Vi drabbas alla av det emellanåt: total brist på inspiration när frågan ”vad ska vi äta till middag?” ska besvaras. Jag har nyligen kämpat mig genom ett skov av denna åkomma och måste erkänna att jag inte riktigt vet om jag sett den fulla styrkan av ljuset i tunneln ännu. Allt har känts som samma gamla, gjort och trist och oimponerande.

Jag har försökt råda bot på problemet med att konsumera olika former av matrelaterade medier – poddar, tv-program, instagramkonton. Det har istället lett mig till en backlash där jag surpuppigt konstaterar att all matfotoestetik följer samma trend, att alla gör versioner av samma rätter fotade i samma ljus och med samma porslin, och så är man tillbaka på ruta ett. För hur ska man alltså hitta inspiration när all ”inspiration” ser exakt likadan ut???????????????????????????????????????

Jag bara frågar.

En första antydan till ljusning kom när jag i jakt på idéer gällande vad jag kunde bjuda en vän som var i stan på för middag. Jag bestämde mig för att någon variant av billigare styckdel från djur som lagas länge och på låg temperatur var vägen framåt, och vände mig till tidningen Bon Appetits matsajt för lite mer detaljerad handlingsplan. Det är en fenomenal källa för recept, och jag tror att skälet är att de är ganska immuna mot mattrender samt att de har stor variation på skribenternas bakgrunder.

När det gäller bilderna, som ju nyckelfokuset i en stressad individs jakt på middagsinspiration, kan man säga att de i jämförelse med vad man ser i det breda flödet är tidlösa och befriande rättframma. Kolla här på några exempel jag stötte på (samtliga långlagade köttbitar).

En studie i brunmurrighet: Ciderbräserad fläskbog med butternutpumpa

Långkokt fläskbog med bräserade vita bönor (fakk vad gott hörni)

En på sätt och vis ful bild som gör mig superhungrig: bräserad brisket – vad är egentligen den svenska översättningen på det? – med blandade chilifrukter och hot sauce. (redigering: bringa är det förstås, tack till kommentarerna).

BRA. Nu förstår ni känslan på Bon Appetit-sajten, och kanske är ordet vi söker: opretentiöst.

Jag fortsatte min resa mot att återigen bli taggad på matlagning med att besöka Donna Hay’s sajt. Donna Hay är en australiensisk matskribent och receptmakare som har en otrolig mängd kokböcker i ryggen och som dessutom har en egen svinbra tidning. Det som jag dock uppskattar mest med allt som är Donna Hay-relaterat är hur fina bilderna är. Enkla, ton-i-ton-iga, tidlösa. Monokrom texturvariation framför technicolour, och bonus: de vågar använda det av samhället i övrigt nu för tiden häcklade VITA PORSLINET. Sajten är dessutom smidigt uppbyggt enligt kategorier som middag, frukost, ”entertaining”, desserter och bakning, för barn och så vidare. Med andra ord perfekt när man hamnat i den klassiska fälla jag beskrev ovan. Se här på några exempel:

Bakad risotto med pumpa och bacon, typiskt Donna Hay-aktigt: mjuka färger ton-i-ton. (Och gott, am i right?!)

Den här bilden får mig nästan att vilja grina av behag – det är chili- och kokosmjölkpocherad kyckling. Hela bilden är precis så len och behagligt trösterik som pocherad kyckling är när den är som bäst. Kolla också hur mixen av texturer är det som gör en hungrig – inte hårda kontraster eller trendigt porslin.

Vi tar en till bild för att ytterligare driva hem poängen. Här är en enkel spaghetti bolognese – en rätt som inte vinner skönhetsutmärkelser i sig och som därför ofta presenteras uppglammad med kanske en stor bit parmesanost som sidekick eller med ett berg av ruccola/basilika/valfritt annat grönt blad som topping. Här får vi den på en bädd av vitt porslin, naken och oblyg men varsamt avbildad på ett sätt som återigen känns oerhört tidlöst och rent.

Jag är ingen matfotoguru själv, det är nog min allra minst utvecklade förmåga inom detta fält. Men det känns som en skamfläck för oss alla att den ”inspiration” man som konsument presenteras med är så likriktad att det känns rimligare att vända blicken mot konservativ tidlöshet. Tack vare en bild på ett blekt pocherat kycklingbröst kan jag andas igen. Och kanske laga lite mat.

/Slaktarn

Sitter här och jagar upp mig över hatet mot matbilder! Ja, det är tröttsamt när feeden på de sociala forum man nyttjar svämmar över av bilder på rostad bröd och eggs benedict. Men tänk om man blir glad av mat? Då kan det väl vara lägligt att både trycka gilla och posta själv. Eller ska man ställa sig till den hånande skaran trots att hela bildarkivet i telefonen är fullt av bilder på olika ramenskålar, ramslökspestoklickar och brunchtallrikar?

För några dagar sedan dök en bild upp på hemgjord hallonglass i en feed nära mig. Det såg precis ut som en mosad hjärna i en glasburk. Tycker att det är fullt relevant att posta en bild på en sådan praktfullt utförd aktivitet, men kanske är det passande att lägga till en bildtext av typen “Titta, jag gjorde glass. Det ser precis ut som en mänsklig hjärna. Men den blev jättegod”. Det värsta är när folk lägger upp matbilder som uppenbart är noggrant arrangerade och kanske till och med har ett sånt där filter på sig som är lite oskarpt i över- och underkant och därmed får allt på bilden att se ut som att det är fotat i en liten dockhusvärld. Och sedan, efter att omsorgsfullt detaljproducerat denna lifestylebild, skriver en bildtext som lyder “ursäkta matbild, men jag måste bara dela med mig av den här grymma lunchen!!!”. Bullshit.

Något som är roligt och som samtidigt spär på självhatet över att man postar matbilder är bloggen amateur food porn has got to stop. Den illustrerar precis vad som är fel med detta hetsiga dokumenterande av vad man proppar i sig. Fast är det verkligen de fula bilderna som är problemet, det är väl för sjutton snarare bilden av att alla äter mat som är så satans piffig hela tiden? Bilder där folk för att gardera sig lägger till “ursäkta matbilden” i tillhörande kommentar. Är det trevligare med vardagsrealism av typen stor slafslig skål med makaroner? Är det bättre med intressant än fint? Ja det har vi väl redan konstaterat. Men är det alltså fult att njuta av det som är fint då?

Det är taskigt att snobba sig mot de som tar matbilder. Förhoppningsvis kan ju de som tar matbilder också vara lite realistiska i sina framställningar av den där maten de tuggar i sig. Typ, skriva att det som ligger på min tallrik är jättegott men det ser ju verkligen ut som en uppkräkt sork på ett hav av sperma. Eller en mosad människohjärna med svarta klumpar i sig. Eller ibland, den finaste egenhändigt hopknåpade prinsesstårta någon skådat. Det måste väl också få vara okej.