Fikar med en god vän på konditori. Beställer mitt bästa fika: Bryggkaffe med mjölk och en dammsugare. Får i mig halva dammsugaren innan jag inser min sanna natur, det vill säga att jag inte tycker om ”riktiga” dammsugare, sådana som är bakade på konditori. Tycker bara om gamla torra delicatodammsugare. Eldorados egna är också bra. Men dessa? Alldeles för stora, för mycket chokladsmak, för mjuka.
För en tid sedan läste jag en intervju med journalisten och punschrulleconnoisseuren Mats Karlsson. Han startade en blogg (som nu är begraven) och betygsatte över 240 dammsugare från konditorier både här och där, och måste väl anses vara något av en expert i ämnet.
”För tjock marsipan blir hemskt! Och så är jag inte förtjust i fyllning som är hård och lite grynig. En bra dammsugare ska helst ha ett ljust och saftigt innehåll som påminner om sockerkaka indränkt i punsch. Marsipanen bör vara tunn.” Tycker Mats här.
Allt är som vanligt alltså, smak som bak. Vi är av helt olika åsikt. Oavsett hur sofistikerad dammsugarsmak man har, eller snarare inte har, finns det information att utvinna ur denna kondisbit, tycker Mats.
”De flesta människor nöjer sig med en Delicato-dammsugare. Ett konditori har därför ingen anledning att lägga så mycket jobb på att göra en enkel liten punschrulle. Men om de gör det tyder de på att de har ambitioner. Det är en kvalitetsstämpel för hela konditoriet.” säger han i samma intervju.
Det har han ju rätt i. Klokt! Vad synd bara att jag sitter här och längtar efter en gammal smulig delicatodammsugare. Idag känns det mer som att dammsugaren är ett lackmustest på mig, och inte på själva konditoriet jag befinner mig på.
Inte lätt att vara rätt.
/Slaktarn
PS. Relaterad läsning: Maten vi hatar att vi älskar. DS
