Minns ni tiden när man satt och fördjupade sig i random populärkultur, och uttrycket ”granola” användes hejvilt om saker som var tråkiga, trygga, förutsägbara? Ospännande. Känns ganska länge sedan, va?
Granolan och müslin (Vad är skillnaden egentligen? Skjuter från höften och säger att det har något med ugnsbakande att göra?) har gått från att vara symbol för snäll tönt i kofta som kanske bor i Järna och har en volgasvamp i vasken till medveten innerstadsbo med matbildstätt instagramkonto (förmodligen också med volgasvamp och kofta).
Kanske som följd av imageresan som denna torra frukostmat gjort har det dykt upp ett företag som heter Mymuesli. Det är en tysk start-up vars affärsidé är att låta kunden blanda till sin egen individuella müsliblandning genom att välja mellan åttio olika ingredienser, samtliga ekologiska. Oändliga valmöjligheter! Man började försäljningen online år 2007, sålde slut på studs, och idag finns företaget förutom på WWW i fyrtio fysiska butiker i trettiofyra olika städer. De två nyaste butikerna ligger i Stockholm.
”Dear Stockholmers, we are looking forward to welcoming you to our muesli world and promise each and every one of you a muesli experience that you have never experienced before” kunde man läsa på hemsidan inför öppningen av den första Sverigebutiken på Mäster Samuelsgatan.
Müslin är förpackad i avlånga färgglada rör, visuellt ett jättekliv från sin forna hånade granolakusin. Ett rör innehåller 575 gram, och kostar runt hundralappen.
Det är något med Mymuesli som gör mig… uppretad. Eller som jag skulle sagt som barn: upphetsad (hade tyvärr missförstått uttrycket, vilket i sig ledde till många missförstånd). Det som framförallt har fått mitt blod att koka, eller okej, kanske mer sjuda stillsamt, är den kampanj de drog igång Sverigelanseringen med. Den såg ut såhär:
En limited edition, speciellt framtagen för Stockholm. En müsli för varje tänkbart ögonblick – från lycklig skilsmässa till en müsli att söka tröst hos i en livskris. Att blanda olika nötter och frön är väl egentligen inget jag ställer mig skeptisk till. Tror till och med att det skulle göra mig riktigt uppiggad att stå där och peka ut torkade frukter och se de hällas ner i ett alldeles eget färgglatt rör. Det är paketeringen som svider i ögonen. Lanseringen av müslin som någon slags skitcool superkraft, en slags dunderhonung för livets alla tänkbara vändningar.
Och vad skulle det vara för fel med det då, kanske du tänker nu. Det är ytterst personligt för mig. Det har att göra med ”millennials” (ja, jag slängde in en länk här, i förhoppning om att någon av er läsare fortfarande är obekant med uttrycket), det som tidigare generationer beskriver som ”generation ego” eller ibland ”generation Y” (?), en generation som fostrats enligt en slags kräsen och bortskämd nu-nu-nu-anda i vilken man inte nöjer sig med något annat än den bästa. Och med bästa menas det mest unika. Jag är en del av den generationen, har jag fått höra. Det tycker jag naturligtvis inte om att höra. De färgglada Mymuesli-rören bekräftar tesen om den bortskämda egogenerationen, bekräftar mig som en del av den, för det är jag som är kunden. Förmodligen också du, om man ska tro den Google Analytics-statistik jag har att tillgå gällande vilka som läser den här bloggen.
Det finns inget att göra åt saken. Jag får helt enkelt leva sida vid sida med Mymuesli, sluta fred med tanken på en müsli för livets alla unika situationer. Men något eget müslirör tänker jag inte klicka hem. Måste hålla mig fast i alla fall en liten stund till i det som är bilden av mig själv som något annat än en bortskämd millennial.
/Sur-Slaktarn
