Dags att slå ett slag för en bortglömd vän. En trygg och närande vän som har mycket att ge, men som kanske inte nödvändigtvis är den mest spännande eller nyskapande. Smaka på ordet: pastagratäng. Det låter ungefär lika upphetsande som kassler eller hemkunskapsefterrätten saftsoppa. Anrättningar som har en grådaskig mellanmjölkig stressa-hem-efter-jobbet-mätta-hungriga-munnar-känsla över sig. Men glöm nu allt detta, reboota alla dina tidigare erfarenheter och känslor för pastagratängen. Vi börjar om.

Tänk på mac and cheese. Tänk såsen, en slags gräddig bechamel, med gruyereost och muskot, eller kanske tryffel. Tänk dig en tunn tomatsås som fått koka länge, med mycket selleri och gul lök som fått bli genomskinliga innan tomaterna dyker i. I den såsen kan man ploppa i små frikadeller av kalvfärs eller kycklingfärs eller vad som helst, kanske som kryddats med mycket torkad orgeano. Koka din bästa pastaform i salt vatten tills de är precis underkokta, häll av vattnet och blanda ner i ostsåsen. Varva allt sammans i en ugnsform och tryck ner ordentligt med färsk basilika här och var där det verkar lämpligt. På toppen: riv ner mycket parmesan, strö över ordentligt med nymald svartpeppar. Man kan ha på lite panko också, så blir det extra krispigt. Och så in i ugnen på grill tills ytan ser bra ut.

Okej? Allt detta är bara idéer. Man kan ändra allt. Poängen är att pastagratäng är gott och kan till och med kännas lyxigt. Jag föreslår en rebranding av pastagratängen, vi får hitta på ett nytt namn helt enkelt. Och så lanserar vi den som en glamorös comfort food med lyxiga komponenter istället.

/Slaktarn