Någonstans där jag kan gå upp ur sängen på morgonen och rakt ner i havet, någonstans där vi jag kan vila. Någonstans där det finns en terass med en utsikt. Ungefär så var de officiella kriterierna på den två långa semester jag nu närmar mig slutet av.

De inofficiella kriterierna var att det ska finnas god mat att äta, att semesterboendet ska ha ett kök där jag kan laga mat när det blir för slentrianmässigt att äta ute, om så bara för att få till en omelett eller en bloody mary eller en simpel pasta. Kraven skulle visa sig bli kniviga att uppfylla, vi hade väntat för länge med att boka. ”Hurry up, Europe is almost full!” varnade AirBNB i rött när vi grävde efter boenden. ”Only 10 % of our listings are not yet booked!” En svettdroppe bryter ut i pannan. Vad gör vi? Struntar vi i det där med havet? I terassen? Struntar vi i köket? Strutar vi i priset?

Svaret kom i form av ett litet hus på den grekiska ön Paros. Vitkalkat och inhägnat av en stenmur, vinrankor och tio steg från stranden. Kök. En terass. Dyrt, men inom ramarna. Vi tar det bestämde vi. Men inom mig malde en oro: hur ska det bli med maten? För sanningen är att grekisk mat aldrig varit någon favorit. Det skall dock tilläggas att de enda substantiella upplevelser jag har av grekisk mat är en och annan souvlaki/moussaka/dolmades på valfri stockholmsgrekisk taverna kategori mindre ambitiös, ett par tusen kilo fetaost utportionerat på sallader och pastarätter, och så den där semestern på Naxos när jag var såpass liten att ingen av de vuxna trodde på mig när jag sa att hamburgaren jag fått in smakade konstigt. ”Nu äter du upp, skrapa tallriken!” förmanade farmor, och jag gjorde det för det är så man gör, men när jag var klar reste jag mig upp och stapplade iväg några steg och kräktes upp alltsammans på trottoaren. (Sensmoral: även barn kan ha rätt när det gäller skämt kött).

Inför resan gav jag mig på att samla in tips kring den grekiska maten från min omgivning. Alla sa samma sak när de hörde talas om min oro för att detta inte skulle bli den matresa jag så innerligt längtade efter. De hade alla ätit mycket bra mat i Grekland. När jag frågade vad det lite mer specifikt hade varit för rätter svarade de saker som: jättegoda tomater, fantastisk fetaost, underbara oliver. ”Du kan säkert få fantastisk grillad fisk och goda skaldjur”, hejade min mamma på. Okej, det är ett råvarornas land vi har att göra med här, det kan jag ta, tänkte jag och såg fram emot att handla och laga till det jag handlat i det lilla köket.

Elva dagar senare tycker jag mig ha insamlat tillräckligt många matupplevelser för att avlägga någon slags rapport. Inte en rapport om det grekiska köket i sin helhet, för hur ska någon någonsin kunna göra det på elva dagar, utan om det jag ätit och sett och lagat denna plats på denna ö. För att detta inte bara ska bli en enda lång introtext vill jag redan nu släppa ifrån mig några punkter:

1. Här svämmar över av katter. Jag vill gärna få kontakt med dem, och kämpar för att få till detta, men förstod snabbt att de inte är intresserade av varken mig eller av någon annan om det inte finns något ätbart att utvinna ur kontakten. Jag har släppt ifrån mig allt från grillade räkor till chips som offergåvor bara för att erfara hur de sekunden senare hugger efter min hand när jag försöker klappa dem. Jag uppskattar dock att de är ärliga med sin girighet och så markant väsenskilda hundar, vars stackars hjärtan tycks vara så öppna och angelägna om att älska och älskas att de gör sig lätta att såra. En katt låter sig bjudas, men aldrig ägas, och därför aldrig såras. Och här i de övergivna katternas förlovade land visar de upp hela sitt spektrum av listigheter.

2. Det godaste jag ätit hittills var något mycket oväntat: en impuls fick mig att beställa in en förrätt som inte beskrevs med något annat än ”svamp” på en restaurang i den lilla bergsstaden Lefkes. Det visade sig vara en oattraktiv hög av champinjoner i brun sörja, som måste fått den mest fantastiska behandling av kryddor och vin. Jag har flera gånger sedan dess återkommit i tanken till denna rätt och ångrat att jag inte tog reda på receptet eller åtminstone beställde in en runda till.

3. Den traditionella grekiska rätten pastitsio har misslyckats med att imponera, trots två försök på två olika restauranger. Det som i teorin verkat vara en bra idé, en slags grekisk makaronilåda med bechamelsås och lammfärs som enligt vissa källor ätits sedan innan det trojanska kriget, har i praktiken varit en enorm äggstanningsdallrande kub av överkokta slangliknande makaroner. Jag ger härmed upp mina försök att uppskatta denna rätt och återgår till äggfritt lasagnedyrkande.

Såhär ser pastitsio ut. Bilden kommer härifrån för jag tog ingen egen!

Fortsättning följer. Στην υγειά σου!
/Slaktarn