Inlägg taggade: relationer

11:34 5 Jul 2017

Mat och romantik! Finns det något svulstigare ämne? Skulle inte tro det. Mat är, om levererad och hanterad på rätt sätt, något som kan make or break en potentiell relation, och dessutom ett alldeles utmärkt sätt att visa upp vem man är innan den andra hunnit skapa sig en egen bild av det. Frågeställningarna hopar sig: vad är egentligen det här med afrodisiakum, och hur fungerar det? Hur hanterar man frukostsituationen när man vaknar upp med en ny bekantskap? Och vad ska man egentligen laga för mat på en dejt?

Min pepp för detta ämne väcktes till liv av att jag klickade mig in på den här texten från i höstas, signerad rodeomatbloggen Bodegan (som för övrigt är mycket bra, se till att kolla in du inte redan gjort det). Där besvarar skribenten en läsarfråga gällande just dejtmat, och kommer med värdefulla tips och råd.

Bodegan besvarar frågor om dejtmat

Jag var inne och trevade på dejtmat-frågan här, och den mytomspunna frukosten morgonen efter fick sig en ordentlig genomgång här. Som sagt, det finns mycket kvar att avhandla! Stay tuned.

Kärleksfulla hälsningar,
/Slaktarn

15:21 16 Nov 2015

Ibland skojar jag och min kille om att vi har ett femtiotalsförhållande. Jag är osedvanligt intresserad av mat medan han blir hjälplös och förvirrad av att vistas nära en spis. Innan vi träffade hade han hela sitt vuxna liv levt på en diet bestående av Pringles och kokta ägg, och var fullkomligt nöjd med det upplägget. Han tycker inte att det är roligt att tänka på mat, eller laga den, medan det för mig är bland det bästa jag vet. Detta har lett till att jag lagar all middagsmat i vår relation. Då och då, kanske någon gång i veckan, har jag ingen lust att laga mat. För att jag är trött, eller för att jag jobbat i ett kök hela dagen och inte har lust att laga ännu mera mat. Ibland är det bara för att jag känner mig frustrerad, för att jag inte verkar göra annat än att laga mat till olika killar. Då går vi ut och äter. Jag väljer var. När jag kom hem sist efter ha varit bortrest hade han ätit knäckebröd och lösgodis hela helgen. Jag blev bestört över denna hjälplöshet, och tänkte att nästa gång jag reser bort får jag laga matlådor och lägga i kylen innan jag åker. Då insåg jag att det var dags att skriva den här texten.

I en tidigare relation hade vi ett liknande upplägg. Jag handlade och lagade all mat, för han inte kunde eller helt enkelt inte var tillräckligt intresserad, medan jag var nästan orimligt intresserad. För min del var detta en bra deal, eftersom jag tycker om att laga mat. Jag tycker till och med om att handla maten. Ibland var det inte en bra deal, som när jag var trött och/eller ville ha den bekräftelse som endast ett kärleksfullt hemlagat mål mat kan ge en. Hämtmat och restaurangbesök i all ära, det är ändå inte samma sak. När jag reser tycker jag till exempel om att bo i en lägenhet där det finns kök, och inte i ett hotellrum med endast en deppig vattenkokare, just av anledningen att det är jobbigt att hela tiden äta ute, även när man inte har lust. Det tappar charmen.

För en tid sedan pratade jag med min mor om detta. Jag berättade om mitt problem i skämtsam ton, som antydde att jag tyckte att det var underhållande och lite gulligt att männen i mitt liv varit så handikappade i köket. Det tyckte inte hon.

– Så kan du inte ha det! Sa hon. Vad ska ni göra om ni ska få barn? Ska barnet äta Pad Thai varje dag? Det går ju inte.

När vi hade denna diskussion var två andra damer i samma ålder närvarande. Han måste lära sig laga mat, tyckte de, och så drog de sig till minnes alla gånger de bett sina makar laga middagen varpå maken åker till pizzerian och hämtar upp varsin köpepizza, åtråvärd och sällan skådad i hemmet av barnen. Och så hyllas han, för han köper pizza, och det gör aldrig mamma.

Jag sitter och dricker öl med några vänner och berättar om mina motstridiga känslor för mitt matintresse.

– I vår relation har vi en deal, berättar en vän. Den som inte lagar maten diskar. Den här relationen är den första jag är i där den jag är tillsammans med verkligen är matintresserad och tar tag i det där utan att vi behöver bestämma något kring det. Det är så himla skönt!

Jag invänder att hennes förra kille ändå verkade ha koll på hur det gick till i köket.

– Ja, men han ville mest show off, säger hon. Han ville liksom laga stora skrytmiddagar när det kom hem folk, men att laga mat i vardagen var han inte så jättetaggad på. När jag växte upp var det lite så också. Mamma lagade all mat, för pappa ”kunde” inte. Nu, när de har separerat, har han börjat laga mat. Och han är så himla stolt varje gång han lagat något, vill visa upp och så, vill ha beröm. Och så tänker jag alltid på att mamma gjorde allt det där jobbet varje dag alla år, men hon räknade aldrig med beröm.

Vi enas om att vi alla har en bild av att femtiotalsmännen inte existerar längre. Att vår generation är annorlunda, att unga killar idag inte blir sådana. Jag tänker på min egen relation. Hur skiljer sig vår matsituation egentligen från femtiotalsversionen? Medan den äldre generationen män låtit sig servas först av en mamma och sedan av en fru, för att när de sedan finner sig i en situation där servicen upphör få panik, har den yngre generationen inte lika långt in till köket. Det förväntas att du klarar dig själv, och om det innebär att deras diet består av knäckebröd och lösgodis i tio år får man helt enkelt skylla sig själv. Det är precis vad min mat-autist till kille har gjort, och det med glädje.

Åter till papporna och mammorna. De andra två har haft en omvänd upplevelse. De har båda vuxit upp i familjer där pappan varit den som sköter allt hemrelaterat inklusive matlagningen, på grund av att mammorna av olika skäl inte varit närvarande.

– Grejen är ju att om man gillar någon hemmagrej mer måste man ju få göra det, tycker en av dem. Men om man bidrar med det måste ju ens partner bidra med något annat, som den är bra på. Och det är inte att köpa saker, typ köpa restaurangbesök eller presenter eller sånt, utan att göra något. Anstränga sig och ge av sin tid. För det är det som det handlar om i slutändan. Tid. Merarbete.

Innan jag började blogga här hade jag en annan blogg om mat. Den skrev jag anonymt. Skälet var att jag tycker att det finns många matbloggar som är riktigt kassa, och ett ganska stort antal av dessa skrivs av individer som fått någon slags femtiotalspsykos, och dessa ville jag inte på något vis förknippas med. Folk som verkar älska pasteller, tårtglasyr och att knyta små etiketter på burkar med hemgjorda kolor som alla är noggrant inslagna i varsitt färgglatt papper. Det är förstås härligt, men att laga mat och umgås med råvaror är inte bara en massa mys. Det kan vara att gå på McDonalds i smyg, eller att börja med raw food trots att man inte tycker att det är gott utan för att allt pekar på att man är en sämre människa om man inte gör det. Det är politik och kultur. Och så är det att vara tjugofem år och älska laga middag till sig själv och sin kille varje kväll, trots att varningsklockor från generationer av kvinnor ringer i öronen. När jag hör ljudet av de där varningsklockorna vill jag ta på mig hörselskydd och fräsa: LÅT MIG VARA, LAGA MAT ÄR DET ROLIGASTE JAG VET! Samtidigt får jag magknip när jag tänker på hur uppdelningen ser ut på pappret. Det pappret har nämligen sett likadant ut sedan grottkvinnorna satt runt elden och grillade mammutkött som deras grottmän hade fixat.

Mammutköttet må vara utbytt mot spaghetti och köttfärssås, men jag undrar likväl om jag kan älska att laga mat utan att vara en grottkvinna, och om min kille undvika att göra det utan att vara en grottman.

22:53 11 Aug 2015

En gång dejtade jag en kille. Vi tyckte om varandra, men det hela var inte så seriöst och allvarsamt från någons sida. Vi brukade ses ganska sent på kvällarna och dricka öl, och på mornarna hängde vi och tittade på TV, pratade och åt mat. Det var mysigt och roligt. En morgon hände något konstigt. Det var kanske tredje eller fjärde gången vi sov ihop (ja, ”sov” ihop… nåja låt mig behålla lite privatliv tack). Det var en solig och härlig dag, och han föreslog att jag skulle lägga mig i badet medan han lagade frukost. Vilken bra idé, tyckte jag, så jag gjorde det. Jag hörde honom bullra runt i köket och vissla muntert medan jag skrubbade bort mina synder med någon family fresh-dushkräm. Livet var gött. Badad och redo för ännu en produktiv och fantastisk dag svepte jag in mig i en badrock och tog mg ut i köket. Där stod han i full färd med att steka bacon, göra äggröra, värma bröd i ugnen, mala kaffebönor och allt möjligt annat. Oj vilken lyx, tänkte jag, som knappt annars äter frukost. Jag satt vid matbordet och lyssnade på radio och hade det trivsamt medan han lade upp maten på en stor tallrik. Han kom och satte sig vid bordet mittemot mig och högg glatt in. På den enda tallriken mat.

Jag blev så paff att jag inte minns om jag ens sa något.

Jag tänkte att vi kunde prata lite om det här med frukost dagen efter kvällen innan. Knepigt. Om man varit ute och flängt lite i världen under någon singelperiod så vet man hur det kan vara. Ibland himmel, ibland helvete. Ibland ingår konstiga förväntningar eller förhoppningar och ibland serveras frukosten tillsammans med en stämning som uppenbart osar av en önskan att den som bjuds bara ska GÅ någon gång. Ibland används måltiden som en ursäkt att få ses mer, förlänga dejten. Kanske äter man frukost ute på ett kafé. Kanske går man runt på stan efteråt. Kanske köper en glass och hänger i en park. Kanske blir man hungrig sen och måste äta lunch, som blir en eftermiddagsöl, som blir till middag, som blir till vin på balkongen, och så plötsligt har man gift sig, skaffat barn och skiljt sig innan man vet ordet av.

Det är lätt att förledas av diverse tidningar och filmer till att tro att det ser ut något i den här stilen när man vaknar upp hos en ny underbar bekantskap som man tänker sig att man om inte kommer spendera livet med, så åtminstone spendera sisådär tolv tipptopp timmar med.

frukost i sängen

Tyvärr ligger nog detta närmare sanningen.

Carrie Bradshaw i knipa

Min sämsta dagen-efter-frukost fick jag när jag var ganska ung och besökte min första pojkvän i hans hemstad. Han bjöd då på den mycket omsorgsfullt tillagade anrättningen lingongrova med ketchup och hushållsost. Det var det bästa han visste, och han ville förstås bjuda på det bästa han visste när den bästa tjej han visste var på besök. Eftersom han var det bästa jag visste på den tiden tyckte jag det var ganska gulligt. Däremot var det inte så gott. En annan gång hade jag en relation med en person som åt fil om mornarna. Alltid fil med müsli och en kanna earl grey. En morgon hade filen bytts ut till långfil. Är du inte bekant med långfil ska jag ge dig ett intro här och nu: Det är en slags fil som är vanlig i sveriges nordligare delar, som av för mig oklara skäl har en konsistens som närmast kan liknas vid ett mycket elastiskt och halt snor. Om man vispar upp långfilen med sin gaffel innan blir den något mindre motbjudande, men det är fortfarande en mycket dålig mejeriprodukt att bjuda en romantisk bekantskap på. Som tur är är jag en öppensinnad och matintresserad individ som tyckte det var ett uppiggande inslag, men jag var inte mätt när jag gick därifrån den morgonen.

En vän till mig berättade om en gång hon tog med en kille hem efter en utekväll. På den tiden bodde hon i studentkorridor och var konstant pank. De få slantar hon kunde lyxa till det med i livet använde hon oftast till utekvällar, och således hade hon inte mycket att bjuda på i frukostväg, men en skål yoghurt med müsli kunde hon i alla fall rassla fram. Killen hällde upp yoghurt och började sedan noggrant välja ut de bästa bitarna ur müslin. Han tog petade girigt och omsorgsfullt ut nötter, torkad frukt och allehanda bär ur müslipaketet, medan min vän förskräckt följde förloppet. När hon sedan skulle hälla upp i sin egen skål fanns bara blektrötta havregryn kvar. En annan vän vaknade i juletid upp till ett hus som var i full färd att fyllas med släktingar från när och fjärran, som alla skulle träffas på en jullunch. Hon stapplade förvirrad och smutsig ner för trappan och fick på väg till badrummet hälsa både på moster hit och faster dit. Hon lade benen på ryggen, trots att julmaten såg god ut.

Berätta för mig, som ju nu så generöst delat med mig, vad har ni som läser för erfarenheter? Finns det taktiker eller säkra kort? Finns det floppar och flippar? Vad är minimum och vad är för mycket? Och vad är det mest bisarra ni varit med om?

Ta hand om er. It’s a jungle out there.
/Slaktarn

PS. Om du inte fått nog av kombinationen sex och mat kan du t läsa min gamla text om matsnusk och dejtmat här. Har du fortfarande inte släckt törsten på detta ämne kommer du definitivt komma över det när du läser om det här danska matlagningsprogrammet.

Andra bloggar