När Coop lanserade en ”sill” baserad på tofu för en tid sedan blev jag nyfiken. Varje gång jag befann mig i butiken strök jag runt sillhyllan med stort intresse, kanske plockade upp en burk, tittade, ställde tillbaka. Även jag har nämligen en spärr, och att köpa (tofu)sill hipp som happ är en handling som skuffas åt sidan till förmån för vardagens inköp för vardagens utfodring. Men så plötsligt händer det: tofusill i tre olika smaker letar sig in i mitt liv och mitt kök utan att ett finger har lyfts, och drömmen blir verklighet: jag får äntligen prova denna nya produkt. Och eftersom det snart är jul, silltidernas guldålder, är det dags att jag tar bladet från munnen om mina erfarenheter.

Vegetariska sillsubstitut finns det gott om, och allt från portobello till aubergine får agera fiskersättning. Men att låta tofu spela huvudrollen har jag inte betänkt innan. Det finns fördelar och nackdelar: att sätta ”tofu” som prefix på vad som helst och säga att det är en vegetarisk motsvarighet till ursprungsrätten är inte alltid lyckat, men i just detta fall ser jag att det kan finnas en konsistensmässig fördel: ni vet det texturen i sill som är kännetecknande – men omöjlig att beskriva inser jag nu? liksom porös och fast på samma gång? Nåväl, det finns spår av samma sak i tofu.

Tofusillen kommer i tre olika smaksättningar. Vi har en skärgårdsvariant med tångcaviar, en med curry och äpple och så en klassisk senapsvariant.

Min uppfattning är att hela gänget funkar bra smakmässigt, men den personliga favoriten för min del är skärgårdsvarianten. De små ploppiga tångcaviarkornen levererar när det gäller textur och smaken är god. När man äter de med alla tillbehör – gräddfil, finhackad röd- eller gräslök och så vidare, så sörjer jag inte bristen på sill i min sill-lunch. Den enda egentliga kritiken skulle vara formen på tofubitarna – de är kvadratiska och som tärningar i formen, och ärligt talat, vilken sillbit har någonsin skurits på det viset? Nu är vi på petimeternivå men om inte jag säger det vem ska då säga det.

Någon annan som testat tofusillen? Jag skulle vilja påstå att det är ett lyckat grepp, och bra move av Coop att placera den i resten av gravlax/romkorn/sillhyllan tillsammans med sina animaliska likar.

/Slaktarn

Matjessill är vad som på engelska brukar kallas en acquired taste. Det vill säga något som är osannolikt att man uppskattar om man inte exponerats för det i nämnvärd utsträckning tidigare. Och det är ju faktiskt en inlagd fisk vi har att göra med här, till råga på allt lite sötaktig i smaken tack vare kryddpepparn. För min del, och säkert för många andra, skulle det dröja till övre delen av tonåren innan jag började tycka om matjessill. Inte bara tycka om förresten, söka upp till och med.

Personen jag bor tillsammans med tycker inte om matjessill. Det betyder att det i de gemensamma måltiderna generellt undviks. Så när min partner är borta ser jag min chans – skrubbar färskpotatis (livets grej!!!), finhackar rödlök och bryter mig in i den där burken som stått och skämts i en av kylskåpets mörka vrår.

Det går att äta det så: potatis, gräddfil, gräs- eller rödlök, sill. Men det finns andra sätt, bättre sätt. Och de involverar nästan alltid brynt smör.

Matjessill, stekt rågbröd, färskpotatis och brynt smör

1. Koka potatisen. Dela i halvor eller fjärdedelar beroende på storlek. Lägg ut på en tallrik. Stek bitar av danskt rågbröd eller kavring i smör, ett par-tre minuter räcker, och strö konstfullt ut dessa bland potäterna.

2. Nu löken: finhacka rödlök med stor precision. Gräslök går också bra om det är det som får ditt hjärta att klappa. Ta fram sillen, dela i munsbitar och fördela ut dessa på tallriken. Gör duttar av gräddfil här och var och toppa med din lök of choice. Avsluta berget av mat med ett 6-minuters kokt ägg som skurits i fjärdedelar – det ger en betryggande retrolook och är dessutom mycket gott till. Salta med lite flingsalt på vardera äggbit bara.

3. Sist av allt och kanske viktigast av allt: det brynta smöret. Alla vet att potatis älskar smör, och när matjessill får bekanta sig med brynt smör uppstår magi. Det tar udden av det lite fräna i sillen och, slitet men sant: ger en rundare smak. Har du inte använt gräslök så föreslår jag en tuss med dill på toppen också.

4. Redo att äta! Fram med en öl och en ny korsordstidning, upp med fötterna, och så blir världen ditt ostron.

Bonustips: är du lite mer av en mack-människa så kan rågbrödet naturligtvis användas som fordon för resten av ingredienserna. Allt blandas i magen, som det brukar heta.

/Slaktarn

En niorätters lunch för trettionio kronor, för bra för att vara sant? Nej, det är det inte. Jag åt nämligen en sådan idag på stockholmsetablissemanget Tennstopet, som den här veckan fyller 150 år.

För att fira har köksmästare Micke Schedin tagit fram en jubileumsmeny med smårätter hämtade ur restaurangens långa historia, alltsammans till dåtidens priser – fem kronor för en varmrätt och tre kronor för en efterrätt. Jubileumsmenyn går att äta mellan klockan 14-16.30 mellan den 25-29 september, och trots att alla bokningsbara platser sedan länge har rykt lyckades jag idag knipa åt mig en av de drop in-bord de har i bardelen och på uteserveringen för spontana gäster. Har du något vett i skallen föreslår jag att du gör detsamma.

Jag är tidig, klockan är bara halv två, men kön ringlar sig redan lång utanför Tennstopets entré. Så jag parkerar mig i den, och bakom mig sluter tre damer med likadana tunna svarta dunjackor upp. De diskuterar oroligt huruvida de ska få plats eller inte, de har ju inte bokat, har alla här bokat? Vi får vänta och se bestämmer de. Förbipasserande tittar på kön undrande, en man i fyrtioårsåldern tar sig fram till damerna och frågar vad det köas för.  Det är JUBILEUM, förklarar de bestämt.

Så slår klockan två, i kön som nu är rejält lång skruvas det oroligt på sig, och så börjar den långsamt rulla framåt. Sällskap efter sällskap fångas in av hovmästaren, och jag visas till ett litet bord på uteserveringen, alldeles intill det sällskap om tre som stått framför mig i kön. De diskuterar menyn och jag tjuvlyssnar. Måste man ta alla rätter? Jag vill inte ha det där ”kolbulle” nej fy, mumlar en skinnjacksklädd man till sina instämmande vänner. Jag beställer en öl av servitrisen, och när hon tar sällskapets dryckesbeställningar passar mannen på att ställa den fråga som gnager honom: jag vill inte ha kolbulle den får ni plocka bort. Hon svarar att menyn är fast, och vill han inte ha den så får han helt enkelt strunta i att äta den. Måste jag ändå betala för den? oroar han sig. Ja, säger servitrisen. Sällskapet funderar ett slag och bedömer att fem kronor ändå är en okej summa att kasta i sjön om den visar sig vara hemsk.

Jag dricker av min öl med den kämpande höstsolen i ögonen, känner mig lycklig över att ha fått plats på denna speciella lunch. Jag uppfattar att övriga gäster känner något liknande, det finns en viss förväntan i luften, små glas med nubbe höjs mellan menande blickar och hissade ögonbryn, servetter placeras andaktsfullt i knän. Och så kommer den första serveringen.

Först ut är den så kallade lerpottasillen, en klassisk anrättning som är dundergod i sin enkelhet: matjessill på hackat ägg, gräslök, potatis och brynt smör. Jag konsumerar den i ett nafs, toppar med ett par stadiga klunkar öl. Går sedan vidare till den lilla skålen köttsoppa, en mild liten historia med djup och sötma så som sig bör när rotfrukter fått blanda sig i. Jag gräver i djupet med skeden, får upp ett par kuber nötkött av mycket snäll konsistens samt ett par fluffiga bitar klimp.

Rätt nummer tre, kroppkakan, har jag sparat till sista rätt i denna måltidens första del. Detta för att jag älskar kroppkakor. Denna lever verkligen upp till förväntan med sitt inre av kantareller och lök och sin allt annat än kompakta sammansättning.

Första serveringen dukas undan, mina fat omsorgsfullt rensade. Jag passar på att studera klientelet ytterligare. Medelåldern är hög, definitivt femtiofem, säkert ännu högre. Jag tänker att jag kanske är den enda under trettio på den fullpackade uteserveringen, men så ser jag några hipstrar i tunna säckiga ullbyxor och omvärderar. Alldeles framför mig står en man som ser ut som någon jag vet, jag kan inte komma på vem det är, försöker titta utan att stirra. Efter en stund känner jag att det måste vara Peter Dalle. Är det Peter Dalle? Hur ser Peter Dalle ens ut? Googlar diskret. Det är nog han. Då och då dyker människor upp, frågar serveringspersonalen om det finns plats även för dem, men de får nej. Du var väl här igår? hör jag servitrisen fråga en av personerna.

Lagom till serveringsrunda nummer två får jag sällskap vid mitt bord av ett par. De bor i området och har oberoende av varandra klippt ut den notis om 150-årsjubileumet ur lokaltidningen Vi i Vasastan, och alltså är de nu här, mycket glada över att ha accepterats vid mitt solobord. Jag pratar om mig och de pratar om sig, och efter att de avslutat runda nummer ett får vi simultant in servering nummer två.

En samling rätter som är aningen mindre bekanta än de tidigare – vi serveras rätten doppsko, en slags gräddstuvad pytt krönt av en rå äggula och tärnad inlagd rödbeta, och så får vi paltbröd på grisblod, råg- och vetemjöl och sirap toppat med knaprigt fläsk. Nummer tre är den av skinnjackemannen omtalade kolbullen, en slags fläskpannkaka kategori mycket kompakt med en krispigt yttre, gjord på fläsk, vatten, ister och salt och toppad med lingon. Doppskon är förstås god, kolbullen och paltbrödet mindre goda men ändock en upplevelse jag är glad att jag utsatt mig för, i utbildningssyfte om inte annat.

Med femkronors-rätterna i ryggen har det nu blivit dags för finalen, och det i form av efterrätterna som kostar tre kronor vardera.

Jag är ganska mätt, och tänker taktiskt när jag ger mig på den till synes stabbigaste efterrätten först (annars kommer det aldrig att bli av), nämligen en skål sjuskinnagröt. Ett osedvanligt oaptitligt namn om du frågar mig, men själva tanken är det inget fel på: risgrynsgröt med socker, smör, sötmandel och kanel, överringlad av en bärsås. I praktiken är den väl kompakt, och inte så spännande heller. Nja, jo, njä.

Jag går vidare till filbunken (ja den heter så), som är fet syrad mjölk serverad med färska bär och krossade drömmar. Kakdrömmar, alltså. Sist ut i detta historiska marathon är desserten änglamat, en rätt som mitt bordssällskap minns med glädje från barndommen. Då var det med lingon i och det serverades i strut, berättar kvinnan. Här får vi en lite flådigare version där den vispade grädden smaksatts med körsbärslikör och varvats med inkokta körsbär och pepparkakssmul. En strålande liten avslutning för en sådan som mig, som ju är mycket förtjust i körsbär.

Jag tar in notan, betalar de trettionio kronorna för maten och de sextiotre kronorna för ölen, och så säger jag och mina bordsgrannar adjö, och jag promenerar iväg mot nya äventyr (en tupplur i matkomans tecken). Tennstopet serverar sin jubileumsmeny fram till och med fredag denna vecka, och har du en långlunch att plocka ut så rekommenderar jag fylla den med lerpottasill, filbunkar och kolbullar.

/Slaktarn