Det finns en restaurang här i stan som heter Portal. Något sen på bollen noterade jag relativt nyligen att de serverar lunch, vilket var glädjande då jag har ganska nära till restaurangen och dessutom rankar en vällagad ensamlunch högt i listan över livets njutbara aktiviteter. Och, så här då: maten är god, priset är bra, själva stället är svintrevligt (bonus: jättelång bardisk där monolunchare som jag kan sitta och häcka utan att känna att man blockerar för de ur restaurangens perspektiv ekonomiskt mer fördelaktiga polyluncharna), men det fanns en detalj i måltiden som nästlat sig in i mitt hjärta och klibbat sig fast – och nu menar jag inte på ett artärblockerande vis utan på ett positivt och livsbejakande vis, viket är tur, då föremålet för mina svallande känslor är smör.

Måltiden (oxbringa, morötter, pepparrot) inleddes med den angenäma träplatta som syns på bild ovan. Den som inte uppskattar en god cornichon är inte cornichonen värd, men du måste vara riktigt död inombords för att inte reagera på smöret. Det var helt enkelt himmelskt – ett ord jag inte använder ofta för jag tycker det är töntigt, men idag är väl dagen då det kommer till pass. Att använda smörindex för att bedöma en restaurang brukar förresten vara förvånansvärt effektivt – ju mer ambitiöst smör till det obligatoriska inledande brödet desto högre lägstanivå. Men vad var det som var så speciellt med detta himmelska smör? Såhär: ni vet ibland när man är i färd att äta något och precis när smaklökarna och hjärnan etablerar kontakt så sprakar det liksom till, som att man blir nyfiken och kanske lite kär och förvånad. I detta fall spottade hjärnan vid detta sprak ur sig en enkel formulering: va det är ju brynt?? Efter att även ha svamlat fram dessa ord till serveringspersonalen fick jag bekräftat att analysen var korrekt, och utöver det fick jag även veta att smöret kärnas och sedan blandas 50/50 med brynt.

Det är väl just det som är det fina med att äta andras mat och ambitiös krogmat. Man hittar komponenter att lägga till i sin inre katalog. Tekniker, smakkombinationer, själva presentationen, något helt nytt eller något gammalt som kan återupptäckas. Och så går man hem och gör lite godare mat för varje ny upptäckt. Egenkärnat smör är ju inget nytt, och att ge det en brynt smak känns också som en självklart bra idé. Men förutom att det är hejdundrande gott (att äta brynt egenkärnat smör är som att få en bamsekram av någon som älskar dig jättemycket) var det också känslan av omsorg om gästen. Hela den där lilla träplannan var liksom en fin gest, inte ett dugg överarbetad men full av omtanke. Typ: här vill vi dig väl, vi ser dig gumman, vi bryr oss.

Jag tänker 100% skamlöst copy pastea hela konceptet och ta med till min vän som bjudit hem mig på vin ikväll. Smörringar på vattnet hörni.

/Slaktarn

PS: blir du sugen på egen smörproduktion och vill övertygas om hur lätt det är kan du läsa den här gamla texten av Jonas Cramby. Måste dock motsäga honom på en punkt: de flesta människor har inte en sån där fiffig kitchen aid-maskin, och när man vispar med elvisp kan det ta jävla lång tid att komma till stadiet där smörmassan vätskar sig. Men du kan ju lyssna på en podcast samtidigt. Eller bara tänka på något kul.

”Jag borde fylla en låda med sånna här smörpaket och skicka hem” sa han, medan vi stod och bredde miniförpackningar med smör på varsin brödbit i matsalen. Jag var tjugoett år och hade börjat Nyckelviksskolan, en förberedande konstskola på Lidingo i Stockholm. I klassen gick också en nyinflyttad norrman som senare kom att bli en av mina bästa vänner. Då, där, i matsalen, var första gången jag hörde talas om ”den norska smörkrisen”. Visst låter det rafflande?! Stor dramatik i klass med den svenska utvandringen eller Preussens fall! Till skillnad Otto von Bismarcks bidrag till historieskrivningen kommer dock ”den norska smörkrisen” aldrig att bli ämne för en SO-lektion, så det är inte mer än rätt att vi tar upp det här. Fram med kollegieblocket och vässa blyertspennan, nu kör vi.

I slutet av 2011 arresterade norska polisen två svenskar utanför ett snabbköp i Beitstad, en stad längst upp i Trondheimsfjorden, för att ha illegalt fört in tvåhundrafemtio kilo smör i landet. Som högst får en enskild person resa över gränsen med tio kilo kött- eller mejeriprodukter. Norges höga livsmedelsskatter gör att insmuggling av matvaror inte tillhör ovanligheterna, men sällan tidigare hade just smör varit föremål för tullens tillslag. De båda svenskarna hade hoppats tjäna sig en rejäl hacka genom att sälja smöret för ett kilopris på femhundra norska kronor, men istället beslagstog det åtråvärda smöret och förstördes.

Smörbristen var ett faktum. Den lilla mängd som dök upp i handeln hamstrades och försvann snabbt, och den eskalerande oron för att stå utan smör inför julafton hade gjort norrmännen desperata. Plötsligt var smör en handelsvara på svarta börsen, och i onlineauktioner såldes paket för upp till trettio gånger det normala priset.

”Alla är så besatta av LCHF i Norge”, berättade min norske vän. Från att tidigare ha varit ekivalent med djävulen rådde det plötsligt fetthets i hela västvärlden. ”Det är kålhydraterna som är dåliga, inte fettet” hävdade man med bestämdhet samtidigt som man krämade på med olivolja på ruccolasalladen och hällde ut lättmjölken i vasken. Kunde det verkligen vara så att marknaden undgått den ökade efterfrågan så till den grad att det man i dansk morgon-TV delade ut tusen kilo smör till förmån för grannarna i nöd (och för att marknadsföra smörproducenten i fråga).

LCHF-dieten var en bov i dramat. Intresset för tillsatsfri hemlagad mat hade ökat, och dieten som redan låg som ett fettigt täcke över Sverige hade tagits emot med värme även i Norge. Efterfrågan på smör ökade med tjugo procent i oktober, och ytterligare trettio procent i november, enligt marknadsansvarig på Norges största mejerikooperativ Tine. Hur roande tanken än är på att norrmännen dietätit sig till en smörbrist vars tajming inte kunde varit mer misslyckad var det dock inte hela sanningen.

En regnig sommar hade negativ effekt på kornas bete och ledde till att mjölkproduktionen under sommarmånaden minskade med tjugo miljoner liter jämfört med året innan. De höga tullskatterna på importerat smör finns till för att skydda den inhemska mejeriproduktionen, men bidrog plötsligt till att priserna fortsatte stiga och hyllorna förblev tomma. Bristen uppskattades till mellan femhundra och tusen tonn, och arga bönder anklagade mejerijätten Tine, som dominerade marknaden med nittio procent, för att inte ha informerat medlemmarna om den höga efterfrågan i tid och för att ha exporterat för mycket smör trots den annalkande krisen. Norska regeringen försökte rädda situationen genom att sänka taxan för import av mejerivaror från drygt 25 nok till 4 nok under december månad, men danskarna, som hade gott om smör på lager, ville inte exportera endast under en så kort tidsperiod.

Vid nyår var bristen fortfarande ihållande, och Tine meddelade att efterfrågan inte skulle kunna mötas på ännu en månad, utan ”även en tid efter januari”. Totalt ledde smörbristen till en förlust på nära fyrtiotre miljoner norska kronor för den den inhemska handeln. Och, förstås, till otaliga besviket knorrande magar.

/Slaktarn

God mat, men skulle även kunna fungera som en slags ny version av sten/sax/påse? Som en vän klokt påpekade: kanske är alla bra maträtter en version av det, en slags lek med textur som resulterar i vinna eller försvinna.

/Slaktarn

Den period av oroväckande låg matlagningslust jag gått igenom verkar äntligen lida mot sitt slut. Den hundraåriga matvintern åsido har jag försiktigt börjat fippla lite, enkla saker. Det som exalterar mig mest just nu är märkligt nog det mest basala, som att slabba ihop en fransk senapsvinägrette till exempel. Eller pressa juice av diverse citrusfrukter. Vid de tillfällen jag närmat mig spisen har det varit för att laga pastarätter. Inga långkoksaktiga saker, utan snabb släng ihop-pasta. Några få ingredienser och sen upp på ett jättefat, gott och mättande, tack och hej.

Tänk en spaghetti med körsbärstomater och sardellsmör. Det är sannerligen inget att skryta med arbetsinsatsmässigt, men det är gott och tar nästan ingen tid alls.

Aktionsplan:

1. Koka spaghetti! När den nästan är klar, skopa upp en kopp av kokvattnet och ställ åt sidan. Låt inte spaghettin gå för länge. Tuggmotstånd är bra.
2. Hetta upp en panna till medelvärme och lägg i en rejäl (alltså RE-JÄL!) bit smör. Smält ner, men låt inte smöret ta färg. Hacka ner vitlök och lägg i, och sedan fiskar du upp några sardeller ur sitt tajta lilla konservfodral och hackar dem till småbitar, lägger ner dem i smöret och ser på när de magiskt löses upp och blir till underbar arom. Alltsammans under slö men behaglig omröring.
3. Dela dina körsbärstomater, pluspoäng om du hittar tomater i olika färger, och lägg ner i pannan. Salta, peppra. Mycket peppar. Och så låter du tomaterna mjukas upp under sporadisk omröring i sisådär tio minuter.
4. Slutligen, ös ner spaghettin i såsen tillsammans med kokvattnet du ställt åt sidan tidigare, rör om och låt stå i ett par minuter. Eventuella örter är naturligtvis välkomna också.

Jag säger det nu och aldrig mer igen: Gott!!!
/Slaktarn

1. Ätit mitt livs första grodlår i veckan
Har bara en sak att säga om det, och det är att den här grodan verkar ha cyklat mycket i sina dagar.

2. Nagellacket
Känt stor lycka över att äntligen ha funnit ett nagellack i färgen indigo-nästan-svart.

3. Läsa kokböcker i sängen
Här ligger jag och tar mig an kvällens läsning. Som är Om jag var din hemmafru av Lotta Lundgren och Jennie Walldéns bok Asiatiska smaker. Mer om dessa en annan gång. Men detta med att läsa kokböcker i sängen, det gör många människor irriterade. Vem tror hon att hon är, tänker de, och fnyser avfärdande. Till dessa har jag en sak att säga: Fuck you. Somliga spelar game boy, andra onanerar. Jag läser recept.

4. Smörchock
Ica verkar ha genomfört någon slags smörsatsning på gamla dar, insåg jag när jag stod och stirrade in en av kylarna i mejeriavdelningen. Eftersom smör är bland det godaste som finns känns detta härligt. Mitt problem just då var dock att jag letade efter just mjölkfritt smör, och just mjölkfritt smör var inget de hade. Varför jag gick och spanade efter en sådan gudsförgäten produkt kan vi tala om en annan gång.

5. Struntat i att betala mobilräkningen och gått på systemet istället
Ska det va så ska det va och ibland ska det va mycket att man nästan spricker.

6. Burkar överallt
Ja, sen var det det här med glasburkarna. Syltburkarna. Kalla dem vad ni vill. Jag satt med en vän och skulle dricka drink häromdagen. En avslappnande och trevlig stund där vi kunde avhandla våra respektive livs senaste draman. Den harmoniska känslan förbyttes snabbt till en växande vånda. Syltburkar. Jag vill inte dricka ur burkar. Jag vill dricka ur glas. Jag är väl inget djur heller. Nej nu lägger vi alla av med det här, burkserverandet.

7. Och precis när irritationen släppt…
Ser jag detta på Åhléns inredningsavdelning.

8. Den gigantiska svarta tryffeln
Några bekanta till mig har en hund. De har också ett hus på Gotland. Den här tiden på året kan den som är ambitiös hitta tryffel på Gotland. Deras hund visade sig vara ambitiös, faktiskt en riktig fena på att lokalisera och gräva fram tryfflar. Så ibland dyker den här typen av bilder upp i mitt instagramflöde. Det sätter ju ändå saker i perspektiv. Livet, döden, tryfflar. Sånt.

Och så var även den här dagen över! Skönt.
/Slaktarn