Vi hade samlats i en lokal bredvid kyrkan. En blandning av släktingar och vänner, de flesta till åren komna. Initialt var stämningen lågmäld. Många hade gråtit, samtal fördes i viskande mummel. Så småningom släppte det, någon höll ett tal som fick en att le, samtalen blev mer uppsluppna och slutligen infann sig ändå någon slags glädje över att samlas. Vi åt smörgåstårta. Det serverades en klassisk variant och en i någon slags italiensk anda, med soltorkade tomater och lufttorkad skinka. Ingen av dem var speciellt god, men på en begravning för en gammal människa kommer man inte ifrån smörgåstårtan, som en släkting till mig sagt innan. 

 

Många år senare åt jag en helt annan slags smörgåstårta, i ett helt annat sammanhang. Jag hade upptäckt att brustna hjärtans dag, smörgåstårtans dag och ostkakans dag inföll under samma vecka, och tyckte att det var en anledning att bjuda hem folk lika god som någon annan. Menyn bestod, som ni kanske redan gissat, av smörgåstårta och prosecco följt av ostkaka och kaffe. De brustna hjärtanen fick gästerna stå för. Inspirerad av bland annat Smörgåstårteriet i Stockholm hade jag en vision om att återuppfinna smörgåstårtan, vilket egentligen inte var så pretentiöst som det låter. Det handlade mer om att ersätta snuskiga element (som leverpastej, sladdrig skinka vikt i små köttrosor och burkräkor) med goda saker som fluffig uppvispad färskost smaksatt med citron, grönsaker som skurits tunt på mandolin och färgglad salt laxrom. Resultatet ser ni på bilden nedan.

 

 

På fredag är det smörgåstårtans dag igen! Jag vill med denna text uppvigla en smörgåstårterevolution. Låt dina negativa smörgåstårtupplevelser från begravningar och dop falla i glömska, och se på smörgåstårtan med nya ögon, och se den för vad den egentligen är: En gigantisk, svingod macka med oändliga möjligheter till flärd och glamour!

 

/Slaktarn