Hej på er. Här ska ni få lite tidigarelagt påskgodis i kategorin fruktansvärd bilolycka som du trots allt inte kan sluta stirra dig mätt på. Det gäller en krogrecension av Parisrestaurangen Le Cinq, belägen i anslutning till Four Seasons George V, skriven av Jay Rayner för engelska The Guardian.

Recensionen inleds med orden: ”It was supposed to be a joyous trip to one of France’s famous gastro palaces – what could possibly go wrong?”. Redan där vaknar min inre haveristpåhejare till liv, vittrar blod, känner adrenalinet rusa, väser: Allt kan gå fel. Allt. Redan i ingressen får läsaren veta att besöket på Le Cinq, när det gäller prisvärdhet och förväntningar, är den värsta restaurangupplevelsen skribenten haft under sina arton år som krogkritiker. Varför! Berätta varför! morrar det inom mig. Sjutusen tecken senare vet jag. Och jag kommer länge att bära med mig flera av formuleringarna som används för att beskriva besvikelsen. Varsågod, unna dig här att avnjuta ett axplock:

1. Angående interiören: ”The dining room, deep in the hotel, is a broad space of high ceilings and coving, with thick carpets to muffle the screams. It is decorated in various shades of taupe, biscuit and fuck you.”

Le Cinq, a.k.a. det som recensenten refererar till som ”brottsplatsen”

2. I måltidens linda bjuds skribenten på en amuse bouche: ”The canapé we are instructed to eat first is a transparent ball on a spoon. It looks like a Barbie-sized silicone breast implant, and is a ‘spherification'”. Den stackars sfärifikationen (kul ord!) liknas sedan av skribentens sällskap vid en dammig kondom, varpå det konstateras att det är ett återkommande inslag genom hela måltiden: ”Spherifications of various kinds – bursting, popping, deflating, always ill-advised – turn up on many dishes. It’s their trick, their shtick, their big idea. It’s all they have.” Aj.

3. I mötet med en puré på vattenkrasse (detta är min personliga favorit): ”My lips purse, like a cat’s arse that’s brushed against nettles.”

4. En förrätt på gratinerad lök får sitt öde beseglat: ”It is mostly black, like nightmares, and sticky, like the floor at a teenager’s party.”

5. Och så var det efterrätterna. ”A dessert of frozen chocolate mousse cigars wrapped in tuile is fine, if you overlook the elastic flap of milk skin draped over it, like something that’s fallen off a burns victim.”

6. Skribenten blickar ut över den halvfulla restaurangen, konstaterar: ”Pictures of plates are snapped. Mind you I also take pictures, but mine are shot in the manner of a scene of crime officer working methodically.”

Avslutningsvis får vi se dessa bilder, de skribenten själv knäppt med sin telefon, för att förtydliga liknelsen av den gratinerade löken med ”black like nightmares” och så vidare. Anledningen är att de egna pressbilder restaurangen tillhandahållit inte riktigt liknar det som dök upp på tallriken.

Nå, det gör ont att läsa, det krampar i magen och fladdrar till oroligt i bröstet. Men det är också omöjligt att slita sig. Det är essensen av skräckblandad förtjusning. Läs hela recensionen här.

/Slaktarn

Idag har jag läst om det japanska fenomenet Nyotaimori. Jag har hört talas om det innan och sett spår av det i västerländsk populärkultur, men inte grävt efter mer förrän idag. Jag inledde med lite slapphänta googlingar och fick ganska snart fram en artikel från The Guardian där en kvinna beskriver när hon var en av gästerna på en nyotaimorimiddag i London för fem år sedan. Det är mycket otrevlig läsning som jag rekommenderar starkt.

Samantha Jones i full sushiskrud i den första Sex and the City-filmen

Nyotaimori, som enligt en japanskspråkig källa direktöversatt betyder ungefär ”pile on top of”, är att servera sushi eller sashimi på en naken kvinnas kropp. Det finns också en mindre vanlig variant kallad Nantaimori som involverar en naken manskropp. Fenomenet med kvinnotallriken dök upp under samuraitiden som en del i firandet efter att man utkämpat större slag, och är från början en slags subgren av geishakulturen. Det förekommer idag i ganska begränsad skala i Japan. Hur begränsad har jag inte riktigt begripit, men det verkar inte vara speciellt mainstream, och det framgår av vissa texter jag läst att fenomenet blivit mindre vanligt efter hård kritik från feministiska håll.

Hela grejen är att kvinnan ligger blickstilla på bordet med slutna ögon och fungerar som ett slags serveringsfat för maten. Innan proceduren säger traditionen att hon ska bada och tvätta sig med en oparfymerad tvål, ta bort all kroppsbehåring, och strax innan måltiden spolas av med kallt vatten för att hålla temperaturen nere (åtminstone inledningsvis). I Japan läggs sushin eller sahimin ut direkt på huden eller på olika blad, medan det i vissa länder av hygienskäl finns krav på att det ska finnas plast mellan hud och mat. De kvinnor som agerar fat tränas i att ligga helt stilla i timmar (oklart hur många som ”tränas” på detta vis i modern tid), och de ska inte reagera på eventuell interaktion med kunden eller på något sätt visa sig berörda av vad som sker i rummet. Det är förbjudet att interagera med kvinnorna och de får inte vidröras annat än med pinnar för att ta av maten.

Okej, nog med torr info. När man googlar efter sånt här känns det lite som när man googlar efter sjukdomssymptom. Man får upp det som finns längst ut på spektrat, det vill säga sensationslystna buzzfeedlistor och knasiga ”så här galna är de i Japan!”-artiklar. Jag frågar en kompis som jobbat på en PR-byrå i Japan ett par år för att få någon slags bild av hur vanligt det är, och vad den allmäna bilden av nyotaimori är.

– Alltså, under två år där träffade jag ingen som hade varit på det eller någon som pratade om det överhuvudtaget. Det finns så mycket myter kring Japan men samtidigt så existerar ju också det mesta om man vet vilken dörr man ska öppna, som i de flesta storstäder. Min uppfattning är att det liksom bara inte är så vanligt som västerlänningar ibland får det att låta. Folk överdriver så himla mycket för att de vill att det ska vara sant. Typ detta med att det har gått att köpa använda trosor i automater? Inte helt omöjligt att det har gått på någon liten bar eller dylikt, men många får det att låta som att det går att göra överallt och att alla gör det hela tiden. Japan är så mycket mer normalt än många vill tro.

Hon bollar vidare frågan till en journalist hon känner som bott i Japan mycket längre. Han säger att hans kunskap i ämnet är väldigt liten, främst för att han aldrig sett fenomenet med egna ögon eller ens hört om någon som gjort det. Det är helt enkelt inte speciellt vanligt, tack och lov.

Jag kollar med ytterligare en vän som arbetat på en bar i Tokyo.

– Vad jag vet om body sushi är väl att det var en hajp som sträckte sig utanför Japan runt 90/00-talet. jag jobbade på en konstnärsbar i Tokyo som brukade hyras ut till sexkvällar lite då och då, där jag vet att de ibland hade kroppssushi för folk som kom dit. Men det är i princip enda gången jag någonsin hörde talas om fenomenet under mina två år där.

Mina googlingar på ämnet fortsätter. I många texter står det att nyotaimori vanligast förekommer i kriminella kretsar. Om det är sexklubbsfalangen som avses framgår inte. Jag tänker plötsligt på den västerlänska filmen Sushi Girl från 2012, där ”revenge is a dish best served raw” (mycket fyndigt om man känner till handlingen!). I en artikel jag hittar säger en författare och föredetta kriminalreporter för en stor japansk tidning att man absolut hittar nyotaimorins största anhängare i kriminella kretsar, men att det är ”too over-the-top for todays taste”. ”It still takes place and it was definitly something the Yakuza liked to do at parties. But as for now, it’s less popular with gangsters than before.”

I väst verkar det finnas en etablerad uppfattning att nyotaimori är del av japansk matkultur snarare än en ganska ovanlig undergroundgrej, vilket resulterat i exotifiering, missförstånd och förakt. I den spanska filmen Map of the sounds of Tokyo finns en scen där västerländska och japanska affärsmän äter sushi från en naken kvinnas kropp. Jag har inte sett hela filmen själv och bör därför vara sparsam med analys, men scenen har kritiserats för att exotifiera japansk kultur och överdriva förekomsten av nyotaimori.

Jag befinner mig i skrivande stund i Italien. Jag sitter på en balkong, med en öl bredvid mig och Comosjön framför mig. Ett plötsligt infall får mig att knappa in sökorden: Italia nyotaimori. Jepp, där har vi bekräftelsen – den tusenåriga traditionen är nästan utdöd i Japan, men lever vidare här i väst som någon slags exotisk jippogrej. Det finns en nyotaimorirestaurang bara ett par timmar bort.