Grattis Sverige! Vi är mitt i västeråsgurkans guldålder – den är kort, den är fantastisk, den är nu. Så lägg ner det du håller i händerna, sätt dig ner och fokusera dina sinnen på att förstå hur detta bäst hanteras.

De gurkor vi talar om här är de som ofta används för att göra smörgåsgurka. De är korta, knubbiga och paddigt knottriga, och har ett fastare och mindre vattnigt inre än slanggurkan. De är helt enkelt mer robusta, krispigare, och det betyder (förutom att de som vi redan vet är utmärkta i inläggningar) att de också gör sig bra som salladsbas.

I Erik Videgårds bok Facing Heaven finns ett recept på en gurksallad där råvaran utsatts för brutal behandling, och med det menar jag att den bankas till oregelbundna bitar med en kavel, för att sedan dressas med en aromatisk vitlöksdressing. Efter att ha handlat närmare ett kilo gurkor häromdagen var det detta recept jag tog avstamp i, och let me tell you – det är enormt tillfredställande att gå lös på de stackarna på det viset.

Facing Heaven av Erik Videgård

Jag hoppade dock över vitlöksdressingen och krönte mitt verk med en jordnötsdressing istället – samma som jag använde i det här sparrisreceptet som jag satt ihop för Buffés aprilnummer. Jordnötter och gurka är nämligen, liksom fallet jordnötter och sparris, en svårslagen matchning. Som upphöjs ytterligare av syran från limen och sältan från sojan.

Fram med kaveln bara. Och fram mer fler tips på vad man kan göra för att maxa västeråsgurkans tidsålder! Jag har närmare två kilo i kylen och bara en vecka på mig innan jag reser bort.

/Slaktarn