Inlägg taggade: vattenmelon

01:01 15 Dec 2017

Veckor kommer, veckor går. Lycklig den som intryck får.

Jag fick några, och de tänkte jag presentera nedan. Men de som inte rör mat på något vis utelämnar jag, vi kan ju inte sitta här hela natten.

1. The Muppet Christmas Carol

Det kan inte repeteras nog: snart är det jul. Det betyder bland annat att konsumtionen av filmer man annars inte skulle ta i med tång stiger. Huruvida The Muppet Christmas Carol (eller Mupparnas Julsaga som är den svenska titeln) är en av dem minns jag inte, det var alldeles för länge sedan jag såg den, men den är ändå på min radar. Jag fick nämligen tips av en vän att den innehåller alldeles otroliga matscener. Efter att ha tittat på några stillbilder ur filmen vaknade minnena till liv. middagsbord fyllda av maträtter – dallrande genomskinlig jello på silverfat, enorma ugnsrostade kalkoner i vackert gyllene färg, stilleben av frukt. Och så scenen med äpplena alldeles i början. ”I am here for the food”, säger råttan Rizzo. Är vi inte alla det?

2. Matlagning i Harlem

Appropå jul, idag fick jag en julklapp hembudad. Och bevisligen kommer en kokbok aldrig ensam, för det var ännu ett tillskott till samlingen! Den här gången i form av boken Red Rooster: Matlagning i Harlem av Marcus Samuelsson. Det är något av en tegelsten till kokbok, tung som attan och 384 sidor lång. På baksidan får jag veta att det ”inte bara är en samling recept, det är historien om en stadsdel, om musiken, konsten, människorna – och om den förbannat goda maten”.

Red Rooster: Matlagning i Harlem av Marcus Samuelsson

"Red Rooster: Matlagning i Harlem" av Marcus Samuelsson

Trots att Marcus Samuelsson är en av Sveriges mest välkända kockar utomlands har jag lyckats undgå att bekanta mig med vem han är på något nämnvärt vis, men här har jag uppenbarligen min chans. Boken är full av berättelser.

Den är också som utlovat full av recept. Alla sorter. Några svulstiga och exotiskt ohämmde: ljus och mörk mud pie med bourbonhallon till exempel, eller tant Maybels skinkbullar med chokladsås. Catfish med pekannötter. Eller het gumbo med komage och ris. Men där finns också det lite mer lättillgängliga, mer bekanta: ett recept på kycklingvingar och het sås, persika- och plommonpaj med vaniljsås, en version av cheviche med kokosmjölk och grapefrukt. Och så en take på den eviga favoriten hav + kål: krabba i salladskål.

Jag har lagt boken bredvid sängen. Har nämligen en känsla av att det är en sådan kokbok som fungerar utmärkt som kvällslektyr.

3. Champinjonen

Champinjon citron olivolja körvel

De känns ofta lite oglamorösa, champinjonerna. Som en slags bruks-svamp. En man tar när man är för snål för portobellon, ett neutralare alternativ till shiitaken, och så vidare. Det är dumt, för champinjonen är fin alldeles som den är, speciellt skogschampinjonen. Just skogschampinjonen senaste tiden fått en liten revival i mitt liv, i form av en sallad där den skivas och läggs på ett stort fat, dressas med citronsaft, min bästa olivolja, grovmald svartpeppar och färsk körvel. Så enkelt att jag nästan skäms för att nämna det. Men bara nästan.

4. En annan Pelle Janzon

Pelle Janzon

Rätten Pelle Janzon får du till genom att lägga tunt utbankad oxfilé på en bit toast, för att sedan toppa med löjrom och en äggula. Klassiskt och dekadent, gott som tusan. För en tid sedan hjälpte jag till att laga till sextiosju stycken exemplar av denna rätt, men i en lite annorlunda tappning: En minivariant med marinerad bresaola på toast i sällskap av rödlök, pepparrot och ett mindre berg löjrom, och där grädden på moset utgjordes av ett vaktelägg. Hur min monteringskollega lyckades hugga toppen av (och balansera!) sextiosju vaktelägg utan att ha sönder ett enda förblir ett mysterium, men maten talade sitt tydliga språk: god som tusan.

5. Vattenmelonen

I denna period där grönsakerna är knotigare och grövre än aldrig förr översköljs jag en dag av längtan efter vattenmelon. Jag drömmer om den, tänker på den i dagar. Frukten i sig, naturligtvis, men också vad ätandet av den är förenat med. Sommar, frihet. Och klibbiga underarmar, eftersom vattenmelon inte går att äta i bit utan att den givmilt delar med sig av sin saftighet varhelst den kommer åt. Triggern för min längtan, eller saknad om man så vill, var det här receptet där vår käre vän får dela tallrik med yoghurt, knapriga vallmofrön och friterad rosmarin. Underarmarna känns klibbiga bara av att tänka på det.

/Slaktarn

PS. Alla tidigare veckans samlade intryck finns hopbuntade här.