Något jag tänker på orimligt ofta nu för tiden är ugnsbakade vindruvor. Kanske beror det på att jag inte har någon ugn för tillfället. Kanske bara för att det är asgott. Den rostade druvan dök upp i mitt liv i form av tillbehör till en ostbricka för några år sedan, då var de röda och klibbiga och serverades på en tung skärbräda. Efter det har den haft en dykt upp i olika sammanhang: som mörklila och mosiga i yoghurt på morgonen, brungröna klibbiga i en couscous med pinjenötter, i en sallad med smörstekta brysselkål, eller på toppen av ett berg av kött kategori gryta. Det är gott. De är dessutom fina.
Som barn upplevde jag alltid druvan som en lyx. Det var en av de dyrare frukterna i butiken, föll in i samma mentala kategori som biggarråer eller den märkligt fängslande litchin. Ibland tog jag en hel klase druvor och höll över munnen, slukade de en och en, som i en gammal renässansmålning. Det gör jag fortfarande ibland, när jag vill pigga upp tillvaron lite.
Hur gör man då? Jo, man ställer ugnen på grill. Maxad värme, högsta det går. Man tar fram en plåt, lägger ut ett bakplåtspapper. Det är viktigt det där med bakplåtspappret, sockret i druvorna blir så vansinnigt klibbigt, och är fruktansvärt tråkigt att skrubba bort från plåten. Lägg ut dina druvor för dagen, färg och form väljer du själv, men köp ekologiska då druvor det livsmedel i mataffären som oftast innehåller rester av bekämpningsmedel. Om man vill kan man lägga till något, som en kvist rosmarin eller timjan, ibland vill man ha olivolja och salt och peppar på, det beror ju helt på vad man är på för humör. Kör de i ugnen i sisådär 20-30 minuter, tills de spricker och blöder ut, blir skrumpna och svedda. Ibland vill man ha mycket rostning, ibland lite.
Och så äter du de, helst varma, till något du tycker om.
/Slaktarn
