Idag åker jag hem till Stockholm (känns konstigt att skriva hem om Stockholm..) från Malmö och ska hitta någon form av hittills oplanerad midsommaraktivitet. Mattias är som sagt borta och jag saknar honom jättemycket nu. Alltså, vi har ju haft ca en miljon vändor med långdistansperioder, det är typ det vi gör. Men just nu med att båda har så sjukt mycket att göra så hörs vi inte särskilt ofta. Vanligtvis är det okej för mig, jag är rätt bra på att koppla bort vissa delar av mitt liv och köra på. Men just när jag är i Malmö, staden han bodde i när vi blev ihop kniper det tag om mitt hjärta extra mycket. Min relation till den här staden är verkligen bitterljuv. Den där allra första vändan vi hade med långdistans, när han pluggade här och jag jobbade i Göteborg var så plågsam. Varje tågresa ner fylldes jag med hopp, pirr och längtan och nästan samma stund som vi sågs började den där molande oron för hur det skulle kännas när vi skulle säga hejdå igen när helgen var slut. De flesta platserna jag kan här i Malmö är smittade av minnen från när jag har brutit ihop och gråtit. Gatorna osar längt, saknad och väntan. Den där eviga väntan på att bara få vara med varandra ifred utan det mörka molnet av att vi snart ska vara isär igen. Långdistans kan vara en sån motherfucker och det kan ta sönder vem som helst. Nuförtiden när en sån period är på ingående känns det rätt lugnt, det är aldrig lika lång tid som då och jag vet att det inte innebär någon större risk för oss. Eller det kan man ju aldrig veta naturligtvis, men jag tror ni fattar vad jag menar. Nu brukar jag planera in serierna jag ska se och festerna jag ska härja på och jag sover över hos vänner och beter mig och gör lite vad som faller mig in. Det är något nice i det också, att få både och.

Konstigt nog finns det alldeles för lite populärkultur om långdistansförhållanden. Det är väl svårt att göra en intressant serie om människor som aldrig ses och mest är plågade hela tiden. Men jag minns att när jag tyckte att det var som allra jobbigast så kunde jag bara hitta musik på temat och då var det mest power ballader och det kändes… lite väl pompöst. Det finns en del listor på det där, alltså de bästa filmerna om långdistans men då handlar det nästan uteslutande om att den ena parten är död (Ghost), att hen är fast långt borta och lika gärna skulle kunnat vara död (Cast Away), tidsresor och/eller parallella universum (The Time Traveler’s Wife/Huset vid sjön) eller att personerna ifråga aldrig ens har träffats (Sömnlös i Seattle) och DE RÄKNAS INTE när man har ont i hjärtat och vill bli tagen på lite jävla allvar!

Det enda jag kunde komma på att relatera till var Phoebes relation till David i Vänner och det var fem ynka avsnitt. Fem!