Tänk att en kväll kan börja så fint med att man har bland annat den här ljuvliga vännen på sin balle, man dricker bubbligt med hallon i och pratar om Artistoteles arketypiska grundberättelser. Man pratar feta och ofeta manus och filmer, man drar ut Stockholmsnatten på klubb och dansar till Kristins grymt bra musiksmak och kontrollgalning som man är kollar man till sin väska som hänger över axeln en miljard gånger bara så att allt är okej. Sen den sista gången känner man plötsligt att dragkedjan är öppen och mobilen är borta. Den känslan.

En annan vän plockar upp ens tillknycklade pass som någon dansat på från golvet och de andra sitter hukade och kikar mellan folks fötter för att se om mobilen ligger där. Det gör den inte. Man tillkallar vakter men det är förgäves. Man kanske gråter en skvätt och bannar sig för att man inte aktiverat den där jävla iCloudskiten som bara tar plats och är ett aber. Man hoppas att alla bilder man tagit är överförda. Man blir så jävla arg för att man just ikväll valde att ta de obekväma klackskorna och nu måste kalva sig från klubben. Det är så ovärdigt.

Den fina vännen säger att han bjuder på käk på Donken medan man själv skriker gonorékuk så högt man kan. Till slut kan man inte annat än att skratta åt elendet och inse att det inte går att göra något mer just nu. Man tar en taxi hem till sin storebror, möts av varma snälla kramar och blir nerbäddad av hans tjej i soffan.