Det här året alltså.. Helt galet och konstigt och fantastiskt.

Jag har ju tidigare berättat om mina duster med väggen i vintras och hur jag sakta sakta har försökt få mig själv att kunna arbeta heltid igen. Fram till i somras så hade jag en bild av att jag bara behövde komma till en viss punkt av ”må bra” och sen skulle jag orka gå till ett jobb varenda dag under en längre tid. Riktigt så har det inte fungerat. Jag har klarat av att jobba heltid, men jag har behövt se slutet på perioderna jag jobbar hela tiden. Alltså har det fungerat bäst att arbeta någon månad i taget och sen ta en lång paus igen. Fast hela tiden har den där känslan av att jag BORDE vara okej nu hängt kvar, som att jag egentligen måste ha ett tvåårskontrakt någonstans så snart som möjligt, annars kommer allt gå åt helvete. Ja, jag är en ganska överpresterande och panikslagen person i allmänhet och det i kombination med att arbeta frilans inom media är inte en asbra kombo. Men har man inte kraft att stiga upp ur sängen på morgonen så har man inte, så jag lät mig själv ta det väldigt lugnt i början. Först gav jag mig själv januari och sen har jag gett mig själv februari också och så har det fortsatt månad för månad. Hela tiden har behovet funnits där att rättfärdiga om och om igen för mig själv att jag inte måste vara fantastiskt produktiv precis varenda dag. Jag behöver inte var redo än. Men i mitten av sommaren bestämde jag mig för att en gång för alla att ge mig själv hela det här året. Istället för att skriva nya kontrakt med mig själv varje månad bara säga här och nu att jag tar året ut och så är det inte mer med det. Att tillåta mig själv att bara jobba i korta perioder med saker jag verkligen tycker är kul och inte få panik över det större perspektivet. Att inte bryta ihop över att jag inte tar tillvara på alla möjligheter som kommer min väg för att bygga världens bästa, tuffaste och längsta karriär.

Jag kallar det för mitt Asienår. Ni vet det där året efter gymnasiet när folk reser till Asien och hittar sig själva, jag har aldrig gjort det där. Jag har aldrig känt att jag har ”haft råd” att slappna av och ta dagen som den kommer på det sättet förut. Men nu.. Nu får det vara så. Det är det läskigaste beslutet jag har tagit, rädslan har framför allt handlat om att jag ska ångra något. Som att titta tillbaka på 2012 och undra vad fan som egentligen hände med det där året. Och det är därför jag liksom måste plocka upp det här beslutet då och då och titta på det igen, om det verkligen känns rätt. Det gör det. Varenda gång.

Imorgon börjar jag på ett nytt jobb igen (på SVT:s dokumentärredaktion – yay!) och under de veckorna kommer jag med största sannolikhet trivas hur bra som helst, just för att jag vet att det inte är för alltid. Just för att jag vet att jag har ett par veckors paus och en lång resa till Kambodja efteråt.

Visst, det tar tid och en massa jobb. Men ibland går det fan att vända om något riktigt dåligt som inte fungerar i ens liv till det bästa som någonsin hade kunnat hända.