Ni vet när jag tipsade om SpotON, den här superbra appen för att hitta ny musik när man själv fastnat i sitt lyssnande? Well.. Låt oss säga att det har blivit lite som när myndigheterna i Zimbabwe kom på att alla i Bulawayo skulle spola samtidigt i toaletterna för att undvika bajsproppar. Fast med musik.

Samma dag som Sarah Dawn Finer släppte sitt nya album Sanningen kommer om natten hade hon en konsert med de nya låtarna. Needless to say att Sarah har en av Sveriges absolut mest uttrycksfulla röster, det är få människor som bara med hur de använder rösten kan berätta så mycket som hon gör. Jag tror det är därför folk så lätt lipar när de hör henne sjunga, hon hittar på något sätt lite längre in i hjärtat. Vissa artister är bara sådana, till exempel Antony, Eva Cassidy, Florence and the Machine mfl. Och hörni, här är en riktig jävla vinnare: Om ni någon gång får chansen att se Sarah live, gör det!! Hon är nuts! På alla bra sätt som finns så är hon helt galen på scen och såå rolig. Och igen – uttrycksfull! 

Nästa vinnare är Beatrice Eli. Igen! Jag såg henne live på Obaren igår och sedan hennes EP kom ut så kan jag inte sluta lyssna, det är så himla himla himla bra! Jag lyssnar på Beas musik som jag lyssnade på musik när jag var liten, ni vet när varje ord och stavelse betydde allt. När det räckte med att lyssna en gång på en låt för att jag skulle kunna nynna den utantill, bara för att jag hade koncentrerat mig så mycket på varje ton och textrad. Så stark tycker jag att hennes musik är. Lyssna, lyssna, lyssna! Och sen ser du henne live på Marie Laveau 8 nov.

Och mitt senaste fynd som också spelas på repeat: Californiaman!

Jag hörde den här låten igår på bussen på väg hem från jobbet:

Californiaman – Give Love Back by Californiaman!

och så fick jag upp bilder i huvudet från ett typiskt 80-tals filmintro. Ni vet, helikopterbilder från New York, folkmassor som trängs längs med Manhattans gator, någon i för stora axelvaddar och grå kappa. Eller Michael J Fox på en skateboard i sin röda dunväst. Eller en typisk highway-scen..

Och min nästa tanke var: Halleluja! Säg att Hall and Oats/Gerry Rafferty/Phil Collins-cykeln äntligen har gått hela varvet runt så att folk börjar göra nutidsvarianter på den typen av musik som jag älskar så innerligt. Och mina böner blev ju hörda när jag läste i Californiamans presstext som nämner exakt de referenserna. Hurra! Hurra! Hurra! 

För er som undrar vem den skäggiga typen bakom namnet Californiaman är så är det alltså Joel från Me and My Army som nu går solo och gör sin egen grej. Helt rätt!