För ett tag sedan fick jag frågan om jag ville vara med i Hångla i P3 Samtalet med Nisse Edwall. Det ville jag ju såklart eftersom de samtalen handlar om hur det var att gå i skolan, vem man var, hur det kändes osv. Och det här är ju ett hmm.. kompicerat kapitel i mitt liv to say the least.

Jag har i flera sammanhang varit öppen med att jag hade det tufft i skolan men aldrig riktigt gått in i detalj om det, i alla fall inte i offentliga sammanhang. Varför vet jag inte egentligen. Det kanske har något att göra med att man av någon obegriplig anledning vill skydda de inblandade eller att jag är medveten om att människor har sin egen tolkning av samma situation och vad säger att de inte alls uppfattade vad jag gick igenom på samma sätt. Liksom rädslan för att någon ska syna en och säga att man överdriver eller hittar på kanske.. Vilket ju är helt galet eftersom det är just det som gör att folk kan trycka ner sina skolkamrater år efter år. Detta är precis det som gör att många inte vågar berätta hur de egentligen har det i skolan för den där vuxna som borde lyssna. Man är livrädd för att inte bli tagen på allvar och det kan i vissa fall *vinkevink* hålla i sig även när man själv blir vuxen.

I alla fall. Trots att det är en hel del utelämnat i samtalet pga tidsbrist, står jag ändå här med hjärtat i halsgropen och lägger ut del ett och del två. För jag hoppas innerligt att om någon är i samma situation just nu så kanske kanske det kan ge lite hopp eller vara till hjälp.