Nej, det går inte att säga så mycket om skolan som byggdes om till totyrcenter och nu är ett museum med bilder på flera hundra offer och förövare, där ett enormt antal bara är barn och ungdomar (på båda sidor). Hur ska man beskriva upplevelsen av att se cellerna, det torkade blodet på golvet eller redskapen som användes för att skära, dränka och slå? Och guiden som berättade om hur hennes familj mördades och hon fick fly till Vietnam, men sättet som hon sa att hon förlåter barnsoldaterna ändå för folkmordet som hände för inte ens 40 år sedan. Sättet hon sa att hon inte kan prata om de som inte har ställts inför rätta eftersom de är vänner med den nuvarande regeringen.
Eller att gå runt bland massgravar på små sandiga stigar som kantas av tyg- och benbitar kommer upp till ytan av alla turistfötter som klampar runt där varje dag. I slutet av vår resa åker vi tillbaka till Phnom Penh och jag vill se det igen, jag var inte färdig på något sätt. Behöver förstå.
Skickat från min iPhone