Såg Lincoln idag. Det behöver ni inte göra.

Den handlar alltså om avskaffandet av slaveriet i USA på 1800-talet. Eller egentligen handlar de 150 minuterna om huruvida gamle Abe ska lyckas övertala en massa andra vita snubbar om att rösta för avskaffandet av slaveriet eller inte. Redan där vet vi ju hur det kommer gå (inte ett problem i sig) och färdstäckan dit är så. himla. lång. Mellan de blågråa inledningsbilderna och de brungråa slutscenerna dansar ett gäng oengagerande karaktärer ringdans runt en uppspelad Daniel Day-Lewis som lallar runt i sin höghatt, berättar anekdoter om (vita?) män, för kluckande vita män och skakar hand med fler vita män med tvåhandsfattning. That’s about it. Ingen bryr sig egentligen om någon annan, ingen relation VILL något. Allt verkar hända någon annanstans än där vi får ta del. Just det, Sally Field är med också. Hon gråter mycket. Dock så kul casting pga ovant att se kvinnor få spela sin egen ålder, plus att hon är en himla bra skådis även om hon inte fått så mycket intressant att göra i just den här filmen. Men ärligt! Hur kan man göra en enormt påkostad film om frihet och slaveri UTAN att över huvudtaget beröra varken frihet eller slaveri? Eller ens göra en minimal ansats att skildra någon som faktiskt är förslavad?

SAKER ATT DISKUTERA I SMÅGRUPPER:

1. Lincoln är nominerad till 12 Oscars. Det var även The King’s Speech. Det säger något om Oscarsgalan, inte om de två filmerna.

2. Denna lilla som jag hittade på imdb:

SÅ METHOD gubben!

3 Daniel Day-Lewis som Abraham Lincoln är så himla lik Jim Carrey i Lemony Snickets berättelse om syskonen Baudelaires olycksaliga liv:

Även i spelstil:

4. Adam Driver – Adam i Girls – är med i ca 10 sekunder.

5. Om ni luras att betala pengar för att se den här filmen på bio av kommande dagars missvisande referens till Vita Huset: Skyll inte på mig.

Okej, det var allt. Hejdå.