Ni som någon gång har drivit ett projekt känner kanske igen den här känslan av evig tomhet som infinner sig efter att projektet är färdigt. Jag hade en fantastisk kvinna i mitt liv precis när jag började projektleda, jag har nog alltid sett henne som min första och bästa mentor. Hon lärde mig så himla mycket om projektledning och förklarade för mig när mitt första post-projektdepp körde igång att det verkligen inte är ovanligt. Man har slitit så hårt för något att efteråt när man inte är behövd på samma sätt längre eller man inte känner att man har ett tydligt syfte längre så kan man lätt bli vråldeppig. Hon berättade att de flesta brukar kunna delas upp i två läger. De som blir jätteledsna och de som liksom tänker tillbaka på projektet på ett sentimentalt sätt. Nästan som att bläddra igenom ett gammalt fotoalbum och mysa till hur bra man hade det.

Jag har alltid – ALLTID – hört till den första kategorin. Jag blir så himla ledsen när mina projekt tar slut. Jag gråter hur mycket som helst och känner mig så onödig efteråt. Men inte med GUBBHEN. Det är första gången under nio års projektledning som jag bara känner eufori och glädje efteråt. Jag älskar att bläddra igenom vår hashtag på twitter, vine och instagram. Här är några bilder från i fredags, både från instagram och från de som Lina har tagit för Nöjesguiden.