Var inne på Kafferosteriet i Malmö för två dagar sedan. Medan jag står i kön spelar de Nina Simones My baby just cares for me och på två sekunder blev jag den där jobbiga jäveln som ska nynna med och verkar tro att hon är den enda i hela caféet som hört låten tidigare. Ba plinke plonke plinke plonk sjöng jag med i varenda pianoton.

My baby don’t care for 

BOM BOM <– knäppte med fingrarna här, en knäpp på vardera hand. HERREGUD VEM ÄR JAG?????

high-tone places.

HU så vidrigt. Men också gött. Hellre vara hon, än hon som behöver stå bredvid och plågas av vidret. ”Asså hörni, jag har hört den här låten jääääättemånga gånger att jag kan varenda liten utsvävning i den okej?”

I alla fall trillade över den här dokumentären. Har inte sett den än, men tänker att den nog ändå måste vara rätt intressant pga Nina liksom.