Åh nej, regissören Mike Nichols har dött.

Många kommer säkert prata om Mandomsprovet och Closer, som ju båda två är helt fantastiska filmer, men jag vill bara påminna er som inte har sett hans första film Vem är rädd för Virginia Woolf? (från 1966) än att göra det. (Dock att en av de bästa filmerna i livet är Birdcage som han också regisserade – men den tänker jag att fler har sett.)

Om man är det minsta lik mig tar det ibland emot att se gamla klassiker som man ”ska ha sett”. Kanske för att man hellre väljer supersimpla filmer för att vila hjärnan, jag är helt för en historia som är okomplicerad och bara pågår när jag känner mig trött och utarbetad (= nästan jämt). Det ska vara något som inte stör eller skär för hårt i hjärtat. Mike Nichols är motsatsen till det. Just Vem är rädd för Virginia Woolf? fanns vad jag kunde se inte på Netflix eller HBO Nordic. Jag köpte den på DVD för några år sedan och det var värt varenda krona. Elizabeth Taylor och Richard Burton är helt fantastiska i den, och att den dessutom var den första filmen som fick igenom uttrycken ”screw” och ”hump the hostess” är ju bara en go bonus. Den här filmen är absolut en som tillhör nån form av ”ska ha sett”-genre, men även om det var längesen jag såg den så kan jag nästan lova att den känns relevant även idag. Som en slags Closer innan Closer.