Att vi skulle få en uppföljare till Lana Del Reys hyllade debut Born To Die var inte alltid en självklarhet. Sångerskan själv uttryckte att hon ville avsluta sin karriär redan där. Detta påstående kan ha varit grundat i all den kritik hon fick utstå efter att hennes gamla karriär – under pseudonymen Lizzy Grant – kom till ytan. Hon märktes som falsk och en skapelse av sitt skivbolag, men när hon nu efter två år återvänder så är det för att slå ner dessa anklagelser. Men nya albumet Ultraviolence lider av ett flertal problem när dystra harmonier och dystopiska romanser ekar bekant genom varje spår.

Det är fortfarande anmärkningsvärt hur mycket Lana Del Rey verkar distansera sig från radion. Det fanns en del bisarra rykten som talade om hon skulle falla in i ett EDM-fack – likt många andra artister – på det nya albumet. Men nej, musiken är lika nostalgisk som den alltid har varit om inte mer. När vi återfann henne i videon till första singeln West Coast var det ett uppenbart visuellt hommage till Chris Isaak – Wicked Game. Låten i sig var även den en bakåtlutad bluesballad som bröt mot alla kontemporära normer. När en radiohit bygger upp inför en bombastisk refräng valde hon istället att falla in i en narkotikafylld dimma och låta gatuljusen föra henne hemåt.

För hemma verkar hon nu vara. Vare sig en karaktär eller ej byggde maffians Nancy Sinatra en nästintill mytologiskt värld på debuten. Med stråkar och trip-hoptrummor blev det ett brinnande paradis av öken, motorvägar och soldränkta herrgårdar. Atmosfären lever kvar på Ultraviolence, fast hon nu verkar ha slagit sig ner vid Kaliforniens kust bland stenade bluesrockare och bourbonhävande jazzmusikanter. Framför deras ögon återuppstår hon vid Los Angeles stränder under albumets första spår: Cruel World. Till porlande surfackord stiger hon från havets djup – det är en Wicked Game dränkt i ekande reverb. Ljudbilden lever kvar när vi färdas längs med den blöta sandstranden till de neo-noirglimrande boulevarderna. De melankoliskt barockdonderande stråkarna existerar än, dock är det distinktiva gitarrer från de nyfunna bandmedlemmarna som ligger bakom de starkaste harmonierna. Emellanåt kan även – när det blir som mest storslaget – en nypa Ennio Morricone ljuda vid horisonten.

Albumet vilar tyvärr likt debuten alldeles för mycket i ett bottenlöst mörker där kärleken är drogen som sakta men säkert tär ner kroppen, en passande metafor för albumet i sig. Det råder ingen tvekan om att Del Rey – på ett storslaget maner – kan bemästra dessa narrativ men samtidigt talar det inte för någon mognad hos henne som sångskrivare. Ultraviolence lyckas skina som mest på låtar likt Money Power Glory och Fucked My Way To The Top där sångerskan verkar hantera kritiken mot henne med en sarkastisk underton. Men när vi återigen hör mordiska ballader fyllda av bad boys flyter orden samman och låtarna blir svåra att urskilja, ett problem även debuten led av. Bitterljuva ballader om brustna hjärtan och rinnande maskara blir en vacker yta utan hjärta, brustet eller ej.         

Repitivitet är Ultraviolence största problem när spåren svävar i samma berusade takt framåt. Lana Del Rey sjunger här likt aldrig förr men historierna är i slutändan detsamma. Melodier från producenter likt Dan Auberbach bär sångerskan med en enorm styrka, men även de lider av en doppelgänger-syndrom. Förra albumet hade samma problem där styrkan främst låg i en rad starka singlar, vilket här saknas. Dock ska det medges att när albumet briljerar är det svårt att inte förlora sig bland balladerna trots alla dess svagheter. Summan av bristerna är tyvärr blek, om det nu är enklare att såga utländska artister här i Sverige så är Ultraviolence helt enkelt ett öppet mål för svenska popkritiker i VM-tider. Ursäkta mig, men bland all mörk uppgivenhet var jag tvungen att avsluta på en lättsam not.