”Hej mörkret min vän, jag har kommit för att tala igen. Du ser, det är den här serien Game of Thrones som bara fortsätter att förråda mitt förtroende. Efter en säsong av kontroverser och Dorne sändes sista avsnittet igår. Det var blod, väldigt mycket blod, och flera av mina älskade karaktärer dog. Mitt blottade hjärta klarar inte mer av detta, så säg mig: vad ska jag göra nu?”

Ja, varför inte trösta dig med en liten power ranking, lovar att jag finns här på mitt bästa terapeut-humör.

1. Tyrion Lannister

Min personliga åsikt — vet inte huruvida jag är ensam om den — är att Tyrion rent karaktärsmässigt frodades som mest i säsong två. Konungens hand var en roll som gjord för honom, det politiska spelet i kulisserna spelade han utmärkt och det var en fröjd att följa. Därför är kanske det mest positiva vi kan ta med oss från detta bedrövliga avsked att när vi väl återvänder till Meereen nästa år så lär vi få se Tyrion i den position han trivs bäst i. Visst, familjen Lannisters minsta men mest briljanta älskar måhända sitt vin och fyllefadäser, men i slutändan är det i jonglerandet av intriger hans talanger verkligen får skina, och med Varys vid sin sida blev precis landet bortom havet mer än bara en fristad för drakar — förresten, vem kommer se efter de andra två när morsan är iväg på semester?  Nannys av den sorten är nog svåra att finna nuförtiden.

2. Alliser Thorne

Grattis Alliser, titeln Lord Commander vunnen på det absolut mest osympatiska vis. Att du lurade i Jon att hans älskade farbror levde innan du stack kniven i honom, för att sedan låta en liten unge avsluta jobbet, bra snyggt. Hoppas du har en plan för när The Nights Kings armé har lärt sig att klättra, eller när Tormund upptäcker vad du gjorde med hans nya BFF.

3. Arya Stark

Tack Arya för att du tog hand om Meryn Trant och tack manusförfattarna, för ett tag fanns det nästan lite sympati kvar i mig för den där odrägliga Syrio Forel-mördande pedofilen till kungavakt. Men sen började han även misshandla barn med en käpp och då stod det klart, jäveln måste dö. Dock resulterade det i att allas våran älskade Hitgirl förlorade sin syn, men det kan jag leva med så länge Jaqen H’gars bedårande nylle lever vidare i det svartvita badhuset av död.

4. Theon Greyjoy

Efter en lång tid av psykisk och fysisk tortyr fick Theon äntligen nog av skiten, gav upp sin trälpersona Reek och puttade ner Ramsays älskarinna från Winterfells mur — om inte det agerandet bara skriker ”vedergällning för kastrering” så vet jag inte vad. Sedan tog han Sansas hand och ett steg mot döden? Nej, ett avsked i denna serie kan knappast vara så pass odramtiskt och utan blod, jag ser istället en framtid som Game of Thrones nya powercouple för de två.

5. High Sparrow

Något säger mig att denna religösa fanatiker bara tänkte ”talking a whole bunch of shit that I ain’t trying to hear” när Cerseis vandring började, för att sedan ge en harpa till Lancel och droppa danssteg likt Tom Cruise skrikandes ”we in the Red Keep District!” — vem fixar denna gif åt mig?

Bubblare:

Robert Strong

The Mountain är född på nytt som Qyburns monster, eller ja, Robert Strong för ingen vill egentligen fokusera på faktumet att hans hud är blåare än en White Walkers. En comeback utan dess like – om nu inte High Sparrow öppnar upp för en rättegång genom duell, låter Get Back ljuda genom högtalarna och introducerar sitt eget monster: The Hound, nu ännu odrägligare med en stjärna inristad i pannan. Ärligt talat, där har vi en gif.

Postmortem:

Jon Snow

Det var darrande läppar och en känsla av svek när tårar rann längs alla våra kinder ackompanjerat av Winterfells hjärteskärande ledmotiv. Et tu, Olly? Ja, även Olly satte kniven i en av de sista sympatiska karaktärerna i Westeros, när Castle Black förvandlades till den gamla romerska senaten och Jon Snow insåg att även ett stackars barn var bortom räddning från vinterns känslokalla kyla.

Efter att gång på gång bara försökt göra det rätta förråddes Jon  av sina egna bröder, som en liten påminnelse om att majoriteten av dessa nattens väktare ändå är mördare och våldtäktsmän sen tidigare – det vill säga de som alltid vinner i Game of Thrones. Det är aldrig lätt att ta adjö av Ned Starks barn, speciellt efter att Jons resa från känslomässigt betyngad oäkting till en sann actionhjälte med gothtendenser började bära frukt.

Samtidigt lär vi ändå minnas vad Sam en gång sa: ”I’ve been worrying about Jon Snow for years, he always comes back”. Kanske borde vi sluta oroa oss och istället fokusera på faktumet att Melisandre lägligt nog dök upp vid Castle Black tidigare under dagen, ni vet hon vars Gud kan återuppväcka de döda?

Valar Morghulis:

En del av er har säkert läst Kit Harringtons senaste intervju med Entertainment Weekly som landade på internet medan Jon Snows blod fortfarande flöt längs med snön. Han tillsammans med skaparna av serien menar då på att Jon är död, alltså verkligen död. Vilket förmodligen stämmer. Det betyder dock inte att han kan återuppstå som någon annan, Melisandre är ändå i behov av någon ny i rollen som frälsaren Azor Ahai — krigaren vars öde är att rädda världen från den långa vintern — efter att Stannis stiftade bekantskap med Briennes svärd. The Nights King muckade säkerligen inte med Jon utan anledning, eller så är detta bara en serie där de onda vinner och nästintill bevisade fan-teorier är red herrings av den mest djävulska sorten.

Passande att Stannis och Brienne träffades innan säsongens slut, två karaktärer vars lidande av dåligt skrivande har varit påtagligt. Att Stannis, en av de sju kungarikenas bästa krigsstrateger – om inte den bästa – väljer att marschera till fots mot Winterfell under klara dagen är något jag bara inte köper. Sen har vi Brienne, har hon verkligen spanat efter det där ljuset under halva säsongen? Varför inte bara infiltrera Winterfell och befria Sansa? The Hound och Arya lyckades ta sig innanför Walder Freys murar utan besvär under tredje säsongen, så kom igen! Kul att hon fick hämnas Renly i alla fall, ett ändamål från andra säsongen som hon lägligt nog plockade upp när Stannis befann sig i trakterna. Men är Stannis verkligen inte med oss längre? För jag såg inte något blod sprutandes ur hans halverade hals, vilket är bevismaterial man knappast håller tillbaka på i denna serie. Sedan är ”do your duty” faktiskt en rätt bra påminnelse om att Brienne har en ung mö att rädda.

Många har klagat över Dorne och dess karaktär, men nu när vi har funnit författarnas inspirationskälla för dessa teatrala Xena-figurer är det svårt att vara arg. Sorg kan jag däremot känna, om Jamie bara hade gjort det smarta och frågat Doran vänligt hade Myrcella kanske gett honom det incestiösa okejet utan att dö på kuppen.

Något fler borde ifrågasätta är faktumet att en säsong skall motsvara ett jordår, vilket betyder att Grey Worm har latat sig i sjukhussängen i mer än sex månader. Visst, vi snackar medeltida läkekonst här, men lite får han ändå skämmas över Daenerys försvinnande.

När det började ryktas om att farbror Benjen skulle återvända höll bokläsarnas del av internet på att koka över i hypefaktor. Nu i efterhand är de kanske besvikna, men det hela resulterade ändå i några roliga och smått Sopranos-esquea variatoner på den där slutscenen.

Spelets sanna vinnare? Bronn. När han återvänder till Kings Landing väntar ett ännu större slott, och i Dorne kommer han alltid ha lite ”bad pussy” som han eftertraktar något så innerligt.

Davos ansikte = varenda tittares ansikte under sista scenen.

Serien riktiga hjälte? The Nights King och hans zombiearmé? Norden är ju ändå bara ockuperade av mer avskyvärda individer. Boltons, Freys och de svartklädda förrädarna. Åt helvete med dem alla.

Nu när Game of Thrones femte säsong har nått sitt slut har vi – tv-tittare som bokläsare – ett okänt territorium framför oss. Daenerys möte med Khal Drogos gamla polare är det sista kapitlet i George RR Martins senaste senaste. Förhoppningsvis når författaren sitt mål med att skriva klart sjätte boken The Winds of Winter före nästa säsong, då det börjar bli lite ovärdigt hur framtida händelser mer eller mindre avslöjas i serien. Men Dan Weiss och David Benioff kommer säkert göra sitt bästa och fylla ut nästa säsong med våldtäkter ifall George inte hinner klart.

För med facit i hand, vad hände egentligen med Sansa? Jag antog att hon skulle döda Ramsay med korkskruven, men istället bröt hon sig ut och flydde från de sadistiska män som höll henne fången – inte helt olikt förra säsongen. Säg nu bara inte att hon tänker finna skydd vid The Wall, en idé Game of Thrones författarrum säkert skulle gå igång på. Men nej ingen pallar denna ”våldtäkt som karaktärsutveckling”-skiten mer, det blir bara för många thinkpieces.

Nio månader tills vi får uppleva nya äventyr i Westeros och Meereen, ja, vad ska man säga, Hodor? Visst ja, Hodor återvänder då, där talar vi redig kompensation för all denna travesti. Låt mig upprepa: Hodor, Hodor, Hodor!

Ett litet trevligare avslut än Jon Snows blodbad? And now my watch has ended, det vill säga att recapsen har nått sin ände för detta år. Vi hörs om nio månader och ifall Jon Snow inte återvänder i säsongspremiären så är jag villig att köra en Cersei-esque vandring längs Drottninggatan till Nöjesguidens kontor i Gamla Stan. Shame!