Nästa års mest vågade serietidningsadaption är en ungdomsserie långt ifrån Skam och allt annat.

Den ungdomsgestaltande tv-kanalen CW har nått stora framgångar med DC Comics-superhjältar. Till skillnad från filmernas dystra och nästintill sinistra tolkningar har CW istället satsat på en mer lättsam ton, nära till ursprungsmaterialet, vilket har lyckats fånga in fans i alla åldrar. Kanske har kanalen nu tröttnat på tryggheten The Flash och Arrow inbringar, för nästa år gör de en helomvändning med en serieadaption mer vågad än alla andra.

Likt en tidskapsel har Archie Comics, en av världens äldsta serietidningar och utgivare, vilat kvar i en bubbla av 40- och 50-talsnostalgi. Huvudkaraktären Archie Andrews – eller Acke Svensson som är namnet ett fåtal svenska läsare kanske känner honom vid – kom till liv genom skaparen Bob Montanas sketchbok under 30-talets gymnasieår. Efter andra världskrigets slut utvecklades sketcher till serietidningar där Montana skildrade sin ungdom i den fiktiva staden Riverdale, en plats där tillvaron alltid vilar i en trygg och älskvärd balans.

Det utopiska småstadslivet är dock ett CW verkar vara redo att vända upp och ner på för att sedan spräcka den där bubblan av bedårande nostalgi. Från skaparen av Dawson’s Creek och CW:s alla superhjälteserier kommer nämligen nästa år ett tonårsdrama mer uppfostrat på Twin Peaks än serietidningen den är baserad på. I Riverdale har numera den ljusblåa himmeln gått förlorad bland dimma och när den väl lättar uppenbarar ett mord sig.

På endast 30 sekunder illustrerar tv-seriens första trailer att detta är en helt annan värld än vad den amerikanska tidningsklenoden har skildrat. Okej visst ser vi chromade bilar, snygga cheerleaders och fler klyschartade visioner av ett romantiserat high school-liv blixtra förbi, men när de krockar med bilder av blodiga händer, uppgivna ögon och nattliga äventyr bland flimrande ficklampor ser vi glimten sig något annat.

Mixen av ”typisk ungdomsserie” från Gossip Girls gamla hemvist och ett fängslande mysterium känns med det korta smakprovet både kontrastfullt och spännande, ett vågat försök att ta ett välkänt populärkulturellt verk och fylla den med en atmosfär helt främmande för föregångaren.

Tonårsdramat lär säkerligen vara ett stort fokus, då det trots allt är CW, men om man ska tro de tidiga recensionerna besitter tv-serien såpoperaesquea ambitioner inte helt främmande för en värld där allt mer tycks inspireras av Twin Peaks – vilket borde glädja oss alla. Ser vi sedan till själva mordmysteriet, där skolans populäraste grabbar har mött sitt öde en sen natt till sjöss, blir influenserna ännu mer uppenbara. Att både Luke Perry från Beverly Hills, 90210 och Mädchen Amick från Twin Peaks kommer medverka talar ännu mer för hedrande och fängslande genreöverskridning.

Nästa år återvänder den redan nämnda kultserien för en tredje säsong efter att först ha lämnat tv-rutorna för över 20 år sen och väntan är något outhärdlig. Kanske har vi det perfekta botemedlet för den utdragna tristessen med Riverdale och om inget annat kan vi behöva lite omskakande amerikansk teen noir efter att ha förlorat oss i den norska trygghet vi känner vid namnet SKAM.

John Oliver kommer till vår undsättning med en skarp analys av den republikanska hatfesten.

Den rådande cirkusen som är amerikansk politik illustrerade förra veckan exakt hur galna elefanter kan bete sig med republikanska partiets konvent. Målet var att välja det professionella högertrollet Donald Trump till deras presidentkandidat, vilket partiet lyckades med. Huruvida att återskapa scenen från Star Wars Episod 3 där Palpatine blir utnämnd till kejsare fanns bland målen vet jag inte, men de lyckades även med det.

Skandalerna var många och kön av avdankade tv-stjärnor och UFC-personligheter redo att stödja Donald Trump var lång. Nyhetsflödet fylldes av bisarra rubriker och för oss, sittandes här på andra sidan Atlanten, kan det vara svårt att smälta alla utomjordliga uttalanden från denna hatfest – eller känner vi tyvärr igen oss i den främlingsfientliga retoriken?

Därför är det tur att John Oliver har återvänt med sin succéserie Last Week Tonight, och i första avsnittet sen uppehållet var den republikanska konventen huvudsegmentet. Ta del nedan av vad som om några årtionden kanske kan räknas som en dokumentär skildring av vår undergång, och håll andan, för den här veckan är det dags för demokraternas konvent – visst de är inte republikaner, men de är fortfarande långt ifrån en perfekt akt i denna hysteriska cirkus.

Om bilderna från RNC fyller dig med ilska kan du kanske finna lite lycka i att Martin Luther King Eric André befann sig på plats, redo att jävlas med galna republikaner och foliehattsdespoten Alex Jones:

Nostalgi och synthmusik, lär känna de styrkor som gör Netflixs nya tv-serie Stranger Things till sommarens oväntade succé.

Under denna tidsålder av reboots vi just nu genomgår finns det inget som är mer polariserande än nostalgi. Tänker en filmskapare eller tv-producent ta sig an gamla anrika produkter gör de bäst i att inte fucka med fansen, samtidigt måste de presentera något nytt och fräscht, för vad är poängen annars?

Resultaten kan gå åt olika håll och bemötas på olika sätt. Några av förra årets största filmer, Star Wars: The Force Awakens och Mad Max: Fury Road, hyllades av så väl fans som kritiker, men fick även ta emot en del hat från mindre grupper bestående främst av rasister och kvinnohatare. Dessa grupper källarråttor eller vad ni nu vill kalla dem tycks ha växt exceptionellt med årets nya tolkning av kulthiten Ghostbusters där vi ser ett helt kvinnligt gäng spökjägare – vi vet nog alla var skon klämmer för källarråttorna.

Nuförtiden klingar nostalgi helt enkelt negativt, vare sig du själv avskyr det eller inte, för hatstormen är oftast påträngande och svår att stänga ut. Men sen har vi Netflixs nya succé till tv-serie Stranger Things, vars romantiska djupdykning i 80-talets nostalgiska genpool har hyllats sen fredagens premiär. Skaparna Ross och Matt Duffer har blandat det bästa från Steven Spielbergs produktionsbolag Amblin med det mest skrämmande från Stephen Kings bibliografi, i en cocktail så 80-tal att den till och med har Tom Cruise-referenser. Stilgrepp från E.T., Goonies och Aliens finns här när ett gäng pojkar beger sig ut för att finna sin försvunna vän, men hittar istället en flicka med oanade krafter – lägg där till tonårsromanser, monster och kostymklädda konspirationer så har du din nostalgibomb fulladdad.

Men hur kan det komma sig att Stranger Things hyllas medan andra sågas? Har retropuristerna bara inte funnit Netflix än? Ja kanske delvis, men främst är det påtagligt hur olika en tv-serie och film kan hantera denna form av barndomlig pånyttfödelse. Medan en film på två timmar oftast snor en handling rakt av, samt slänger in en del oönskade påskägg här och där för man antar att det är vad fansen vill ha, kan en tv-serie bygga en egen historia med förlagan som en äkta inspiration istället för att bara skriva om den likt en skoluppsats med Wikipedia som ensam källa.

Filmer hamnar titt som tätt i Greatest Hits-fällan med sina reboots, samtidigt närmar sig Netflix den VHS-flimrande nostalgin likt ett riktigt bra blandband. Stranger Things ger oss inte bara det vi känner igen, utan något nytt, vilket gör de nostalgiska nyanserna desto härligare att gotta ner sig i. Detta kan också sägas om soundtracket, vars kontemporärt gammalmodiga sound binder allting samman.

För den inbitne kommer det väl knappast som en överraskning att synthen gör ett återtåg till filmernas bakgrund, för vi vet hur tungt det kan låta när bara en keyboard bygger upp dunkla atmosfäriska ljudlandskap. Filmregissören och kompositören John Carpenters musik är en stor del av identiteten tillhörande 80-talets skräck- och thrillerfilmer, vilket gör honom till en självklar ikon för de nu vuxna filmskapare som har växt upp med hans verk. Från The Guest till It Follows, trenden av soundtracks med den Carpenteresquea fallenheten för klaustrofobiska toner och medryckande synthsvepningar bara växer och växer, nu senast med Stranger Things.

Det ter sig ändå tämligen perfekt att ackompanjera denna mörka men kittlande coming of age-berättelse med familjära synthslingor, vars pulserande ljudbild klingar perfekt när de unga protagonisterna racear på sina cyklar längs den idylliska småstadens gator. Ifall stämningen inte är tät nog fyller musiken här i luckorna, och vi har bandet S U R V I V E att tacka för det.

Hur den tillsynes oupptäckta gruppen S U R V I V E fick chansen att producera musiken till denna påkostade tv-serie är okänt, men förmodligen ramlade Bröderna Duffer över deras Bandcamp och fann en atmosfär i linje med vad de ville skapa. De nostalgiska och surrande synthljuden finns där med brummande basgångar. Dock är slutprodukten långt ifrån slaviskt otidsenligt och besitter några samtida utsvängningar som gör lyssningen oväntat spännande.

Ifall ni, precis som jag, knappt kan bärga er efter att åter stifta bekantskap med El, Mike, Hopper och de andra så har ni kanske här ett passande substitut. För visst, vi kan se skuggorna av Stranger Things i gamla barn- eller skräckfilmer, men vi kan endast återskapa känslan av den trollbindande vinjetten – där textens typsnitt är taget från Kings gamla bokomslag – med mer musik från S U R V I V E.

En stor del av deras katalog finns på internet och albumet mnq026 lär glädja Stranger-fansen mest, samtidigt som deras mer experimentella utsvängningar likt HD009 är något varenda synthfanatiker borde sjunka ner i som om de vore en del av ett suspekt vetenskapsprojekt.

Hoppa nu upp på cykeln och finn era egna mysterier, för sommaren är inte riktigt över än. Ni har ett givet soundtrack för äventyret, men om nu det inte skulle duga så inkluderar jag även Stranger Things fantastiska val av lånad musik från artister som Moby och The Clash – allt i en händig Spotify-lista, frågan är om inte Bröderna Duffer lyckas toppa The Sopranos med sin användning av When It’s Cold I’d Like To Die? Nu har ni i alla fall ingen ursäkt för att inte hitta ett monster bland skogarna nära er, eller ja, i alla fall en Pokémon.

Den sjätte säsongen av Game of Thrones når sitt slut med ett händelserikt avsnitt där gamla teorier bekräftas och nya uppstår.

Hämnd, rättvisa, eld och blod – men vem överlever veckans ranking?

Power Ranking:

1. Daenerys Targaryen

Var det verkligen inte svårare än så? Efter år av väntan, drakkidnappningar, vänskapszoner och alla andra svårigheter Daenerys har tvingats överkomma tycks hon nu äntligen vara på väg mot Westeros. Att vi tittare började bli otåliga är väl något av en underdrift, men nu när seglen är hissade måste jag ändå påstå att avresan gick rätt smärtfritt till. Visst, folket i Mereen fick betala ett högt pris för sin drottnings styre – men de verkade inte ha några problem med att hon dumpade dem kort efter att staden låg i krig med de rivaliserande slavmästarna? Förhoppningsvis kommer den följande regenten, legoknekten Daario Naharis, känna sig hemma i sin befordran medan Dany seglar över det smala havet med sina tre drakar och sin enorma armé.

2. Jon Snow

Har Norden gått och blivit PK? Från att plikttroget hålla fast vid gamla gudar och traditioner är det nu fritt fram för bastarder att bli kungar – så progressivt, ändå. Vi tittare vet dock sanningen om Jon Snow efter att en av fantasyvärldens äldsta fanteorier blev till fakta med Bran Starks assistans. Kan det löfte Ned Starks döende syster Lyanna bad honom att hålla ha varit något annat än att uppfostra hennes och Rhaegar Targaryens son som sin egen? Förmodligen inte, vilket betyder att när Daenerys landar i Westeros kommer det helt plötsligt finnas två Targaryens i maktpositioner. En från den kalla norden med en vit varghund vid sin sida – om budgeten tål det – och en annan i söder med sina tre drakar, likt en äkta sång om eld och is.

3. Cersei Lannister

I den politiska allegori där Kings Landing är det amerikanska presidentvalet vann precis Cersei den demokratiska presidentnomineringen och hela valet med ett drag taget ur terrorhandboken. De religiösa fanatikernas egna Bernie Sanders och alla andra fiender blev till aska när hennes egen rättegång förvandlades till ett grönt moln av rök, som hon avnjöt på avstånd med ett glas rött, helt i äkta Cerseimanér. Vi har alltid sett sidor av vårdslös galenskap hos Cersei, sidor som efter hennes sons självmord börjar bli mer pragmatiska och skrämmande. För om det finns något familjen Lannisters matriark älskar mer än sina barn är det makt, och nu har hon den, sittandes på Järntronen i en fullfjädrad gothoutfit – vilket signalerar att hon inte spelar spelet längre, utan har vunnit det. Dock lär det väl bli ett kortvarigt styre, för inte ens ett zombieberg kan slå Daenerys.

4. Arya Stark

Helt i linje med att vissa karaktärer förlorar vettet totalt fortsätter Arya att vara charmant galen när hon kryssar av en headliner på sin blodiga mördarturné. Istället för att spekulera i hur hon mer eller mindre teleporterade sig från Braavos till tvillingborgen borde vi uppskatta hur hon matade Walder Frey med sina egna barn – likt legenden om Råttkocken – för att sedan skära upp hans hals i ett drag speglandes mordet på hennes egen mor. Vad väntar nu härnäst för familjen Starks dödligaste? Kanske kommer hon att återförenas med en viss röd häxa, som även hon står med på Aryas lista över Westeros styggaste.

5. Tyrion Lannister

Efter en säsong av till synes oväsentliga politiska intriger och tristessartade barrundor med Grey Worm verkar Tyrion äntligen ha funnit sitt syfte. Det är onödigt att ifrågasätta exakt hur mycket förtroende Tyrion och Dany egentligen kan ha för varandra efter den tämligen korta tid de har tillbringat tillsammans, vi har trots allt sett andra falla huvudstupa för drottningen tidigare och nu verkar Tyrion ha anslutit sig till sällskapet. Men vad gör obotlig kärlek när du har fått den där jobbpositionen du alltid har längtat efter och har en syster du så gärna vill mörda väntandes på andra sidan havet? Och utöver det teleporterade även Varys sig till båten, vilken lycka.

Bubblare:

Olenna Tyrell

Hon gick från att vara sitt hus äldsta till den enda kvarlevande, dock kan även Olenna se fruktansvärt tung ut i svart och med sin nya allians är nog snart hämnden hennes.

Post Mortem:

Typ alla i Kings Landing?

Att vi skulle få se en eller annan sorti under säsongens sista avsnitt var mer eller mindre förutbestämt. Men att det skulle resultera i denna explosiva massaker lär ha sänt chockvågor få var redo för. Läsare av denna recap hade förhoppningsvis förutspått vildeldens betydelse, men att den skulle skörda så många offer vågade knappt jag gissa på.

I slutändan var kanske den allra sorgligaste bortgången Tommen, vars öde bleknade när hans mor övergav honom på sitt rum. Medan hon blev berusad på rödvin och makt såg Tommen sin stad brinna och sin värld kollapsa framför honom – som om den unge kungens liv inte redan var stressfyllt nog. När han sedan gav huvudstadens namn en ny betydelse var Cerseis misslyckande som mamma, och lyckande som politisk marodör, bekräftat.

Valar Morghulis:

• Först och främst lär vi uppmärksamma vilket fantastiskt jobb kompositören Ramin Djawadi gjorde med detta avsnitt. Han brukar alltid slå på stort lagom till säsongsfinalerna, och i år erbjöd han några musikstycken helt olika det vi tidigare har hört i Game of Thrones. Avsnittet startade bland annat med något så ovanligt som ett piano, vilket satte en perfekt ton och växte i sitt påträngande obehag när Cerseis djävulska plan luckrades upp. Tillsammans med Miguel Sapochniks regi blev de första tjugo minuterna i Kings Landing till säsongens kanske starkaste händelseförlopp, och en fantastisk uppföljning till förra veckans batalj mellan bastarderna.
• Författarna fortsätter att förvirra Sansa och alla oss andra. Efter att ha erkänt för Jon att hon borde ha litat på honom och berättat om Littlefinger befinner hon sig än en gång i en situation där Littlefinger tillåts manipulera henne. Okej, nu gav hon tack och lov honom dissen, men jag kan ändå känna att Sansas historia efter den här säsongen hade varit mer komplett ifall hon faktiskt stod upp mot Littlefinger och visade att hon inte behöver honom längre. Istället verkar författarna beroende av Sansa för att skapa någon form av friktion mellan henne och Jon. Värt att ha i åtanke är att Sansa i böckerna ännu inte har lämnat The Vale, vilket faktiskt säger en hel del.
• Även om avsnittets regi är fantastisk brister skrivandet vid ett antal tillfällen. En bomb går av under en rättegång och den enda frånvarande är den åtalade, som därefter blir krönt till drottning? Enligt mig gör författarna det lite väl enkelt för sig här och låter tortyrscener gå före viktiga påföljder. Kan det verkligen vara så enkelt att vinna tronen utan något motstånd? Ha i åtanke att Cersei före terrorattentatet hade väldigt få allierade – bara för att du sen dödar alla dina fiender betyder det inte att resten kommer rada upp sig bakom dig utan opposition.
• Jaime verkar i alla fall äntligen förstå hur avskyvärd Cersei är, något jag efterfrågade för två veckor sen.
• Jon Snows val till kung över norden är också ett fall där författarna skippar viktiga detaljer för att nå den efterlängtade destinationen snabbare. Har alla nordens hertigar glömt faktumet att Jon precis hade ett viktigt uppdrag, ett han bara övergav? Eller att Sansa står över honom i successionsordningen – för att inte nämna Bran, vars död varken hon eller Jon har lyckats bekräfta. Eftersom serien kräver att Jon har någon form av ledarroll lagom till att horden av iszombies anländer så ges han det, men utan någon större finess eller klarhet. ”Han är duktig på att slåss och har Ned Starks blod i sig, låt oss göra honom till kung” – alla invånare i Westeros, fantasivärldens mest godtrogna land när det kommer till auktoriteter.
• I Dorne fortsätter problemen att staplas på varandra när den, i serien, döda Dorans tal tas från sidorna i böckerna och ges till Ellaria Sand. I böckerna är detta tal, utöver ett dräpande sådant, även ett avslöjande där det går upp för läsarna att den annars fredliga veklingen Doran faktiskt har planerat sin hämnd sen en lång tid tillbaka. I serien blir det något mer av ett antiklimax när den alltid lika hämndlystna Ellaria – som är så pass hämndlysten att hon dödade den familj hennes älskare brydde sig så mycket om – levererar ännu fler ord om vedergällning. Samtidigt kan jag uppskatta att Olenna Tyrells obrydda inställning till sandormarna tycks representera tittarnas.
• Enligt Melisandre ska den återuppstådde Azor Ahai – den legendariska krigaren menad att besegra den långa nattens ondska – födas i aska och salt under en blödande stjärna. I tornscenen ser vi hur Ned ställer ifrån sig det blodiga svärdet Dawn framför sängen och bland tårar tar han emot sin systers son under den brinnande Targaryendynastins fall. Utöver R+L=J finns det där säkert en bekräftelse på att Jon är Azor Ahai.
• En kort summering av den sjätte säsongen är att den innehöll gott om storslagna händelser, avslöjanden och återkomster, men vägen dit kantas av problem. Det är här det blir smärtsamt uppenbart att serien har passerat George RR Martins förlaga, då D.B. Weiss och David Benioff verkar mer benägna om att återskapa chockartade scener i klass med Martins, framför hans alltid lika detaljrika och eftertänksamma skrivande – vilket gör att passagerna mellan chockerna faller plattare än Tommen. Det är de saknade djupdykningar i karaktärernas tankegångar som kommer göra Martins böcker läsvärda även efter att serien har blottlagt resten av hans livsverk.
• Tommens död speglar – precis som Walders speglade Catelyns – hur Bran blev puttad utifrån ett fönster i första avsnittet. Alla Starks fiender börjar sakta men säkert få betala för sina synder med poetisk rättvisa, även fast Tommen aldrig riktigt hade något med någonting att göra.
• Som vanligt finns det betydligt mer att diskutera – var befinner sig till exempel vår älskade Hound eller Brienne? Och varför ska vi ens bry oss om Sam längre? Men för i år har recapsen nått sitt slut, tack för att ni har läst och om ni vill snacka mer GoT med mig finns jag att nå i kommentarsfältet eller på Twitter: @allmungs.

Valar Dohaeris.

I säsongens näst sista Game of Thrones ges vi allt vi har längtat efter och lite till med ett actionpackat avsnitt fylld av drakar och inbördeskrig.

Power Ranking:

1. Jon Snow

Saker och ting har inte varit lätt för Jon Snow sen han dog och återuppstod, vilket vi nog alla kan förstå, ångesten smyger sig lätt på efter att du återvänder från efterlivet med vetskapen att allt bara är ett enda mörker. Men kanske krävdes det ett chicken race med hundratals galopperande hästar och att nästan bli levande begravd under ett gäng vildingars fötter i en moshpit – en klaustrofobisk upplevelse, minst sagt – för att Jon skulle kunna släppa deppandet och finna den gamla överlevnadsinstinkten. Det verkar i alla fall så, för efter att ha överlevt Westeros egna Braveheart har han återtagit sitt barndomshem Winterfell och levererat alla de slag till Ramsay Boltons fejs som vi längtat efter. Vi kan säkert alla komma överens om att vi gillar Jon mest när han tar allt det där emoesquea självhatet och riktar det mot någon annan istället.

2. Daenerys Targaryen

Ibland ska det vara enkelt att vara drottning, och för Daenerys blir jobbet endast enklare när hennes tre drakbarn assisterar. Efter en behövlig semester bland dothrakislättarna är hon tillbaka på Mereens tron med en elduppvisning som heter duga och nu, för en gångs skull, borde väl slavhandlarna fatta att det inte går att jävlas med henne. Den nya alliansen med Yara Greyjoy gör det ännu mer uppenbart att Westeros borde förbereda sig för en ny feministisk våg, för snart hissar Dany segel – frågan är om det kommer visa sig värt väntan?

3. Sansa Stark

Vinsten vid Winterfell tillhörde inte bara Jon Snow och hade förmodligen inte ens varit en seger utan halvsyrran Sansas hjälp, den första kvinnan i serien att ha påverkan på ett slag, bortsett från Daenerys – stor bedrift vid det här laget. Dock undrar jag varför hon inte bara kunde berätta för Jon att en småsnuskig gubbe, uppbackad av en egen armé, var redo att hjälpa till – förmodligen helt utan någon egen vinning. För många liv hade nog kunnat räddats ifall riddarna från Vale fick ansluta innan festens början, men bättre sent än aldrig. På tal om liv som inte gick att rädda, Ramsay Bolton mötte äntligen sitt öde i form av middag åt sina hungriga hundar. Men stämde det han sa, är han för alltid en del av Sansa? Hennes nyfunna kärlek för hämndfylld tortyr hintar om det.

4. Davos Seaworth

Faktumet att Davos överlevde själva slaget är nog anledning till att fira. Okej, Wun Wuns uppoffring berörde mig, men ifall Westeros tyngsta – och kortaste – högra hand hade stupat skulle tårarna förmodligen inte varit långt borta. För att vara en man som avskyr våld skötte Davos sig rätt bra bland alla högar av lik, och utöver det fann han även bevis på att Melisandres pyromani låg bakom Shireens död – men ärligt talat, vad förväntade han sig? Nu återstår en uppgörelse serien har byggt upp förväntningarna inför under fem säsonger och något säger mig att när Davos blir arg, ja, då är den annars lugna lökriddaren redo att pressa andra till tårar.

5. Tormund Giantsbane

Det andra namnet på listan över potentiella offer för Ramsays sista uppvisning i sadistisk grymhet var Tormund, men även han lyckades ta sig ur slaget mellan oäktingarna med livet i behåll – men vad skulle producenterna egentligen göra, introducera en ny vildingledare till seriens sista säsonger när de redan har det säkraste kortet av alla? Var det kärleken till Brienne och det glimrande valyriska stålet som gav Tormund den extra styrkan att gå Mike Tyson på Lille Jon Umbers hals? Eller var det måhända hans nyblivna bromance med Davos? En sak är säker, Tormund har väldigt många bros att hålla reda på nuförtiden.

Bubblare:

Lyanna Mormont

Inga repliker krävs med det där ansiktsuttrycket.

Post Mortem:

Ramsay Bolton

Ack, detta inte så älskvärda svin, även inför en säker död är Ramsay fortfarande drygt arrogant. Ögonblicket där hans hund fäste sitt gap kring hans käke har vi, hur makabert det än må vara, längtat efter länge. Visst, Game Of Thrones andra avskyvärda oäkting Joffrey hade kanske en mindre förutsägbar sorti, men i slutändan är vi alla bara glada över att Ramsay inte är med oss längre – ifall du inte har en romantisk Tumblr dedikerad till mannen, men ta det lugnt, Iwan Rheon ska trots allt snart spela Hitler i en film, vilket borde passa dina preferenser.

Valar Morghulis:

• Vi har kommit att förvänta oss att varje säsongs nionde avsnitt ska leverera något storslaget och i år gjorde de det två gånger om. Det är svårt att toppa den andra säsongens Blackwater som för några år sen var häpnadsväckande att bevittna, eller förra säsongens Hardhome där Game of Thrones introducerade de dödas armé på riktigt. Trots det är kanske bastardernas batalj en av de hemskaste, men mest levande medeltida slagen vi har sett inom både tv och film, där vi verkligen sugs in i krigets panikartade hetluft – till en början helt utan några klippningar. Koreografin är storslaget pulshöjande och även dataanimeringarna, trots att de stundtals påminner oss om att det är just en tv-produktion. Men vilken produktion, jag skulle bli förvånad ifall det inte regnar Emmys över regissören Miguel Sapochnik och hans team vid nästa gala.
• Även Daenerys återkomst till Mereen var en klar förbättring från förra årets avresa, även ifall resten av händelserna kändes alldeles för koncentrerade och bristfälliga. Varför stod till exempel harpysönerna utanför stadens port och mördade ett gäng civilinvånare, Dany och hennes soldater har väl alltid varit deras främsta fiende, inte folket? Men att vara perfekt i exakt alla utanföranden är svårt – speciellt i en tv-serie med iszombies och drakar – så de små bristfälligheter finner sig ändå alltid i skuggan av de effektmässiga triumferna.
• Att Yara i serien är bi/lesbisk är ett äkta ickeproblem, men man undrar ju varför Benioff och Weiss gör den ändringen men utelämnar till exempel Cerseis romantiska relationer med kvinnor? Yaras sexualitet blir istället till ett grabbigt föremål för humor och känns mer som en – för skaparna – osmickrande lek med fördomar om tomboys. ”Hon är en av rikets bästa krigare som tillbringar sin tid ombord på en båt med ett gäng svettiga män, klart hon är lesbisk!”
• Rickon Stark, det var kul så länge det varade? Och en sak till: SPRING SICKSACK!
• Battle of the Bastards kanske största bedrift var att jag stundtals fruktade för Jon Snows liv. Handling har gett honom något av en ogenomtränglig sköld, men när hundratals hästar galopperade mot honom, alltså, jag var ärligt talat nära ett sammanbrott.
• Låt oss inte heller glömma att Kit Harington körde chicken race med ett flertal riktiga hästar, ingen CGI där inte. Har nästan fått lite nyfunnen respekt för honom, dock har jag svårt att glömma hans komiska utspel kring omvänd sexism i Hollywood.
• Tyrion påminde Daenerys om hur galen i wildfire hennes pappa var, vilket mer eller mindre bekräftar att vi inte har sett det sista av den gröna dynamiten.
• Det är alltid underhållande att vara ett fan av både Game of Thrones och It’s Always Sunny in Philadelphia.
• Wun Wun alltså, RIP. Ingen jätte kan göra rätt i den här serien, vare sig de håller en dörr eller sparkar upp den.
• Stampandes hästklovar, huvudlösa ryttare och stridstaktiker tagna från romarriket. Återigen, vilket avsnitt, och en välbehövlig påminnelse om hur fantastiskt Game of Thrones kan vara när serien spelar i sin helt egna division.
• Nästa vecka väntar säsongsavslutningen, har du några frågor eller funderingar inför dess? Lämna en kommentar så snackar vi.