På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.

Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:

• De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
• Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
• Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
• Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.

Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.

Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.

American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.

På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.

Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.

För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.

Viktigaste spåren:

1. Echo.
2. Yellow.
3. Runner.
4. Miserable America.
5. Seventeen.

Bland all bra och nyskapande rap 2015 har att erbjuda gör Divine Council och Lord Linco den mest spännande.

Att det finns gott om grupper och kollektiv inom rap är knappast någon underdrift. Sedan internet blev en av genrens främsta redskap sprudlar det med konstellationer av likasinnade artister bland det vida nätets alla hörn. Utbudet kan dock kännas överflödigt när alla inte erbjuder någonting nytt, utan snarare följer trender. Detta är dock inte fallet med Erykah Badus nya favoriter i Divine Council, ett kollektiv bestående av Cyrax, ICYTWAT, $ilkmoney och dess de facto Lord Linco, som i helgen släppte sitt nya album.

På Love Hard, Die Young mixar Virgina-rapparen influenser som obskyr soul, avant garde rnb och skränande punkrock likt en självlärd kock, lagandes en middag för två han i slutändan vet att han äter själv. Resultatet blir till en säregen stil, svår att placera, vars skrovliga ljudbild gör Linco till en oslipad diamant värd att ställa ut i en Post-Based värld.

Med sin skrovlig röst ämnad för en vocoder kan Lord Lincos unga knarknynnande stämma famla mellan scenerier uppbyggda av Always Friends dramatiska synthar, för att landa bland de 808s-flytande tropiska housetonerna Lateisha erbjuder och lyftas till ovan med Place Like This vemodigt pitchade änglakörer. När den högt ljudande basen och trummorna sedan kickar in hintar det om ett artisteri förfinat men medvetet bristfälligt, likt hur en repad cd-skiva kan hitta undangömda melodier i en hackande loop.

Över elva spår lyckas renässansmannen helt enkelt springa varv runt både progressiva rnb-sensationer och Atlantas trapscen med sitt hårdnackade men ack så mjuka flow, lämnandes alla med en förvirrat avundsam blick på sina ögon. För att ta renässansliknelse än längre verkar Linco och hans vänner sätta Bastiljen i brand just nu, och Versailles inneboende gör bäst i att stå redo vid portarna.

2015 har varit ett starkt år för de unga artister vars talang har bemästrat Soundclouds kapaciteter. Men bland alla låtar som pendlar fram och tillbaka i myllret av reclouds – alltså musikdelningsforumets benämning för retweets – sticker Lord Linco, tillsammans med Divine Council, ut allra mest. Efter låtar med Power Rangers-referenser, förkrossande klubbkvällar gjorda för tv-sända tonårsromans och ett generationsenligt doftande R Kelly-flexande kan säkert resten av världen inse detta. 

”Vem lät egentligen detta ske?” är frågan Future ställer sig i en nyligen släppt video av honom i studion med sina jämlikar. Vem det än var – skivbolagsboss eller Pimp C:s ande – så har vi hen att tacka, för efter rykten och spekulationer är äntligen Drake och Futures album What A Time To Be Alive här.

Ingen har väl gått miste om att vi lever under det svenska musikundret? Medan vi chockeras av svenska producenters förmåga att producera hitsingel efter hitsingel, vill jag fortfarande mena på att den mest framåtsträvande falangen av svenskt musikskapande befinner sig gömd bland Soundclouds flöde.

En av de som når framgångar i det tysta är CVRL från Dalarna, vars sydstatstrolska symbios mellan häxhouse och egensinnig trap  har byggt upp ett momentum som når sitt klimax med debutalbumet Melatodin.

Producentens känsla för melodier och kraftfullt strukturerade låtar är här påtaglig när han under nio spår berör samtliga känslomässiga lager, genom dimtäta atmosfärer och storslaget surrealistiska vyer. Medan låtar likt öppnaren Slow Dive och Rodljus förtrollar med hjärteskärande synthar och hypnotiserande röstsamplingar, dundrar till exempel Trespassing förbi på en postapokalyptisk motorväg med vrålande basgångar och mordlystna trummor.

Här gästar även en rad talangfulla namn, där bland vännen SLVRFNG och London-kollegan Kareful, vars personliga attribut  är en viktig del av detta något svårdefinierade album. För det är ett album som balanserar mellan nedstämmande och uppflyftande ljudbilder i ett löpande tempo. Men var hör ljudbilderna hemma? På ett klubbdansgolv? Framför en festivalscen? Eller bland träden på ett skogsrave?

Spelar svaret på frågan någon roll i slutändan? Denna musik har vuxit fram genom internet, så kanske är det just det dansgolvet den är bäst lämpad för. Det och soundtracket till ett postapokalyptiskt ravedrama, för jag anser verkligen att CVRL:s röst borde finnas bevarad efter bombernas fall.             

Efter ett flertal mixtapes och två studioalbum har Atlantas stolthet Future etablerat sig som ett av hiphopens hetaste namn.

Medan tidigare album har sålt dåligt dubblerar nu vår tids Hendrix antalet sålda skivor. Dirty Sprite 2 har sålt i 140 000 ex på en vecka, vilket ger honom sin första Billboard-etta någonsin. Följarskaran som har tagit namnet #FutureHive växer snabbt. Resan som började för över 5 år sen med det första mixtapet 1000 är på väg bortom molnen.

Nu är inte försäljningssiffror – i en tid då piratkopiering och streamingtjänster härskar – kanske den indikator för popularitet som det än gång var. I en åter blomstrande mixtapekultur kan de ibland nästan bortses ifrån. Atlantas gudfader Gucci Mane har släppt hela 24 projekt sedan han hamnade i fängelse och nu ropar fler än någonsin ”Free Gucci”. Future själv har använt en liknande marknadsföringsstrategi, om än något nedtonad. Sedan Halloween förra året ge sina fans Monster, Beast Mode och 56 Nights utan att ta en krona för dem – utdelningen är helt uppenbar.

Titelspåret från 56 Nights.

Men anledningen till att det startas kravaller i köerna till Futures konserter är inte så simpel, istället måste vi se till karaktären Future själv för att förstå varför han är den populäraste rapparen just nu. Hans autotune-filtrerade refränger är lika givna som fängslande komponenter. Och så pendlar han mellan hits om neonet i Magic City (strippklubben som är polaren DJ Escos hemvist och Atlantas klubbhjärta), knarkladdade ballader och eld-emoji-historier om kriminaliteten i stadens sjätte zon. Det kan liknas vid en jongleringsakt med motorsågar, en akt han hanterar utan att darra. Lägg där till den påtagliga karisman och alla anekdoter om hur han har köpt hus åt sina barns tre mammor så har du en fascinerande persona. Så pass fascinerande att Dirty Sprite 2 nu tycks ljuda från alla korridorer i det komplex som är rapvärlden. Till och med Nas gav en co-sign.

Ser vi till själva musiken har den vuxit sig till en perfekt kapsel för de känslor livet i ett crackhus kan ge upphov till. Med det sagt uppskattar jag de tidigare kommersiella försöken. Den galaxomvälvande debuten Pluto etablerade Future som genrens rymdfarare med singlarna Tony Montana, Same Damn Time och Turn on the Lights. Förra årets Honest var måhända en ojämn historia, dock kunde ingen låt ge upphov till lika spastiska dansrörelser hos mig den sommaren som Move Dat Dope. Och Blood, Sweat, Tears berörande arenaallsång är rapparens kanske mest känslosamma – tårarna är aldrig långt borta under den sången.

Musikvideon till Blow a Bag, första singeln från Dirty Sprite 2.

Dock var Future hungrigare än någonsin tidigare efter sitt andra album. Som en härrörande från Atlantas Dungeon Family var han redo att sätta eld på rapvärlden på äkta Game of Thrones-manér. I nyligen gjorda intervjuer hävdar han att musiken nu, mer än tidigare, speglar det han vill åstakomma. Kanske är det just därför Futures senaste projekt är en uppföljare till det hyllade mixtapet Dirty Sprite. Han är tillbaka i den toppform han var i när skivbolagen greppade efter honom. Nu greppar även resten av världen efter honom, något som säkerligen har att göra med återkomsten till mixtapes.

Tillsammans med trogna producenter som Zaytoven och den yngre förmågan Metro Boomin har Future nått den mångfacetterade och ständigt medryckande ljudbild som genomsyrar hans musik. Dirty Sprite 2 är dock en prestation som främst den sistnämnda av beatmakarna kan ta till sig: Metro Boomin har rört sina fingrar längst pianotangenterna och trummaskinerna på hela 11 av 18 spår.

En del skulle kanske anse att instrumentaler bestående av klassiska traptrummor, synthslingor och atmosfäriska pads kan bli monotont över ett album på 40 minuter. Dock gör Futures energi och kapacitet för sångstrukturer det omöjligt att inte försvinna i denna oas av lean (även känt som sizzurp och just dirty sprite) – den kontroversiella lila drycken innehållandes ämnen som återfinns i viss hostmedicin.

Future — en trendsättare av evangeliska proportioner.

Tempot på hi-hatsen är likt alltid med Metro här genomgående högt. Och Futures attityd är flagrant likt ett mellanfinger framför en strålkastare på låtar som Slavemaster (vars refräng skulle kunna vara det enda att tysta de vita i publiken på rapparens konserter) och Stick Talk (som är en livsfara i varje bilhögtalare). Men det är kvalitén att kunna anamma det mer släpande, lean-injicerade flowet på kapitalistporrlåten Rich $ex och känslosamma Kno The Meaning – där tiden då DJ Esco under 56 dagar satt fängslad i Dubai med en hårddisk innehållande två år av material skildras – som blir Futures sanna trumfkort. Att göra en så kallad banger är alltid möjligt med rätt talanger vid pedalerna, men att utan ansträngning gå från historier om glödande pistoler till brinnande luster i sänghalmen kan göra dig till något utöver det vanliga.

I slutändan ska ett rapalbum vara en bekymmersfri flykt från vardagen, där en rappares genuinitet och smärtfria övergångar mellan låtar håller dina händer vid ratten. Future är kanske galen när det kommer till codeine, men hans förmåga att manövrera bland vägfilerna går knappast att ifrågasätta. Fansen känner till detta och därför är det inte en resa han gör ensam. Istället gör han det tillsammans med en ständigt växande karavan. Ett följe där bränt gummi färgar vägarna lila och rökmolnen hotar naturen. Det om något låter som en eskapad med kapacitet att lyfta mot skyn, med siktet mot stjärnorna – och om det är någon som kan ta en till Pluto och tillbaka så är det den tidigare kända astronauten Future. Häng på, du förtjänar det.