Med premiären av Drakes nya musikvideo till Hotline Bling förlorade internet sig i vines av den dansande rapparen.
Dock finns det en baksida till fascinationen av det blinda stapserandet kring några tjejers rumpor, och nej, detta är inte en thinkpiece kring huruvida låten är sexistisk eller ej – den frågan lämnar jag till någon bättre lämpad. Jag har nämligen två andra frågor, viktigare nu än någonsin tidigare, och jag – Nöjesguidens största Drake-fanboy – tänker gå emot allt jag vet och känner för att ställa dem.
Är Drake en meme?
Bakgrund:
Vad är en meme? Enligt internetuppslagsverket Urban Dictionary är termen ”en idé, tro eller trossystem, eller ett mönster av uppförande som antingen sprider sig verikalt genom kulturer (genom föräldrar till barn) eller horisontellt kulturförvärv (genom jämlikar, informativ media och nöjesmedia)”.
Vem är Drake? En kanadensisk rappare och musikkonstellationen Octobers Very Owns uppenbara de facto, med en rad framgångsrika album bakom sig. Toronto-sonen har gjort sig känd för en rap och rnb-hybrid till musik där han har vunnit framgångar på att blotta sina innersta känslor som få rappare före honom har gjort.
Varför en meme?
Frågan klingar kanske likt ett skämt, men borde av ett Drake-fan tas på allra störta allvar. När beefen mellan rapparen och den tidigare vännen, numera fienden Meek Mill rasade för fullt under sommaren, vann Drake enligt många slaget med hjälp av internet. Mills konstanta felsteg tillsammans med Drakes disslåtar resulterade i ett överdrivet flöde av skämt, i form av bilder och vines, bland sociala medier – mina egna inkluderade. När rapparen sedan uppträdde hemma i Toronto flanerade han på scenen med dessa bilder rullandes i bakgrunden. Han tycktes därmed ha omfamnat faktumet att rapbeefen hade blivit till ett fenomen med en räckvidd större än rapkulturen – en meme, rättare sagt.
Med sin senaste musikvideo är det uppenbart att Drake har förstått sin slagkraft bland sociala medier, twittrare älskar honom och det tänker han utnyttja, i form av en Ernest Hemingway-mjukiströja och en dans gjord för att remixas 200 gånger om. Vare sig det är till tonerna av den gamla sommarplågan La Macarena eller tv-serien Fraisers vinjettmusik så är vi redo att äta upp 15 sekunder av Drakes pappaswaggande levande.
Videon i sig är tämligen utstuderad, och rätt genial, något många kanske inte ger Drake tillräckligt credd för. Uppenbarligen visste han och Director X vad de gjorde när den spelades in, för utöver den vine-lämpade faktorn är den inte mycket att ha. Men i en värld där du endast är av värde så länge kärleken för dig kan rymmas i 140 tecken, ja, då räcker ett remixvänligt klipp gott och väl.
Borde Drake-fans vara oroliga?
Ja kanske, för detta beteende speglar inte alls rapparen vi har lärt känna. Här talar vi ändå om någon vars internetnärvaro aldrig tidigare har varit slående, det är sånt polarna fixar åt honom. Vi talar dessutom om rapparen vars senaste album var fyllt med förakt mot allt som är uppkopplat, och dissade tjejer för hur besatta de är av sina timelines – men nu vill han helt plötsligt ta upp plats i din?
Är detta något problem? Nej, kanske inte. Men om vi ser till musiken han har släppt i år, hur den osar av Atlanta-flows och självbelåtna verser utan substans men med desto mer oneliner-perfektade rader, borde vi kanske frukta faktumet att Drake numera bryr sig alldeles för mycket om hur andra uppfattar honom – och vilken påverkan det kan ha på musiken han förmedlar. Drake är en liten mysunge vars hjärta brister med hans svaga röst över låtar som Marvins Room, den här dansande 6 God-personan – uppbyggd på något gym – lajvandes Kanadas Future känner jag inte till.
Slutsats:
Är Drake en meme? I nuläget: 4 av 5 Hemingway-tröjor.
Ifall det kommande albumet Views From The 6 inte är den spirituella uppföljaren till Take Care som jag vill tro att den är, ja, då kan vi ha ett riktigt problem. Mindre #DrakeDance och mer meddelanden inspelade på telefonsvar efter en alkoholdrypande kväll med sina demoner, tack.
Är Drake en tjuv?
Bakgrund:
Att få ta skit inom rapgamet baserat på ens kredibilitet är något Drake känner till sen länge. Det är knappast enkelt att vara en kanadenisk rappare, med en fallenhet för sång, och undvika motstånd från träskälliga hiphop-huvuden – speciellt om du är bra på det du gör.
Men som en av de största rapstjärnorna i världen har det sen några år tillbaka setts som en ära att få din låt remixad av Drake, många karriärer har tagit av i raketfart tack vare det. Att Drake därefter börjar använda den rapparens flow är något de flesta bara har köpt, att sätta patent på flows är ändå ingen hållbar marknadsstrategi i dagens rapklimat, för i slutändan bryr majoriteten sig inte.
Samtidigt har många länge tyckt att Drake är just en tjuv för hur han nonchalant approprierar andras stilar, och med Hotline Bling kommer kanske det största beviset.
Varför en tjuv?
Med premiären av musikvideon började en artist vid namnet D.R.A.M. lägligt nog anklaga Drake för plagiat. Historier om okända rappare vars öde blir ett bittert sådant efter att ha stiftat bekantskap med de framgångsrika titanerna är en Don Quixote och väderkvarnarna vi har hört alldeles för många gånger. Oftast har någon känd rappare stulit deras flow, låt eller liknande – men i slutändan fanns det inget där och bland allt raljerande gick den okända rapparen miste om den potential hen hade, för vem orkar med någon bitter bråkmakare?
Dock är det bara och medge att D.R.A.M.s anklagelser inte är helt bottenlösa. När Hotline Bling debuterade gjorde den det som en remix på Hampton-artistens låt Cha Cha. ”Men låtarna är ju inte detsamma” säger du kanske då, och jag det stämmer, men bara delvis. Diverse snaps och vines av Drake framförandes låten före den släpptes bevisar nämligen att det faktiskt var en Cha Cha-remix från början, men när den väl släpptes lös inför världen hade man bytt ut Super Mario-samplingen med en av den D.R.A.M. från början inspirerades av: Timmy Thomas sång Why Can’t We Live Together. Ifall detta var till Hotline Blings fördel ska jag låta vara osagt, men faktumet kvarstår att detta i grund och botten är en remix, ett faktum Drake och de runt honom tycktes glömma direkt med premiären av låten.
Borde Drake-fans bry sig?
Sedan Hotline Bling för första gången tweetades ut i verkligheten har den aldrig igen kallats för en Cha Cha-remix av Drake, skivbolag eller iTunes. I praktiken är det en annan låt, men ska vi börja snacka ur en etisk synvinkel blir det något helt annat. Rapparen själv valde att försvara sig med en Dancehall-liknelse där han menade på hur artister i Jamaica har en låt/beat/riddim där alla försöker toppa varandra med sin tolkning. Dock glömde Drake faktumet om att de alltid ger ursprungsmakaren sin props i låttiteln, och låtsas inte nu som att det är Timmy Thomas vi borde bry oss om här, bry er istället om det uppenbara hyckleriet.
Men visst det finns värre brott att göra sig skyldig till, men för någon som så ofta har kommit undan med Migos-flow, grime-slang och spökskriverianklagelser hade han väl i alla fall kunnat gett D.R.A.M. någon form av ekonomisk ersättning? Tro mig, uppmärksamhet vunnen ur kontrovers är ändå inget en artist kan livnära sig på.
Men kanske handlar detta just om anklagelserna Drake fick motta denna sommar, Hotline Bling släpptes ändå tillsammans med den första Meek Mill-dissen Charged Up. Ville Drake kanske backa upp den med en originell partylåt värdigt hans anseende? Har Drake och hans camp svårigheter när det kommer till att skapa partylåtar av denna rang på egen hand nuförtiden? Dessa frågor tåls att diskuteras.
Slutsats:
Är Drake en tjuv? I nuläget: 2 av 5 Timmy Thomas-samplingar, eller 5 av 5 Super Mario-samplingar.
I en genre byggd på moraliskt värdiga stölder och slang färdandes långt över landsgränser är det svårt att se hur denna anklagelse mot Drake håller. Men efter de senaste månaderna börjar det bli allt svårare att ta honom, som en kreativ kraft, på allvar. Kanske gör vi åter bäst i att bara lyssna på musiken och inte gräva något djupare i det. Personligen var jag inte frustrerad över hans användande av referensspår, då det händer i en studiomiljö, men min förmåga att blint bemöta kritiken mot Drakes artisteri börjar brista. Jag kan bara tänka mig en dag när Drake börjar ”inspireras” av rappare inspirerade av honom, ja, what a time to be alive.
P.S. Även dansen i sig är, enligt rapparen Sauce Walka, en stöld. D.S.
