Hi-hats och snares nedpitchade, 808s kicks och basgångar distade, där har ni receptet på vad som lite raljant kan kallas en banger på Soundcloud dessa dagar. Komponenterna florerar i ett överflöde på musikdelningsforumet och har minst sagt börjat kännas kasserade. För ibland är kanske en viss musikyttring reserverad till de som faktiskt förstår och kan hantera den. Tur nog har det närmaste vi kommer ursprungsmakare i detta fall slagit sina djävulska hjärnor samman och skapat en diaboliskt tung ensemble-låt utan dess like, redo att få andra producenter att omvärdera sina prioriteringar.

Det handlar om Worldwive, första singeln från Misogis kommande album PLAYMISOGI®, där Dubai-producenten gästas av en rad välkända namn bland Soundcloud-flöden – närmare bestämt Night Lovell, Dylan Brady, Curtis Heron och Fifty Grand.

Ett 808s-dränkt magnum opus år 2015 är inget utan en iskall vers från den självutnämnda mammas pojken Night Lovell, ackompanjerad av synthar gjorda för annalkande Halloween-tider. Men inte helt oväntat lånar även medproducenterna Dylan Brady och Fifty Grand ut sina röster där sistnämnda, vars sång vi hör över det industrikokande mittenpartiet, är den mest spännande. Om jag inte missminner mig är detta nämligen första gången vi hör Grands sångröst sen hans könskorrigering, och från vad vi kan höra glädjer det mig att de hoppfulla orden i hans annars väldigt hjärteskärande och blottande Fader-krönika från förra året tycks stämma – rösten är på väg att nå sitt crescendo.

Dock handlar det här främst om produktionen, och ifall någon fortfarande kan få hörlursmobbande 808s att låta intressanta så är det Misogi. För sin ringa ålder – grabben är trots allt knappt född på 90-talet – bemästrar han den ljudbilden han vill framhäva fullt ut. De klaustrofobiska melodierna i symfoni med nacksvingande trummor är en skräckfilm på tjack gjord för en blodig fest i äkta Blade-anda, samt en utmärkt tidskapsel av vad som under de senaste åren har vuxit fram och blivit till en ljudmässig norm på Soundcloud – vilket är befriande och uppgivande efter att ha hört alldeles för många slarvigt skräniga basgångar detta år.

Lägg även på minnet att bland alla de influenser tonåringen har haft är, enligt han själv, svenska GRXGVR en av de största:

Meddelande till valfri svensk musikjournalist. 

Det går inte att motstrida faktum, Drakes bråk med Meek Mill har varit en framgångshistoria för den förstnämnda av rapparna. Men medan Kanadas käraste ägodel mer eller mindre ser ut som världens största rappare just nu – med eller utan spökskrivare – så har landet fortfarande en hel del nyskapande talanger att erbjuda, där den främsta av dem utan tvekan är Night Lovell.

Som både producent och rappare har Night Lovell varit en betydelsefull del av senaste årens Soundcloud-rörelse. Många fann honom förra hösten med den gastkramande och högoktaniga trapoperan Dark Light, som sedan följdes av den hyllade gothserenaden till debutmixtape Concept Vague. Efter en längre tystnad återvänder nu Ottowa-sonen för att göra sitt sedvanligt mörka avtryck på denna sommar.

Under natten till idag släppte han två spår – båda producerad av han själv med assistans från den ständiga samarbetspartnern Dylan Brady – där rapparens känsla för dunkla men medryckande ljudbilder är påtaglig. Nog för att Shaded Summers låter som om någon spärrade in Philip Glass i en studio med en Dancehall-artist – som råkar vara Lovells pappa – och ett Lex Luger-trumpaket, men starkast skiner ändå Give Me The Keys. Tillsammans med djupa basgångar och samplingar från terapisamtalen i Good Will Hunting redogör Lovell här sin hedonistiska livstil, i den något motsägelsefulla jakten på den sanna kärleken. För att inte göra saken sämre gästar även Bradys sköra och förvrängda stämma likt en kniv vilandes vid ett brustet hjärta.

Runt om jorden är kanske Drake ett ansikte för kanadensisk rap och musik överhuvudtaget, men på internet och främst Soundcloud väntar Night Lovell på att hans röst ska bli hörd världen över – och tro mig det lär den snart bli.

Det finns en scen — och jag väljer att kalla den för Soundcloud-scenen — där unga producenter världen över härskar. Genom Skype, Tinychat och andra sociala medium har dessa sovrumsbelägna artister skapat en egen värld där de stödjer och sprider varandras musik genom musikdelningsforumet Soundcloud. Många ser sig som bästa vänner, även ifall de aldrig har stiftat bekantskap rent fysiskt. Många tillhör även kollektivet Team Sesh lett av rapparen Bones, idag ska vi dock fokusera på tre namn som står utanför den populära gruppen men är samtidigt en del av denna världsomspännande gruppmentalitets fundament — vars kraft många vilar ovanpå.

Bild via Misogi.   

Misogi – PINK2

Någonsin undrat hur en 16-åring från Dubais känslotillstånd skulle lyda rent musikaliskt? Måhända bär den unga producenten Misogi på svaret med musik som kanske inte ligger bakom några löpsedlar i Mellanöstern, men har däremot ljudit — och säkerligen förstört — ett antal högtalare världen över.

Det finns ofta en nästan pervers fascination kring unga producenter då deras ålder av någon anledning skulle säga mer om deras musik än andra. Men i slutändan är det just bara musik och en 16-åring kan ha lika stor fallenhet för det som en 46-åring. Men en sak står klart när det gäller Misogi, att för sin ringa ålder har han lyckats samla på sig en stor mångfald när det kommer till diverse ljudbilder. Medan debuten Occult kändes som en modern skräckfilm regisserad av John Carpenter, där en dimmig bergsstad invaderas av blodsuktande goths, har uppföljaren Pink2 en identitet med många lager.

Med öppningsspåret Lunar gästat av sångaren Sosi och efterföljande Magic Container sätts en nästintill tropisk tonart, färgad av tuggummidoftande synthar och Pokémon-samplingar. Dock erbjuder gästande producenterna Cavalier och Oshi en drastisk vändning med ett kaotiskt trapinferno, pragmatiskt regisserat av Misogi. Precis likt titelspåret är hela denna ep något av en perfekt storm med alla de signalement som gör Soundcloud så pass spännande — från fängslande melodier till bombastiska kicks, slutligen i en välmående symbios.

~

  Bild via Flux Magazine.   

Falls – Touch Without Cold

Vemod går hand i hand med Soundcloud-scenens yttringar, en sorters ungdomlig ångest som aldrig tycks dö ut. När vi talar om producenter vars liv till största majoritet absorberas av en dator i deras rum är det lätt hänt att man famlar i melankoliska mönster när ljuset glimtandes mellan persiennerna blir allt glesare.

En som ständigt verkar flörta med detta vemod är brittiska producenten Falls, men den uppgivna tryckare han erbjuder är mer än bitterljuv.

Laurie — som är han riktiga namn — flyttade nyligen över Atlanta till USA och Minnesota för att dela en lägenhet med producentkollegan drk och sångaren Spooky Black. Flytten är logisk då Falls musik känns mer som en ångestladdad soluppgång i den amerikanska södern än en molnig dag på den brittiska landsbygden. För även ifall den 23 år gamla producenten har funnit ett fäste i norr så ekar det nya albumet Touch Without Cold av porlande vatten och morgondagg rinnandes längst suckande löv. De luftfyllda basslingorna, vida syntharna och ekande gitarrackorden blir till soundtracket för en film av Jeff Nichols lagd i Arkansas — där sångerskorna Abbi Press och redan nämnda Sosi fyller känslan av tomhet med ännu mer hjärtesorg. Är du inte redo att fälla tårar tills vågor sväller längsmed Mississippis flodar lär du avstå en lyssning tills vidare.

~

Bild via Dylan Brady.   

Dylan Brady (Lil Bando) – All I Ever Wanted

Kräver denna generation en Kurt Cobain att omfamna dess älskande hat inför livet? Kanske inte, men om ändå inte Dylan Brady har de ansiktsmässiga dragen gömda bakom ett grönt svall vet jag inte. Och visst, denna musik faller helt klart inom kategorin för kontemporärt tonårsdoftande hatkärlek.

Artisten Dylan Brady har sen high school producerat under namnet Lil Bando och är — efter ett misslyckat försök till att studera film — numera mer än en producent. Med debuten All I Ever Wanted ger han bevis på ett mångfacetterat artistskap, helt i sin säregna domän där ett vackert kaos dominerar. Ljudbilden som sträcker sig över de elva spåren är minst sagt schizofren när vackra synthsymfonier och körer kan förvandlas till adrenalinstinta trummor och öronbedövande baser. Men kanske är unika drag av denna sort väntad när samplingar från både Aqua och Enya kan ges utrymme på en låt.

Som en röd linje kring detta färgstarka och anarkistiska landskap av melodier glider Dylan Brady på en cykel genom allt, ackompanjerad av en urflippad vocoder men förvånandsvärt samlad trots allt — han har ändå medbrottslingar likt fantastiska Night Lovell och Nok From The Future att förlita sig på.