Det Portland-belägna musikkollektivet STYLSS hade ett fantastiskt 2015. Tillsammans med en rad artister, främst egensinnigt talangfulla producenter, lämnade de Soundclouds periferi för att göra sina röster hörda genom en rad lyckade projekt, från artisternas egna underverk till hyllade bootleg-samlingar. Under det gångna året var kollektivets ljudbild kanske främst associerad med något elektroniskt diffust, emotionellt och trap-aktigt – se till exempel på musiken från Eastghost eller Onhell – men med Echavox nya album blir uppfattningarna, av vad STYLSS faktiskt är, ännu oklarare men desto fantastiskare.

På Queen of Heaven har Echavox – vars riktiga namn är Andrew Eastman, inte att misstas med redan nämnda Eastghost – skrivit, framfört och spelat in varenda låt. Efter att ha lyssnat på samtliga elva spår kan jag endast påstå att det är en imponernade insats, speciellt för någon som harvar i karriärsmässiga indiemönster.

Echavox gör låtar med kapaciteten att sätta eld på ens känslor som om man vore en vampyr i dagsljus, för att sedan bara bli till rök när nästa låt regnar ner över en. De är dramatiskt självupptagna, men blottande och förkrossande. Redan vid öppningsspåret blir detta uppenbart, då Eastman från första början nosar på något unikt.

Med en akustisk gitarr samt fragment av synthspår ljuder låten döpt efter albumet likt nedstämd country, en känslomässig mordballad med vingar, en avskalad introduktion till denna oförutsägbara samling ljudbilder, samt en sorters mistlur med ett förtrollande grepp över oss ovetande lyssnare. Genom hela albumet slängs vi sedan mellan olika instrument och trummönster. För att ena stunden förföras av ett piano, till att i andra försvinner in i en ambient synthdimma.

Jag skulle vilja kalla Queen of Heaven för en motsägelsefull resa mot mörkrets hjärta, den är trots allt en alldeles för njutbar sådan. Dock blir de melankoliska tonarterna till en röd linje i detta virrvarr av musik, Eastmans vemodiga stämma förvandlas till en kompass och när vi väl har nått till slutet av sista låten You Reap Only What You Sow, ja då är i alla fall jag redo att ta konsekvenserna och försvinna in i denna känslofyllda bubbla igen.

Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Från Sydney till Portland, på Soundcloud finner vi inga landsgränser när två av årets mest prominenta namn på musikdelningsforumet samarbetar.

Representerar Australien gör regenten av bubbelkicks och synthladdade symfonitraps: UV boi – som på första singeln från sin kommande ep [L-UV] samarbetar med min personliga favorit EASTGHOST. Kombinationen av dessa artister tillika producenter är en vi kanske inte visste att vi saknade, men när de äntligen möts är känslan att vi har längtat efter detta sen de två reggade sig på Soundcloud.

If She, Is He är en komposition helt sammansatt av UV där flämtande andetag, basgångar av en annalkande domedag och sprudlande synthackord förvandlas till en bitterljuv palett för Eastghosts filtrerade röst. Låten i sig känns som ett praktexempel på hur en kärleksballad av beat-generationen kan yttra sig, där varma känslor blandas med självhat och luster med rädsla. Ljudbilden kan liknas vid att uppleva slutskedet av en tonårsromans, nedsaktad i tempo för att varje naiva hjärtekrossande ögonblick ska kunna tas in.

När du inte kan definiera artister efter genre löper det en risk för existensiell-musikskribent-kris. Jag lever dock gärna i en tumultartad förvirring med Eastghosts musik som soundtrack.

Tidigare i år släppte han den fantastiska ep:n Omniscient They, vars närvaro bland ett stormigt Soundcloudflöde blev till en räddningens fyr. Då valde jag att kalla honom för musikdelningsforumets frälsare och med nya låten Praey befäster han sin titel i den profetian.

Sällan kan en excentrisk blandning av gitarrer, synthar, nedpitchad sång och febrilt tickande hi-hats bete sig så pass naturligt som när Eastghost komponerar beståndsdelarna. Från en vemodig introduktion till en basdränkt orkester erbjuder producenten tillsammans med doldisen Yespion denna mångfacetterade upplevelse – ja jag väljer att kalla det för en upplevelse, som lär få dig att tappa andan. Chillwave, trap, tech house, dnb, allt finns egentligen här på den sju minuter långa musikaliska odyssé det maskerade enigmat styr över – och ifall du tror det lugnar ner sig halvvägs igenom så gör du bäst i att hålla i dig då det fortfarande finns en hel del vågor kvar på detta hav av ljudbilder.

Ta även del av älskvärda D’vocean från tidigare i sommar:

Bild via eyesandedge.    

Internets påverkan på dagens musikklimat är en vi kan tjata till döds. Det lär väl knappast ha undgått någon att allt ifrån torrents till sociala medier har haft ett stort inflytande över hur vi konsumerar musik idag. Men bland de mer självklara faktorerna finns outtalade hjältar och en som inte prisas tillräckligt är Soundcloud. Detta svenska musikdelningsforum har sen 2007 möjliggjort för ungdomar — så kallade bedroom producers — att med sina laptops nå ut från sovrum till lyssnare över hela världen. Kontakter har knytits, nya yttringar har skapats och den instrumentala musikens nuvarande välmående har helt enkelt mycket att tacka Soundcloud för.

Men även fast gigantiska plattformer som denna uppmuntrar kreativitet så kan den ibland sluta upp som en käpp i hjulet. Producenter finner en relation till en viss ljudbild eller trummönster och helt plötsligt har vi hundratals varianter av — till exempel den nuvarande dominerande subgenren — melankolisk synthtrap att konsumera. Progressiviteten upphör där någonstans och övergår istället till inflation. Då krävs en ny producent, låt eller projekt som kan skaka om fundamentet och kanske är detta vad EASTGHOST har att erbjuda.

Denna mystiske producent härstammar från det amerikanska hipstermeckat Portland där han blev en del av kollektivet STYLSS. Med en stadigt växande följarskara på Soundcloud sen första uppladdningen för två år sen har han byggt upp ett momentum som nu tycks nå sitt klimax med fantastiska ep:n Omniscient They. Sällan har jag stött på något så pass skrämmande vackert som detta magnum opus av åtta spår där genreöverskridande ljudbilder gör det svårt att likna projektet med något annat där ute. Det är — enligt han själv — sex månader av sitt liv komprimerat till 35 minuters fusion av ambient trap och drum n bass.

Med rabiata rimshots och själsomskakande bas kan vi dränkas i svett på det storslagna titelspåret eller drömma oss bort med den lågmälda Flint Hills akustiska gitarr och lo-fi-trummor — den ljudmässiga mångfalden är som sagt total, fascinerande och oerhört välproducerad. Blod, svett och tårar lär säkerligen runnit mellan fingrar och tangenter när varenda lilla ljud mixades till perfektion. Resultatet blir ett svävande soundtrack gjort för sena sommarnätter.

Detta är helt enkelt vad du vill höra ekandes i horisonten rullandes på en lånad cykel med ett skogsrave som destination.

Detta är även utan tvekan vad du vill hypnotiseras av när du försvinner in i dimman på den dunklaste av svartklubbar.

Visst det finns en risk att ditt hjärta stannar för varenda drop, men Eastghost är då alltid redo — likt Vincent Vega i Pulp Fiction — att omfamna dig med en adrenalininjicering av rang som lär ge upphov till sprudlande eufori.

 Vad som enligt mig är årets hittills bästa släpp finns att köpa här — ber därmed om ursäkt för utebliven thinkpiece om Kendricks nya platta.