Årets sista månad har börjat och föräldrar skriver redan arga kommentarer där de lynchar SVT:s nya julkalender. Personligen har jag lagt all min fokus på den julkalender som är musikflödet de senaste dagarna, där snackar vi en present som bara keeps on giving. Här nedan har jag samlat några av klapparna du bara måste ta del av.

Ljudbilden är lika bitter och vemodig som den är dramatisk och medryckande. Utan trummor men med hårt bultande känslor förmedlar Fifty Grand något skrämmande tilltalande. Det nya albumet Helena’s Skin låter som om gothvärldens svar på Brian Eno skulle komponera soundtracket till ett barockdrama, eller att Angelo Badalamentis musik till tredje A Nightmare on Elm Street-filmen skulle få ett nytt liv i det soundcloudbaserade 2010-talet. Med andra ord, det är en rätt spännande samling låtar producent har skapat.

Med en variation av influenser, från självutnämnda Goo Goo Dools till lite mer uppenbara 808s & Heartbreak-eran av Kanye Wests karriär, ekar låten Echo bokstavlingen av allt som gör Kevin Abstract till en spännande artist. Att musikvideon sedan blandar ut deppiga höstkänslor med neonfärgad klaustrofobi längs trafikljusen känns bara för passande.

Har jag nämnt att detta är min absoluta favorit detta år? Ja jag tror jag har gjort det, ett antal gånger, faktiskt. Så jag ska inte tjata, lyssna bara på detta finstämda kaos.

En duo bestående av Glasgow-producenten Hudson Mohawke och brittiska sångaren Antony Hegarty känns kanske på papper något oväntad, men fungerar utmärkt i praktiken. Under namnet ANOHI släppte de häromdagen en klimatpolitisk anthem till första singeln vid namnet 4 Degress – från det självbetitlade kommande albumet. Som om inte det var nog släppte även Hudmo strax därefter musikvideon till Indian Steps, ett samarbete med sångaren från producentens senaste album Lantern. Julafton kom helt enkelt tidigt för fans av dessa två. Är det nu jag även ska delge för alla att Antony Hegartys farbror är min gamla granne och spanskalärare? Tillfället kändes passande i alla fall.

Musiken Gila Monsta ligger bakom gungar långsamt men hänsynslöst, väldigt metallisk men samtidigt melodisk. Som producentdelen av rapduon Gorgeous Children har han alltid erbjudit beats med ett ändamål långt ifrån andra. Detta faktum kvarstår när han släpper sin nya ep Shed Skin Part 9, där bilden av söderns trapestetik inverteras och låter smutsigare än någonsin tidigare. Genren för sin egensinniga trapmusik har Gila själv valt att kalla trench, och ja om det inte är just 808s och Lex Luger-kits dränkta i lera detta låter som så vet jag inte vad.

Hi-hats och snares nedpitchade, 808s kicks och basgångar distade, där har ni receptet på vad som lite raljant kan kallas en banger på Soundcloud dessa dagar. Komponenterna florerar i ett överflöde på musikdelningsforumet och har minst sagt börjat kännas kasserade. För ibland är kanske en viss musikyttring reserverad till de som faktiskt förstår och kan hantera den. Tur nog har det närmaste vi kommer ursprungsmakare i detta fall slagit sina djävulska hjärnor samman och skapat en diaboliskt tung ensemble-låt utan dess like, redo att få andra producenter att omvärdera sina prioriteringar.

Det handlar om Worldwive, första singeln från Misogis kommande album PLAYMISOGI®, där Dubai-producenten gästas av en rad välkända namn bland Soundcloud-flöden – närmare bestämt Night Lovell, Dylan Brady, Curtis Heron och Fifty Grand.

Ett 808s-dränkt magnum opus år 2015 är inget utan en iskall vers från den självutnämnda mammas pojken Night Lovell, ackompanjerad av synthar gjorda för annalkande Halloween-tider. Men inte helt oväntat lånar även medproducenterna Dylan Brady och Fifty Grand ut sina röster där sistnämnda, vars sång vi hör över det industrikokande mittenpartiet, är den mest spännande. Om jag inte missminner mig är detta nämligen första gången vi hör Grands sångröst sen hans könskorrigering, och från vad vi kan höra glädjer det mig att de hoppfulla orden i hans annars väldigt hjärteskärande och blottande Fader-krönika från förra året tycks stämma – rösten är på väg att nå sitt crescendo.

Dock handlar det här främst om produktionen, och ifall någon fortfarande kan få hörlursmobbande 808s att låta intressanta så är det Misogi. För sin ringa ålder – grabben är trots allt knappt född på 90-talet – bemästrar han den ljudbilden han vill framhäva fullt ut. De klaustrofobiska melodierna i symfoni med nacksvingande trummor är en skräckfilm på tjack gjord för en blodig fest i äkta Blade-anda, samt en utmärkt tidskapsel av vad som under de senaste åren har vuxit fram och blivit till en ljudmässig norm på Soundcloud – vilket är befriande och uppgivande efter att ha hört alldeles för många slarvigt skräniga basgångar detta år.

Lägg även på minnet att bland alla de influenser tonåringen har haft är, enligt han själv, svenska GRXGVR en av de största:

Meddelande till valfri svensk musikjournalist.