Förra veckan läckte två låtar från kanadensiska rapparen och ständiga samtalsämnet Drake. Med tanke på att Controlla och These Days med största förmodan var tänkt att förbli osläppta skiftar Torontos stolthet nu fokusen med två officiella singlar från det kommande albumet Views From The 6 – som släpps senare denna månad.

Först ut är Pop Style där The Throne gästar, och nej, det handlar inte om en ny okänd rnb-signing från OVO, utan Drake är bara Drake och ville tydligen inte ha två giganter som Kanye West och Jay Z på sin låtlista. Fast om vi ska vara ärliga gör inte den sistnämnda någon större insats än en adlib på det mörka beatet där pianoslingor möter nedtonade men aggressiva industrividunder. Den självutnämnda Pablo erbjuder däremot en vers, men får se sig krossad av raps Channing Tatum när Drake bjuder upp till en skrämmande Magic Mike-avart i Torontos dunklaste strippklubb – fast många kommer nog avfärda versen bara baserat på den där referensen till Hollywoodstjärnan och guldkedjor. Helt klart mer spännande än den senaste tidens försök till att låta som en rappare från Atlanta, men inte mycket mer spännande än så.

Frågan är dock om det inte såg ut lite såhär när Drake bad Jay Z om fler rader, fortfarande lite surt mellan de två?

Den andra singeln One Dance väljer Apple Music att likna vid en snygg dancehall-puls, och fast rytmen till viss del finns där kan vi ändå inte bortse från att Wizkid gästar. Med inspiration från det unga nigerianska musikhoppet kommer ett tempo – producerat av OVO:s senaste okända rnb-signing Nineteen85 – mer igenkännande för sydafrikansk house än Jamaicas riddims, redo att välta ett eller annat dansgolv denna sommar medan fansen försöker att inte nämna låten vid fel genre. Grunden för hela låten kommer dock från Storbritannien med en sampling av Do You Mind från rnb-sångaren Kyla. Tillsammans med en Drake vars sång äntligen doftar lite mindre av Hotline Blings sunkiga polo och desto mer av de kärlekskranka Take Care-balladerna, precis som varenda sunt fan vill ha det.

Även ifall båda låtarna kommer göra ett starkt avtryck på fans och övriga oskyldiga åskådare bland sociala medier så kommer det bli spännande att se ifall någon av låtarna lyckas hänga kvar längre än så. Hade släppet för Views From The 6 varit längre bort hade jag nog sagt att de båda är för tama för att bygga upp någon större hype, tyvärr släppte Drake den redan bortglömda singeln Summer Sixteen för några månader sen vilket betyder att vi helt enkelt får vänta och se ifall resten av albumet kommer lyckas bli sommaren 2016:s absoluta soundtrack.

Min största farhåga är dock inte att albumet skulle misslyckas – vilket den förmodligen inte kommer göra – utan att Drake kommer famla bort sig själv bland alla de häftiga influenser han har plockat upp de senaste åren. Det är sen tidigare känt att rapparen gillar att låna, hylla, eller bara sno, definitionen är upp till er, och jag har faktiskt börjat glömma hur den riktiga Aubrey Graham låter. Förhoppningsvis blir jag påmind om några veckor, förhoppningsvis med några tårar inkluderade.

”Ta mig tillbaka till Marvins Room.”

Bild via Tidal.   

Tårar och hjärtekross övergick till tårar och eufori under natten när Jay-Z — i ännu ett försök att etablera Tidal som ett realt hot mot den illuminati-fruktande omvärlden — släppte en ny musikvideo till den Beyoncé-assisterade låten Feeling Myself från Nicki Minajs senaste album. Men eftersom den numera Spotify-beefande rapparen är i maskopi med Satan var det nya spektaklet exklusivt för Tidal, vilket var en strategi mer outhärdligt än företagets lansering.

Men om det är några som inte räds de dräpande orden från en nutida Hov-freestyle så är det sociala mediers tappra själar, för kort efter att videon släpptes började den få spridning utanför Tidal. Sedan var alla helt enkelt en del av en färgsprackande resedagbok. Slutdestination? Coachella. Guider? Bara rap och pops absoluta tyngsta namn med en oslagbar kemi.

Håller videon låtens ”pretty on fleek”-mått? Med tanke på att hamburgare, memes och konspirationsteorier kring Tyga-dissar redan ockuperar flöden idag, ja, allt här nedan är praktiskt taget perfekt. Den stora frågan är dock huruvida ett spår från ett 2014-album precis blev årets sommarplåga? Vi vågar gissa på det.

Se hela videon här.

Något säger mig att basketlaget Chicago Bulls kommer uppleva en uppåtgående kurva i sin merchandiseförsäljning? I slutändan vågar jag nog gissa på att de är den stora vinnaren i jämförelse med Tidal, det pandemi-esquea panikutbrottet på Twitter när Feeling Myself släpptes talar för att människor ännu inte är redo att betala för att mer pengar ska gå till de med redan en massa pengar — och hamburgare som sagt:

Nog för att Gucci Mane släppte The Truth för några år sen men årtiondets största musikbråk är kanske lite mer oväntat. För när det kommer till beefs har det väldokumenterade dramat mellan Taylor Swift och den världsomspännande musiktjänsten Spotify en slagkraft som kan lämna ett långvarigt avtryck på musikindustrin.

Det var i november förra året som sångerskan föll i samma tankebanor som The Beatles kvarlevor och tog bort sin musik från Spotify. I en intervju med Time menade hon på att det var ett val grundat i faktumet att den svenska superexporten inte såg musikens sanna värde — vilket förmodligen var lite som ett knivhugg mot en själ förlorad i ett hav av pengar:

”​I think there should be an inherent value placed on art. I didn’t see that happening, perception-wise, when I put my music on Spotify. Everybody’s complaining about how music sales are shrinking, but nobody’s changing the way they’re doing things. They keep running towards streaming, which is, for the most part, what has been shrinking the numbers of paid album sales.

”With Beats Music and Rhapsody you have to pay for a premium package in order to access my albums. And that places a perception of value on what I’ve created. On Spotify, they don’t have any settings, or any kind of qualifications for who gets what music. I think that people should feel that there is a value to what musicians have created, and that’s that.”

  

Det är för mig helt okej att Jay Z har en ohälsosam relation till cigarrer, kör på för all del! Men när det går ut över en oskyldig persons hamburgare, har det inte gått för långt då? Det är en av frågorna vi kan ställa oss efter att ha sett första delen av paret Carter/Knowles kortfilmstrilogi Bang Bang. Vad det faktiskt syftet bakom dessa filmer är knappast uppenbart – än mindre varför de romantiserar det gamla Amerika genom en fransk new wave-lins. Tanken är väl kanske att detta ska hjälpa i längtan efter HBO:s konsertdokumentär inspelad under On The Run-turnén. För beundrare är säkert allt nytt från Beyoncé och Jay Z uppskattat – så länge det inte handlar om skilsmässorykten – och tumblr snart några gifs rikare i alla fall.

Jakten på att höja sitt kulturella kapital fortsätter nedan för Blueprint-rapparen med assistans av cigarrök och Ennio Morricone. Något säger mig att hans tjat om Picasso ändå måste vara rätt påfrestande att leva med?

Sommaren är snart över, och även fast vi här i Sverige mest har kunnat tag del av rykten kring en annalkande skilsmässa så är ju faktumet att superparet Beyoncé och Jay-Z har varit på turné under tiden. Det är enkelt att förlora sig bland alla de mer eller mindre pålitliga utsagorna om huruvida musikvärldens mäktigaste duo kommer gå skilda vägar, speciellt när deras On The Run-turné inte har haft vägarna förbi vårt avlånga land. En liten tröst är då kanske att de – tillsammans med HBO – har en konsertdokumentär på väg, skildrandes den överdos av stjärnglans och popmusik som de två på en scen innebär.

Ett smakprov har nu landat på nätet och inte helt oväntat är den sparsam med material. Det tar sin början med en svartvit scen där Jay-Z – inte heller överraskande – suger i sig en cigarr medan Beyoncé framför Nancy Sinatras klassiker Bang Bang. En 60-talsklyscha förpackad i stjärnglans, ingen är förvånad. Sedan höjs tempot explosivt med klipp från parets uppträdande. Danskoreografi, rökmaskiner och såklart lite mys mellan de två – en fasad? Om en månad blir det kanske mer uppenbart.