Valborg och den efterlängtade värmen närmar sig med stora steg vilket ger oss anledning att fira, och vad passar då inte bättre än autotunade flows från raps mest egensinniga talanger? Här är några färska eps och mixtapes för de kvällar du och dina vänner inbillar er att det är varmt nog för parkhäng – glöm inte högtalaren och alkoholen, där i ligger den sanna värmen.

Pollári – Sonya LP

Ibland krävs det en producent för att en rappare verkligen ska  lyfta till högre höjder, närmare bestämt två i detta fall. Pollári är ännu ett namn framtaget i den oändligt resursfyllda Atlanta-fabriken, men trots beats från Metro Boomin har aldrig hans musik gjort något större avtryck på mig. Det var tills acne-gothsen Shlohmo och D33J från musikkollektivet Wedidit plockade upp honom och producerade hans senaste ep Sonya – som han av någon anledning kallar för en LP. Här backas Polláris autotunade röst och urflippade flows upp av en perfekt ljudbild där distade mörka basgångar blir till medryckande melankoli toppat av rapparens känsla för medryckande refränger. Sen skadar det ju inte att den minst lika underliga rapparen Lil Yachty gästar på två spår, därbland projektets ravehöjdpunkt Lifelike.

Lil Uzi Vert vs. The World

En av de absolut viktigaste rapparna just nu – och sen ett tag tillbaka – är Young Thug, och med framgångar kommer de som apar efter. Men det är skillnad på plagiat och influenser, där Philadelphias Lil Uzi Vert står för det sistnämnda. Med ett vågigt flow härstammande från Thugs hitmässiga skuggvärld har Uzi eleverat sig själv till något eget över beats i ett mer högoktanigt tempo där syntharna är färgstarka och påtagligare. Detta är inget Thug har gått miste om, som tycks ha tagit protegén under sina vingar. Men med sitt senaste mixtape är kanske Robin, i rapvärldens mest dynamiska duo, redo att mantla om till Nightwing för en karriär större än Batmans adoptivbarn –bonuspoäng ifall du hängde med på DC Comics-referenserna där. För vem kan inte börja veva armarna i svepande handgester till den här musiken, göra en dab och korka upp något alldeles för alkoholhaltigt, helt i äkta Uzi-manér.

Horse Head – Celebrity Crush

Att älska en kändis är att älska det omöjliga, men även ifall Horse Head ännu är precis så uppgiven som titeln på hans nya ep insinuerar, har han lyckats med något annat osannolikt. För vem hade anat att en vit kille från Kalifornien, med en musiksamling av skate- och poppunk, skulle lyckas göra något värdigt med några traptrummor? Visst, Celebrity Crush är kanske det minst rappande projektet av alla han har släppt, men traditionen av Blink-182-doftande riff utblandade med 808s och trapsnares fortsätter här – till förtjusning för alla fans av Soundclouds oklaraste regioner – och låtar som I Guess God Forget Us växer bara för hur längre solen håller sig uppe om nätterna. Låt oss dock hoppas att Sverige inte tar efter, för ingen ville höra en Lorentz-platta fylld av homage till trallpunken.

Lil West – That’s Too Much

Vemodig men fortfarande jävligt G är kanske den bästa summeringen av Lil West. Den 19 år gamla och förstaklassiga ballerns Soundcloud pryds av en bild där han poserar med ett gigantiskt automatvapen i sin hand, och därefter är det enkelt att dra fördomsfulla slutsatser om hur musiken kommer låta. Förmodligen har en och annan blivit förvånad för även om imagen skriker hårdnackad och taggig, så är innehållet desto mjukare. Produktionerna på senaste ep:n That’s Too Much pulveriserar kanske en baskagge, men kontrasten av känslomässiga raps med frustrerad sång genom ett autotune-filter gör bilden av Lil West desto suddigare men bättre. Här har vi expertframtagen musik för mörka nätter på motorvägar, och det finns även några låtar för när gaspedalen måste pressas lite extra, bland annat den utmärkt vårkompatibla banger Soon To Be – vars remix Rich The Kid nyligen gästade på.

I en genre som har fascinerats av italienska gangsters spaghettirätter utblandade med blod sen Wu-Tang Clan spelade poker med maffiamedlemmar, krävs det måhända en hel del mod att sätta epitetet Don först i ditt rapnamn — det säger ändå en del av vad som bör förväntas av din musik. Dock bör ingen tvivla på att Brooklyn-rapparen Monique har detta.

Efter att ha funnit en internethit i den namedroppande låten Pilates — där alla från de yngsta Kardashian-barnen till Drake och Miley Cyrus blev synonymer för droger — är DonMonique nu tillbaka med sin självbetitlade ”söt men sexig trap”.

Med tanke på hur lätt internet har för att titulera någon ett one hit wonder är det inte chockerande att den 20 år gamla rapparen ger sitt allt på den nya ep:n Thirst Trap. Flowet är kanske avslappnat, men attityden har taggarna utåt vilket jag kan förstå då Monique ändå härstammar från New York, raps konservativa hemvist där flera manliga rappare säkert inte har vant sig vid kvinnliga än — även fast Lil Kim kunde stympa sina manliga motparter med hjälp av bara gylfen under 90-talet. Betyder detta att Monique är en ny Kim? Liknelsen är alldeles för enkel, men säkert en många känner sig manade att göra.

Nej att jämföra Thirst Trap med något annat vore förminskande. De spökliknande och ekande produktionerna från A$AP Fergs kollega Stelios Phili är säregna, och agerar som en perfekt plattform för DonMoniques dundrande debut där rappare likt Danny Brown får hålla tungan rätt bland de kvarvarande tänderna ifall han vill hänga med. För att avsluta det hela i samma manér som vi började: detta är en Michael Corleone-plan vid dess start, vars slut inte är nått före några dörrar har sparkats in.

Ja väntan på en ny säsong av Twin Peaks är en lång och plågsam sådan, men efter diverse bråkigheter kring budgeten står det nu i alla fall klart att inspelningen kommer få sin start efter sommaren med hela 18 avsnitt i sikte. Dock är det uppenbart att detta lär ta sin tid och medan David Lynch gör sitt bästa för att återigen entra The Black Lodge ska jag försöka underhålla er på vägen — med inget mindre än musik från den excentriska regissörens musikproducent.

Dean Hurley har mixat, valt och producerat musik för flera av Lynch projekt, därbland hans album Crazy Clown Time och Big Dream. Days of Thunder & Rain är dock en helt egen skapelse ifall vi bortser från faktumet att den till stor del består av gamla soul-acapellor — tillhörande legender likt Otis Reading och Marvin Gaye — samt ingen annan än Kanadas ensammaste själ Drake. Tillsammans med vida, atmosfäriska musikstycken blir det hela till ett oväntat men lyckat möte som pendlar mellan storslagna ljudbilder från ett romantiskt — men tragiskt och smått Bruckheimer-esquet — 80-tals drama, till de viskande ugglorna bland träden i Twin Peaks. 

Tänk er att Laura Palmer — istället för de dimmiga bergen ovanför Seattle — hade försvunnit bland den amerikanska västkustens brinnande stränder och lämnat en tårögd Drake hängandes vid sin motorcykel, då har ni förmodligen funnit den surrealistiska men fängslande känsla av hjärtesorg Dean Hurley har försökt snärja med sin drömfångare. Förresten en tanke: i Lynch värld kan vi väl inte tro att det bara är ett sammanträffande att en producent med sån kapacitet för tårdrypande musik delar namn med tv-historiens mest tragiska tonåring?

Ni kan ladda hem Days of Thunder & Rain gratis här och nedan se en kortfilm regisserad av Nicholas Wurz och William Trenton, där flera låtar från albumet medverkar. Jag rekommenderar även att ni tar er an Hurleys mashup av punkaren Glenn Danzigs låt Mother och Drakes 0-100-outro The Catch Up, ifall någon verkligen betvivlar producentens kärlek för Drizzy.

Rap är i ett diffust läge år 2015. Den tidigare uppdelningen av utbudet mellan öst och väst samt den högljuda södern är långt ifrån relevant sen internet band allt samman. Numera kan en rappare från New York antingen låta som att hen var uppvuxen i Houston eller vara hopplöst nostalgisk likt Sverige-aktuella Joey Bada$$. Samtidigt är den amerikanskbördiga genrens kanske största namn just nu en kanadensare medan äldre legender suktar efter relevans.

Här i Sverige står landskapet också inför drastiska förändringar med musikjournalister som fortfarande försöker lista ut vad grejen med Yung Lean är. Ser vi dock till internet — och främst Soundclouds flöden — blir det uppenbart att tunga synthproduktioner med röster dränkta i autotune är mer än ett nytt och spännande fenomen. Det är språket som har talats sen en tid tillbaka i olika former och fortsätter ständigt att utvecklas.

Ett nästa steg i evolutionen verkar Los Angeles-rapparen Horse Head stå för — om han nu ens kan liknas vid en rappare. Denna svårkategoriserade individ är en del av rapkollektivet Thraxxhouse, dock är den musik de ger ut är långt ifrån den melodiösa synthrap vi numera liknar med genrens progressiva utbud. Här blickar man istället tillbaka mot det sena 90-talet och tidiga 2000-talets akustiska emomusik. De konventionella drogromantiseringar får stiga undan när substansen i dessa texter är närmast skolmässigt simplistisk och hör främst hemma i ångestladdade ungdomsnoveller.

Med Horse Heads nya ep:n Romantic når en utveckling — som har pågått sen Bones började sampla alternativ rock — kanske sitt klimax. I en helgon.net-estetik filtreras rapparens melankoliska tonart genom autotune, gitarrer och trummor i klassiska trapmönster. Tänk ifall Blink-182 hade valt att samarbeta med Future på sitt självbetitlad vuxenalbum — där vi fann popgoth-oder som Miss You — framför The Cures de facto Robert Smith. Resultatet hade förmodligen inte varit långt ifrån det Romantic har att erbjuda.

Horse Head är sen långt tillbaka verksam som beatmakare och denna självproducerade ep lär nog polarisera många lyssnare. I slutändan är det dock något bisarrt som inte kan liknas med mycket annat och jag själv har inte riktigt bestämt mig huruvida jag avskyr eller älskar det — dock är jag uppenbarligen svag för låtar som Stockholm Syndrome dagar som denna när temperaturen ligger på plus och snön överger gatorna. Kanske är oddsen större att du faller för den självbetitlade gothboiens nynnande om du råkar vara svag för pojkgruppar med uppenbart dåraktiga klädval — med all säkerhet vågar jag påstå.      

Under de senaste åren har den mystiske Brighton-pseudonymen Hucci varit en trumvirvel till kraft inom den progressiva trapgenren som har sitt fäste bland Soundclouds flöden. För varje ny låt har den ständigt växande skaran av fans frälsts av tunga Lex Luger-mönster, energiska synthar och oväntade samplingar — där allt från Phil Collins till Notorious BIG kan förekomma.

Det stora genombrottet väntar vi dock ännu på och kanske är det nya projektet 404 den sista droppen före en överfull bägare av producentens gastkramande toner sköljer över världen. En kan knappast påstå att 19-åringen håller tillbaka med detta mixtape, hela 22 låtar har han bestämt att dela med världen och de finns alla att köpa via hans Bandcamp för ett pris du finner passande. Det priset kan förvisso vara noll men tro mig, när den här killen drar av sets på internationella festivalers största scener kommer du vilja ha ett äkta kvitto på din kredibilitet som dedikerat fan — vi talar ändå här om en potentiell helig skrift för Soundcloud-användare.

Du skall icke synda utan endast testa din tro samt nacke till den brittiska trapgud Diplo önskade han kunde appropriera.