Det är bara och medge, jag är farligt svag för varmare årstider. Höst och vinter är endast associerat med kyla, mörker och ett obefintligt välmående. Därför går det knappast och påstå att jag vantrivs med det nuvarande vädret, enda jag kräver nu är ett soundtrack för dessa dagar.

Musik jag har förknippat med våren sen många år tillbaka är genren med det älskvärda epitetet dream pop. Den brittiska alternativ rockens släkting har ett atmosfäriska sound som växte fram under 80- och 90-talet med en struktur mer befäst i melodier och stämning. Samtidigt kom även en mindre tillbakalutad variant av genren att få fäste i den brittiska rockscenen, shoegaze, ett sound med mer post-punk tendenser.

Just dessa två genres lär spinna i mina hörlurar under dagen. Därför tänkte jag dela med mig av fem väsentliga låtar för våren och den annalkande sommaren. Vill du känna dig som Ebba Hultkvist när hon flyr hemifrån i filmen Festival? Lyssna då nedan.

Varning: Detta är måhända inte listan för dig ifall du någonsin har raljerat över indie-folk. Samtidigt var det de enda jag gjorde i gymnasiet så varför ens utfärda denna varning?

Första gången jag hörde The Sundays var i tv-serien Buffy The Vampire Slayer (nej detta är inte Oz jäkla band som lirar på Bronx hela tiden) när Buffy och Angel dansade tryckare till Wild Horses. Gruppen har sitt ursprung i London och låten Love är med sin video den perfekta dream pop-klichén för idag.

Vad The Sundays är för dream pop är Slowdive kanske för shoegaze. De storslagna atmosfärerna faller ändå perfekt med årstiden, något det tungsinta bandet från Reading lär bevisa på Way Out West i sommar. Roligt även att Lil B har samplat gruppen.

Bristol-bandet Secret Shine släppte endast en fullängdare undet 90-talet, men det gör inte Untouched mindre värd för det. En av de bästa låtarna från skivan är Suck Me Down som vandrar en fantastisk balansgång mellan dream pop och shoegaze.

Den absoluta förfronten i den brittiska, alternativa, rockscenen under 80- och 90-talet var skivbolaget 4AD. En av deras största akter och en viktig komponent i dream pop är gruppen Cocteau Twins från Skottland. Att välja en favorit bland deras katalog är svårt men den omåttligt populära Lorelei fångar kanske mystiken i dimman kring de skotska högdalarna allra bäst. Andra nämndvärda låtar är Evangeline och Massive Attacks absolut största hit Teardrop, där sångerskan Elizabeth Frazer gästar.

Dream pop eller ej, den här låten med The Cure är tamefan perfekt idag. 

Årets skandinaviska musiksamarbete är utan någon som helst tvekan Robyn och Röyksopp. Den svenska sångerskan och norska producentduon förbereder sig just nu för en sommarturné (där de bland annat kommer besöka Way Out West) och en EP med namnet Do It Again. 

Efter att ha släppt en liten aptitretare för att få igång fansens hunger kommer nu äntligen en förrätt serverad på silverfat med premiären av två låtar från projektet. Här har vi Every Little Thing, en kavalkad av retrosynthar perfekt för Robyns stämma. Det är dock på titelspåret som sångerskan verkligen briljerar. Att detta är låten de döpte EPn efter kommer inte som någon chock då det är just den peppmusik artisterna gör allra bäst. Tror nästan besvikelse lär infinna sig ifall jag inte har tröttnat på denna låt vid sommarens slut. 

Samarbetet släpps den 26 maj, lyssna nu på låtarna här via Pop On And On. Jag vill dock lämna er med en varning, det är trots allt lill-lördag vilket kan sluta med att ni söker upp ett dansgolv efter en dag med dessa i högtalarna.

Nu: Lyssna på Do It Again i takt med gifs.

”When the sun goes down thats when my day gets started”

Det är dundret från en bass och ljudet av ljust pitchade sångröster, nästan likt sirener, som sätter stämningen för Jimmy Johnsons nya singel. Toronto-rapparen har rört sig i periferin ett tag nu, men efter att ha kopplats ihop med Drakes skivbolag OVO skriker nu allmänhetens efter mer. Jimmy ger svar på tal, enda han begär från oss är vårat blod och hängivelse till natten med nya låten Sun Goes Down.

Melodin är en hyllning till Torontos dystopiska skuggland, det nihilistiska vampyrlevendet blandningen av piller och Hennessy erbjuder. En hymn för de svartklädda och kamofluerade i natten. Denna vision blir fulländad med en svartvit musikvideo där vi för först gången får stifta bekantskap med Jimmys rätta ansikte. Bland sina vänner poserar han framför skrytvärdiga bilar i en mörklagd lokal där strobe lights tycks vara den yppersta ljuskällan. Buffy vill inte sparka in dörren på den här festen.

(nej inte den festen, kolla videon)

Det alternativa RnB och hiphop soundet har fått sitt fäste i Toronto efter att Drake blev ett världsnamn. Jimmy Johnsons raspiga sångröst fångad i autotune gör att han påminner mer om PARTYNEXTDOOR än säg den renodlade sångaren The Weeknd, dock är Jimmy främst en rappare. En opolerade men råare Drake, med kanske lite mer kredibilitet bland de kvarter där stadens rapikon inte växte upp.

Inte att förglömma, bakom spakarna befinner sig Texas-producenten Eric Dingus. Hela låten finns att ladda ner här. Räcker inte det? Då har ni tur, nedan finns ett helt mixtape signerat de två. Ha den redo när solen går ner för vem vet, kanske finns vampyrer även i Sverige?

Svenska sångerskor verkar breda ut sina internationella vingar rejält i år. Vi har tidigare sett Mapei (aktuell med en comeback) och nu gör Fatima, från Stockholm, sig redo för en solodebut. Genom det brittiska skivbolaget Eglo Records kommer hon släppa albumet Yellow Memories 12 maj. 

Idag får vi vårat första smakprov med en singel producerad av Scoop DeVille, känd från samarbetet med Kendrick Lamar. Fatima fångar här känslan av att ”ridin round, sky high” över en souldoftande produktion som lär göra alla cykelentusiaster lyckliga i sommar.

Håller tummarna för att hennes hyllning till cykelturer under bar himmel (och hockeyfrillor) ljuder ur högtalarna på svenska festivaler när vi väl når den säsongen.

Solen ligger över kvarteret där jag bor, dörren till den franska balkongen står öppen och ur högtalarna ljuder för alla att höra Twin Shadow – To The Top. En fantastiskt låt som släpptes tidigare i veckan och kräver något form av inlägg. George Lewis Jr är mannen bakom pseudonymen och hurvida detta spår hamnar på ett framtida, tredje, album är än så länge okänt. Likväl är det ett spår där artisten gör det han gör bäst. 80-tals influenserna har han aldrig hymlat om och här är det årtiondets arena-rock som har tagit sätet i en DeLorean med siktet på framtiden. 

Musik för att ställa sig på valfri höjdpunkt inom Södermalms gränser*, och leka med tanken att hela staden kan höra din röst.

*Har jäkligt dålig koll på höjdpunkter inom Södermalms gränser egentligen. Skulle det se farligt ut så avråder jag er … Gör det inte.