Nostalgi och synthmusik, lär känna de styrkor som gör Netflixs nya tv-serie Stranger Things till sommarens oväntade succé.

Under denna tidsålder av reboots vi just nu genomgår finns det inget som är mer polariserande än nostalgi. Tänker en filmskapare eller tv-producent ta sig an gamla anrika produkter gör de bäst i att inte fucka med fansen, samtidigt måste de presentera något nytt och fräscht, för vad är poängen annars?

Resultaten kan gå åt olika håll och bemötas på olika sätt. Några av förra årets största filmer, Star Wars: The Force Awakens och Mad Max: Fury Road, hyllades av så väl fans som kritiker, men fick även ta emot en del hat från mindre grupper bestående främst av rasister och kvinnohatare. Dessa grupper källarråttor eller vad ni nu vill kalla dem tycks ha växt exceptionellt med årets nya tolkning av kulthiten Ghostbusters där vi ser ett helt kvinnligt gäng spökjägare – vi vet nog alla var skon klämmer för källarråttorna.

Nuförtiden klingar nostalgi helt enkelt negativt, vare sig du själv avskyr det eller inte, för hatstormen är oftast påträngande och svår att stänga ut. Men sen har vi Netflixs nya succé till tv-serie Stranger Things, vars romantiska djupdykning i 80-talets nostalgiska genpool har hyllats sen fredagens premiär. Skaparna Ross och Matt Duffer har blandat det bästa från Steven Spielbergs produktionsbolag Amblin med det mest skrämmande från Stephen Kings bibliografi, i en cocktail så 80-tal att den till och med har Tom Cruise-referenser. Stilgrepp från E.T., Goonies och Aliens finns här när ett gäng pojkar beger sig ut för att finna sin försvunna vän, men hittar istället en flicka med oanade krafter – lägg där till tonårsromanser, monster och kostymklädda konspirationer så har du din nostalgibomb fulladdad.

Men hur kan det komma sig att Stranger Things hyllas medan andra sågas? Har retropuristerna bara inte funnit Netflix än? Ja kanske delvis, men främst är det påtagligt hur olika en tv-serie och film kan hantera denna form av barndomlig pånyttfödelse. Medan en film på två timmar oftast snor en handling rakt av, samt slänger in en del oönskade påskägg här och där för man antar att det är vad fansen vill ha, kan en tv-serie bygga en egen historia med förlagan som en äkta inspiration istället för att bara skriva om den likt en skoluppsats med Wikipedia som ensam källa.

Filmer hamnar titt som tätt i Greatest Hits-fällan med sina reboots, samtidigt närmar sig Netflix den VHS-flimrande nostalgin likt ett riktigt bra blandband. Stranger Things ger oss inte bara det vi känner igen, utan något nytt, vilket gör de nostalgiska nyanserna desto härligare att gotta ner sig i. Detta kan också sägas om soundtracket, vars kontemporärt gammalmodiga sound binder allting samman.

För den inbitne kommer det väl knappast som en överraskning att synthen gör ett återtåg till filmernas bakgrund, för vi vet hur tungt det kan låta när bara en keyboard bygger upp dunkla atmosfäriska ljudlandskap. Filmregissören och kompositören John Carpenters musik är en stor del av identiteten tillhörande 80-talets skräck- och thrillerfilmer, vilket gör honom till en självklar ikon för de nu vuxna filmskapare som har växt upp med hans verk. Från The Guest till It Follows, trenden av soundtracks med den Carpenteresquea fallenheten för klaustrofobiska toner och medryckande synthsvepningar bara växer och växer, nu senast med Stranger Things.

Det ter sig ändå tämligen perfekt att ackompanjera denna mörka men kittlande coming of age-berättelse med familjära synthslingor, vars pulserande ljudbild klingar perfekt när de unga protagonisterna racear på sina cyklar längs den idylliska småstadens gator. Ifall stämningen inte är tät nog fyller musiken här i luckorna, och vi har bandet S U R V I V E att tacka för det.

Hur den tillsynes oupptäckta gruppen S U R V I V E fick chansen att producera musiken till denna påkostade tv-serie är okänt, men förmodligen ramlade Bröderna Duffer över deras Bandcamp och fann en atmosfär i linje med vad de ville skapa. De nostalgiska och surrande synthljuden finns där med brummande basgångar. Dock är slutprodukten långt ifrån slaviskt otidsenligt och besitter några samtida utsvängningar som gör lyssningen oväntat spännande.

Ifall ni, precis som jag, knappt kan bärga er efter att åter stifta bekantskap med El, Mike, Hopper och de andra så har ni kanske här ett passande substitut. För visst, vi kan se skuggorna av Stranger Things i gamla barn- eller skräckfilmer, men vi kan endast återskapa känslan av den trollbindande vinjetten – där textens typsnitt är taget från Kings gamla bokomslag – med mer musik från S U R V I V E.

En stor del av deras katalog finns på internet och albumet mnq026 lär glädja Stranger-fansen mest, samtidigt som deras mer experimentella utsvängningar likt HD009 är något varenda synthfanatiker borde sjunka ner i som om de vore en del av ett suspekt vetenskapsprojekt.

Hoppa nu upp på cykeln och finn era egna mysterier, för sommaren är inte riktigt över än. Ni har ett givet soundtrack för äventyret, men om nu det inte skulle duga så inkluderar jag även Stranger Things fantastiska val av lånad musik från artister som Moby och The Clash – allt i en händig Spotify-lista, frågan är om inte Bröderna Duffer lyckas toppa The Sopranos med sin användning av When It’s Cold I’d Like To Die? Nu har ni i alla fall ingen ursäkt för att inte hitta ett monster bland skogarna nära er, eller ja, i alla fall en Pokémon.

En rappare vill befria Steven Avery och Brendan Dassey från det amerikanska rättsystemet med en kraftfull låt.

Okej, jag är fullt medveten om att flera av er vid det här laget har tröttnat på hypen kring Making A Murderer. Det fascinerande true crime-dramat där twists i handlingen är en lika daglig rutin som Steven Averys obefintliga bruk av underkläder har lett till en del upprörda känslor, och tittare har antingen efter sista avsnittet själva blivit kriminalutredare på Reddit eller skyldiga till brott genom att direkt hota personer inblandade i den ökända utredningen.

Visst, denna verkliga historia om det oerhört skeva amerikanska rättssystemet upprör, även ifall jag ibland kan känna att vi missar poängen när hot takes och meningslösa namninsamlingar till Vita Huset blir vårt fokus.

Men någon som inte har missat poängen är den andra dömde, Brendan Dasseys, halvbror, den kristna strugglerapparen Brad Dassey. Istället för tomma ord i textform skapar Dassey en Fuck Tha Police för 2016, genom att ta sikte mot rättsystemet på ett mer oväntat sätt, med en upprorsanthem vid namnet They Didn’t Do It – disslåten Manitowocs poliser har kommit till att frukta.

Även ifall jag personligen saknar de Wrestlemania-referenser som Brendan Dassey säkert skulle uppskatta, så läggs det tillräckligt med rader riktade mot Ken Krantz och korruption över det tungt gungande country-rap-horrorcore-beatet för att internets hobbyutredare ska lämna tangentbordet för studion. Inom en snar framtid kan vi kanske se ett Live Aid till Brendan och Steven Averys ära? Just nu känns det inte som en omöjlighet. Lägg till Dean Strang och Jerry Buting dabbin på scen och killarna lär vara frisläppta inom kort – dabbin funkar alltid.

Nytt år betyder nya tv-serier, och 2016 har en hel del. Igår gav streamingtjänsten – och inom kort världsdiktatorn ifall de fortsätter i den här takten – Netflix oss ett smakprov av sina två högst tippade för kultbingeande. Låt oss se vad de har att erbjuda.

En av 2010-talets mest oväntade tv-fenomen var kanske Downton Abbey, för vem hade anat att en serie om det tidiga 1900-talets brittiska överklass och dess betjänter skulle bli en del av den värdsliga populärkulturella pulsen? Nu när det sista avsnittet av tédrickareposet har sänts vill såklart Netflix göra entré och roffa åt sig av denna fanatiska publik hungrande efter mer finstämda brittiska intriger.

Med The Crown sitter de kanske på en kronjuvel till tronföljare i mer än ett sken. I vad som kan liknas med en The Queen Begins får vi följa Claire Foy i rollen som Drottning Elizabeth II, under regentens formativa första år i makten. Vid sin sida har hon Matt Smith – i ett försök att även säkra Dr Who-marknaden – och John Lithgow, vars spännande tolkning av den mytomspunna premiärministern Winson Churchill ändå inte lär kunna toppa de oslagbara åren i Tredje Klotet Från Solen, en sitcom TV4 faktiskt inte visar tillräckligt många repriser av.

Även ifall den fyra minuter långa trailern fokuserar mestadels på männen kring Elizabeth, så är det min förhoppning att skaparen tillika författaren Peter Morgan – som ligger bakom bland annat redan nämnda The Queen, samt The Last King of Scotland och Frost/Nixon – inte har försummat de uppenbart feministiska aspekterna av denna historia. Vita, påkostade och förutsägabara kostymdraman finns det redan gott om, så gör något mer oväntat av denna historiska okej?

I rak kontrast till Storbrittaniens monarker kommer Netflix i år med The Get Down även ta oss till 1970-talets New York, närmare bestämt den södra delen av Bronx, för att i en mytisk coming of age-berättelse studera grunden för disco, funk, hiphop och punk genom ögonen på de ungdomar vars liv flätades samman med musiken. Och vem är inte bättre lämpad att ta oss med på denna musikaliska odyssé än färgpaletterna och falsetternas mästare Baz Luhrmann.

Visst en vit australiensare är kanske inte ultimat när det kommer till skildrandet av de drömmar och svårigheter den afroamerikanska ungdomen i området tampades med för 40 år sen, och än idag. Tur då att ikonen Grandmaster Flash har agerat både producent och rådgivare. Det sista vi behöver är att denna serie, fylld av både yngre och äldre spännande skådespelare – från Giancarlo Esposito till självaste livsstilsgurun och allvetaren Jaden Smith – ska bli till något exotiskt projekt för Luhrmann och hans fru Catherine Martin, som likt så ofta står för kostym och produktionsdesign.

Trailern gör dock sitt jobb, med en hög puls till beatsen från de scratchande vinylerna, när ung kärlek sprudlar medan byggnader brinner och svettig graffiti steker i solen. Om inget annat lär den sista minutens provisoriska mashup av soulsång och en proto-rap-freestyle få dig hooked på idéen att binga denna serie.

Både The Crown och The Get Down har ännu inget premiärdatum.

Netflix planer på att börja producera egna filmer har pågått under en längre tid, något som bland har lett till bokjott från biokedjor. Men det hindrar inte dem från att i höst släppa sin första film, Beasts of No Nation, skriven och regisserad av Cary Fukunaga – som de flesta känner till från det bråk med Nic Pizzolatto som resulterade i första säsongen av True Detective.

Filmen är baserad på en roman med samma namn av författaren Uzodinma Iweala och skildrar ett inbördeskrig i ett ospecifierat afrikanskt land. Här får vi följa en ung pojke vid namnet Abu, spelad av Abraham Attah, som fostras till ett liv i krig av Idris Elbas krigsherre. I den skrämmande men hjärteskärande första trailern ges vi en inblick i detta mentorskap, tillsammans med bilder från Abus förflutna före kriget – allt tonsatt av kraftfull musik från M83. Det gripande och gastkramande jobb som Fukunaga gjorde bakom kameran på True Detective uppenbarar sig igen.

Detta är uppenbarligen en dag dedikerad till fans av tv-serier och nördkultur. Efter att först ha återvänt till älskade och snart döda rollfigur i Game of Thrones med en ny trailer givs vi nu ett äkta smakprov från Marvels kommande Netflix-satsning Daredevil. Med den första fullängdstrailern kommer en inbjudan till Hells Kitchen där den blinda advokaten Matt Murdoch — spelad av Charlie Cox från Boardwalk Empire — upprätthåller lagen om nätterna genom gammal hederlig ninjaakrobatik. Vi får här även stifta bekantskap med en rad andra rollfigur, bland annat Vincent D’Onofrio vars psykopatiska drag i Full Metal Jacket än tycks leva kvar i maffiabossen Kingpin. 

Det är Joss Whedon-alumnen Drew Goddard som har skrivit och tagit fram — vad producenten Steven S. DeKnight har valt att likna vid Marvels egna The Wire — en superhjältehistoria förankrad till marken med all den realism det innebär. Blod lär helt enkelt spillas denna vår och med inspiration från Frank Millers fantastiskt ominösa serieroman The Man Without Fear kan detta bli allt 2003:s inkarnation av superhjälten — och Batman-fans största mardröm — inte var.

Hela första säsongen har sin premiär på Netflix 10 April vilket betyder att jag måste se över mina semesterdagar. Personligen har jag alltid drömt om en råare tolkning av denna superhjälte vilket har lät till att jag än idag fruktar jag att Cox kommer ta av den där masken och avslöja vem den riktiga Daredevil är: