Nostalgi och synthmusik, lär känna de styrkor som gör Netflixs nya tv-serie Stranger Things till sommarens oväntade succé.

Under denna tidsålder av reboots vi just nu genomgår finns det inget som är mer polariserande än nostalgi. Tänker en filmskapare eller tv-producent ta sig an gamla anrika produkter gör de bäst i att inte fucka med fansen, samtidigt måste de presentera något nytt och fräscht, för vad är poängen annars?

Resultaten kan gå åt olika håll och bemötas på olika sätt. Några av förra årets största filmer, Star Wars: The Force Awakens och Mad Max: Fury Road, hyllades av så väl fans som kritiker, men fick även ta emot en del hat från mindre grupper bestående främst av rasister och kvinnohatare. Dessa grupper källarråttor eller vad ni nu vill kalla dem tycks ha växt exceptionellt med årets nya tolkning av kulthiten Ghostbusters där vi ser ett helt kvinnligt gäng spökjägare – vi vet nog alla var skon klämmer för källarråttorna.

Nuförtiden klingar nostalgi helt enkelt negativt, vare sig du själv avskyr det eller inte, för hatstormen är oftast påträngande och svår att stänga ut. Men sen har vi Netflixs nya succé till tv-serie Stranger Things, vars romantiska djupdykning i 80-talets nostalgiska genpool har hyllats sen fredagens premiär. Skaparna Ross och Matt Duffer har blandat det bästa från Steven Spielbergs produktionsbolag Amblin med det mest skrämmande från Stephen Kings bibliografi, i en cocktail så 80-tal att den till och med har Tom Cruise-referenser. Stilgrepp från E.T., Goonies och Aliens finns här när ett gäng pojkar beger sig ut för att finna sin försvunna vän, men hittar istället en flicka med oanade krafter – lägg där till tonårsromanser, monster och kostymklädda konspirationer så har du din nostalgibomb fulladdad.

Men hur kan det komma sig att Stranger Things hyllas medan andra sågas? Har retropuristerna bara inte funnit Netflix än? Ja kanske delvis, men främst är det påtagligt hur olika en tv-serie och film kan hantera denna form av barndomlig pånyttfödelse. Medan en film på två timmar oftast snor en handling rakt av, samt slänger in en del oönskade påskägg här och där för man antar att det är vad fansen vill ha, kan en tv-serie bygga en egen historia med förlagan som en äkta inspiration istället för att bara skriva om den likt en skoluppsats med Wikipedia som ensam källa.

Filmer hamnar titt som tätt i Greatest Hits-fällan med sina reboots, samtidigt närmar sig Netflix den VHS-flimrande nostalgin likt ett riktigt bra blandband. Stranger Things ger oss inte bara det vi känner igen, utan något nytt, vilket gör de nostalgiska nyanserna desto härligare att gotta ner sig i. Detta kan också sägas om soundtracket, vars kontemporärt gammalmodiga sound binder allting samman.

För den inbitne kommer det väl knappast som en överraskning att synthen gör ett återtåg till filmernas bakgrund, för vi vet hur tungt det kan låta när bara en keyboard bygger upp dunkla atmosfäriska ljudlandskap. Filmregissören och kompositören John Carpenters musik är en stor del av identiteten tillhörande 80-talets skräck- och thrillerfilmer, vilket gör honom till en självklar ikon för de nu vuxna filmskapare som har växt upp med hans verk. Från The Guest till It Follows, trenden av soundtracks med den Carpenteresquea fallenheten för klaustrofobiska toner och medryckande synthsvepningar bara växer och växer, nu senast med Stranger Things.

Det ter sig ändå tämligen perfekt att ackompanjera denna mörka men kittlande coming of age-berättelse med familjära synthslingor, vars pulserande ljudbild klingar perfekt när de unga protagonisterna racear på sina cyklar längs den idylliska småstadens gator. Ifall stämningen inte är tät nog fyller musiken här i luckorna, och vi har bandet S U R V I V E att tacka för det.

Hur den tillsynes oupptäckta gruppen S U R V I V E fick chansen att producera musiken till denna påkostade tv-serie är okänt, men förmodligen ramlade Bröderna Duffer över deras Bandcamp och fann en atmosfär i linje med vad de ville skapa. De nostalgiska och surrande synthljuden finns där med brummande basgångar. Dock är slutprodukten långt ifrån slaviskt otidsenligt och besitter några samtida utsvängningar som gör lyssningen oväntat spännande.

Ifall ni, precis som jag, knappt kan bärga er efter att åter stifta bekantskap med El, Mike, Hopper och de andra så har ni kanske här ett passande substitut. För visst, vi kan se skuggorna av Stranger Things i gamla barn- eller skräckfilmer, men vi kan endast återskapa känslan av den trollbindande vinjetten – där textens typsnitt är taget från Kings gamla bokomslag – med mer musik från S U R V I V E.

En stor del av deras katalog finns på internet och albumet mnq026 lär glädja Stranger-fansen mest, samtidigt som deras mer experimentella utsvängningar likt HD009 är något varenda synthfanatiker borde sjunka ner i som om de vore en del av ett suspekt vetenskapsprojekt.

Hoppa nu upp på cykeln och finn era egna mysterier, för sommaren är inte riktigt över än. Ni har ett givet soundtrack för äventyret, men om nu det inte skulle duga så inkluderar jag även Stranger Things fantastiska val av lånad musik från artister som Moby och The Clash – allt i en händig Spotify-lista, frågan är om inte Bröderna Duffer lyckas toppa The Sopranos med sin användning av When It’s Cold I’d Like To Die? Nu har ni i alla fall ingen ursäkt för att inte hitta ett monster bland skogarna nära er, eller ja, i alla fall en Pokémon.