På debutalbumet American Boyfriend berättar Kevin Abstract historien om att vara svarta och gay på en road trip genom ett ständigt förändrande USA.

Likheterna mellan den unga talangen Kevin Abstract och den nu nästan mytomspunna Frank Ocean är fler än faktumet att de båda är två svarta hbtq-personer. Så före vi fortsätter är det kanske lika bra att vi får dessa likheter överstökade:

• De båda startade sin karriär i ett rapkollektiv, Ocean en tidigare medlem i Odd Future och Abstract är fortfarande en del av Brockhampton så vitt jag vet.
• Paret Christian och Kelly Clancy var en gångs Oceans managers och tycks nu ha funnit en ny talang i Abstract.
• Musiken är konventionellt okonventionell, vilket kan ha och göra med att producenten Michael Uzowuru har lagt ner en hel del tid på både Blond och American Boyfriend.
• Precis som Ocean gillar Abstract att posera med en motorcykelhjälm på sitt huvud, det lär dock nämnas att den sistnämnde debuterade stilgreppet i musikvideon till Echo.

Listan kan förmodligen göras längre men slutsatsen är fortfarande densamma: Kevin Abstract är en produkt av Odd Future, vilket han själv knappast sticker under stolen med. Texas-rapparen påstår bland annat att Tyler, the Creator räddade hans liv under en turbulent tonår med albumet Bastard, samt att Frank Oceans musik hjälpte honom att komma ut som gay.

Kampen för att få vara sitt sanna jag är en av många vi får ta del av på ett debutalbum skildrande flykten från den tragiskt sömniga och gråa förorten, med drömmar om de stora scenerna. Flykten från en oförstående familj av homofober där han själv konsumeras av den nästan klaustrofobiska känslan av att vara instängd i sig själv. Flykten från rasistiska vänner han bara vill skrika ”håll käften” åt men har inte mod nog att göra.

American Boyfriend är allt detta samt förlösningen flykten i slutändan leder till, en road trip-doftande kärlekshistoria – som Sam Mendes eller Cameron Crowe skulle kunna filmatisera – där destinationen är frihet, kärlek och rockstjärneliv, med allt vad det innebär.

På ett album bubblande av tonårens tvångsmässiga lust efter oförglömliga eskapader bevisar Kevin Abstract att även om han i grunden är en rappare med fallenhet för rnb har mer än 808s & Heartbreak format hans musik. Likt en röd linje löpande genom 90-talets indiefilmer till popmusik från samma årtal och det som följde ljuder här Coldplay, MGMT och självaste Goo Goo Dolls som de största influenserna.

Den tvångsmässiga lust efter frihet en 20 år gammal grabb – fortfarande på jakt efter den han är – kan känna absorberar under denna odyssé allt Kevin Abstract älskar och resultatet blir kanske det bästa alternativa rap rock-albumet 90-talet aldrig gav oss. Ett album där bilden av Abstract glidandes på en motorcykel genom ett American Beauty-glimrande kvarter illustrativt målas upp. 16 spår där motorn fortfarande surrar nervöst utanför hemmet till svärföräldrarna medan huvudkaraktären staplar mot dörren för att introducera sig själv som Amerikas nya pojkvän.

För medan musiken med akustiska gitarrer, munspel och orglar färglägger ett vackert sommarsceneri är budskapet betydligt starkare och mer samtida än de nostalgiska ljudbilderna. Kevin Abstract är svart, gay och pojkvännen som väntar vid dörren i ständigt förändrande USA. Precis som honom lär vi tacka Frank Ocean för det, men även hylla Kevin för att ha tagit sina influenser och skapat något helt eget där hans hittills korta historia ges liv på ett storslaget vis – vilket leder till den regniga vinterns mest befriande lyssning.

Viktigaste spåren:

1. Echo.
2. Yellow.
3. Runner.
4. Miserable America.
5. Seventeen.

Tänk att när du väl trodde att den psykadeliska rocken var på utgång så återvänder Tame Impala efter tre års tystnad. Ja visst går tiden snabbt ändå men med det meditiva popalbumet Lonerism i åtanke ser vi nu fram emot vad framtiden har att erbjuda och med den första låten från den än så länge obetitlade uppföljaren kan vi inte göra annat än att kapitulera för denna syrasfär till musik. 

Let It Happen är något av en intergalaktisk musikresa bland ljudlandskap som liknar himlakroppar när hela eposet tickar in på strax under åtta minuter. I grunden är känslan för psykadeliska rocktoner densamma men nu med en addering av elektroniska element vilket endast gör slutresultatet desto mer svävande — mellan storslagna arenaspektran, uppgivna melodier och sång ekandes genom en vocoder. Vi kan nu endast lägga våran tilltro i låttiteln och hoppas att detta är sommaren det händer — sommaren då Tame Impala släpper nytt album och kidsen börja tugga svamp igen som om det var år 2012.

Ungefärlig illustration av ens medvetande under första lyssningen i form av gifs med Carl Sagan.

Tidigare idag talade jag om 90-talets annalkande återkomst till våra medvetanden och än verkar jag inte behöva äta upp dessa ord. Blur — eller killarna som gjorde den där låten från Gladiatorernas träningsskiva — planerar nämligen en storslagen rentré med albumet Magic Whip som släpps 28 april. Gruppen med Gorillaz-geniet Damon Albarn som de facto har inte släppt ett album sen 2003:s Think Tank så ni kan ana att fans världen över spårar ur något smått nu. Med den sedan länge trogne producenten Stephen Street ombord och första singeln Go Out står det klart att detta är ett styrkebesked i all dess lo-fi-galor som lär glädja fanatiskt nostalgiska britälskare.

När julen och nyår är förbi vilar vintern fortfarande kvar, spöklik som en av dem i den där Charles Dickens historien vi alla associerar med den gångna högtiden. Temperaturens oberäknelighet, snöslasken som tär ner skorna, det ihärdiga mörket — med månader av detta framför oss är det kanske lika bra att omfamna årstidens depression med lämplig post-punk. Och om det finns något som fångar januaris påträngande ångest så är det de mardrömsliknande gitarriffen och den tyskklingande synthen från Viet Cong.

Bandet härstammar från Calgary och kommer släppa sin självbetitlade debut om mindre än två veckor. Lägligt nog påminns vi om detta med den nya singeln Silhouettes — ett perfekt substitut när Joy Division inte längre håller måttet på en gothenlig själavandring bland bäcksvarta industriområden. Det är bara att välkomna mörkret mina vänner och låta det bära med dig längs gatuljusen i väntan på bättre tider.

Hela Stockholms gamla indieelit håller idag andan medan Morrissey tar sig igenom de svenska skogarna i jakt på minkar att befria — allt i förberedelse för morgondagens föreställning på Hovet. Det är med andra ord en påfrestande tid för rocklegendens blint dedikerade följe, vetandes att han befinner sig någonstans i stadens utkanter måste vara en kittlande tanke. Men ta det lugnt, för en temporär frälsare finns här i form av en annan artist med en kärleksrelation till sin egna hybris — James Franco.

Skådespelaren har nämligen släppt första singeln från ett kommande musikprojekt tillsammans med sin gamla konstpolare Tim O’Keffe. Duon går under namnet Daddy och vi kan nu ta del av första smakprovet från deras The Smiths-inspirerade film/album Let Me Get What I Want. Första låten bär på det familjära namnet This Charming Man och är likt resten av spåren på albumet baserad på dikter ur Francos senaste bok som i sin tur är baserade på The Smiths fullpackade portfolio. Vad vi har här är helt enkelt ett virrvarr av influenser med sin hemvist i Pineapple Express-skådespelarens något stenade hjärna. Gissningsvis var han hög under hela skrivprocessen — gissningsvis.

Med varje låt följer även en musikvideo regisserad av filmelever från Francos hemstad Palo Alto. Varje visuell tolkning är en del av ett övergripande narrativ och kommer kunnas ses som en hel film när albumet finns ute under 2015. Franco har även målat en tavla för varje låt men skitsamma, det intressanta här för alla The Smiths-fans är faktumet att bandets gamla basist Andy Rourke har deltagit i inspelningsprocessen av samtliga låtar.

För det är väl alltid något? Lite av en fredsgåva efter denna korta samt drastiska krigsförklaring mot indiehusguden. Jag är egentligen väl medveten om att Morrissey inte letar minkar, dock lär han ha satt eld på ett flertal snabbmatskedjor vid den här tidpunkten. Med det sagt gör varenda finlandsfärja bäst i att kasta allt kött överbord, då britten beger sig ut på Östersjön under helgen.