I en värld där en stark tradition av synthduos råder är kanske Purity Ring det bästa vi har givits sen 2010-talets början. Med en ljudbild likt porlande renhet — passande nog — sköljer de över en med ett hav av melodier. Musiken är dock långt ifrån det kyskhetslöfte som namnet refererar till med Megan James sensuella röst i ett actionpackat landskap med gastkramande tematik.

Ett strömavbrott lamslog nyligen det kvarter där jag bor. Förutom att jag var förlorad i bäcksvart mörker så tycktes även den trådlösa internetuppkopplingen svikta. Närmare istiden har jag inte varit sen den veckan lägenheten saknade rinnande vatten. Men på datorn gömde sig något, en strimma av hopp som kom i skepnaden av en ny singel från kompositören och före detta filmregissören John Carpenter. På det lägligt betitlade spåret Night tar den inflyttelserika renässansmannen oss tillbaka till 80-talets skräck och sci-fi med detta synthtäta stycke.

Nu är strömmen åter tillbaka och barnen jublar nere på gatan. Men det känns som att jag stannar här i mörkret, jag och Carpenter trivs bättre så.

När det kommer till modern raps tillstånd finns det endast ett namn du behöver känna till för att förstå den. Okej rapparen och universitetsföreläsaren Lil B är självklar men låt oss fokusera på mannen bakom några av hans mest kända låtar — Clams Casino. New Jersey-producenten var en av de viktigaste komponenterna när vågen av subgenren cloud rap växte fram under det senaste decennieskiftet. Med låtar som I’m God och A$AP Rockys Wassup la han grunden för en (beat) generation av producenter vars instrumentaler nu tillhör Soundclouds finrum.  

Numera lever vi i en form av post cloud värld då genre knappast rymmer alla dess avarter men i början av DNA-strängen finner vi alltid Clams Casino — och i dess ände en hysteriskt populär A$AP Rocky, svenska enigmat Yung Lean och högt pitchade sångsamples på Drakes senaste album. För det var just med de signaturenliga sångrösterna ekandes kusligt bland dramatiska synthorkester som Clams blev till en av raps mest spännande namn. Men med sitt arv till genren ständigt växande har den mystiska producenten försvunnit in bland skuggorna — tills nu.

Det är med en ny låt från Rockys högra hand — den Bone Thugs-nynnande excentrikern — A$AP Ferg vi åter får höra rap vilandes på en säng av moln. Bland västernlika stränginstrument, hypnotiserande synthmönster och uppfriskande trummor i all denna traphets tar Ferg sig an turbulensen i Ferguson på ett sätt Nickelback aldrig kunde. Resultatet är fulländat och vi kan endast tacka Based God för faktumet att Ferg behövde ett beat av Clams Casino för att ta sig an förtrycket.

Sätt Kanye Wests namn på vad som helst och det verkar bli succé dessa dagar. I alla fall om vi ska tro ett av två läger nu när Pusha T:s nya — Yeezus-producerade — singel Lunch Money har släppts och därmed splittrat rapfans.

 

Här finns endast ett litet spår från gångna soul-samplingar med en funkig basgång översköljd av en rad urflippade ljudeffekter. En skulle nästan kunna tro att den erkända producentens ökända hybris nådde en femte dimension efter en visning av Interstellar — vilket ledde till en importering av en rad gammalmodiga och uppseendeväckande flummiga sci-fi-ljud.

 

Slutresultatet? Måttligt förvirrande om något, en vattendelare av råge. I mitten av allt finner vi Pusha-T, som vanligt stabil men bland produktionens irrvarv endast en Matthew McConaughey försvunnen i ett svart hål. Och ja, kokainreferenserna kokar inte likt Hell Hath No Fury direkt, utan det blir en grind tam i dess utförande.

 

Det var ett tag sen vi hörde något från dem, men som vi har längtat efter nytt material från de svenska synthgudarna Lo-Fi-Fnk. Nu är stunden äntligen kommen, med singeln Can U Feel It från deras kommande fullängdare. 

Detta första smakprov bär på gruppens signum – lågmäld sång blandas ut med en klarblå ljudbild där ingen annan än genialiska Duvchi har assisterat. Låten bygger upp ett scenario, smått Top Gun-esque, när medryckande melodier ackompanjerar ett flyg farandes längs med startbanan, dränkt i sol, för att sedan lyfta med sikte mot stjärnorna och vidare. Var vi sedan landar skulle kunna vara på andra sidan av ett svart hål, bland himlakroppar i ett hav av synthig briljans där drömliknande pop och sydeuropeiska housevibbar möts. 

Kan du känna det komma till liv är frågan Leonard Drougge ställer, och om han syftar på svensk synthpops tillstånd känner jag endast en sak. Detta är nämligen mer än ett livstecken från denna ständigt växande våg — det är närmare bestämt en manifestation av livsglädje.