Dödliga uppdrag, ansikten från förr och en koppling till The Force Awakens? Trailern till nya Star Wars-spinoffen Rogue One är äntligen här.

Nostalgisk filmmagi i smutsig tappning! Den som trodde Star Wars-hypen skulle hinna dö ut innan uppföljaren till The Force Awakens hade fel, för nu har äntligen trailern till den första fristående sagan från den älskade mytologin släppts. Rogue One utspelar sig strax före händelserna i episod 4 och skildrar hur ett gäng banditer får ett tillsynes självmordsuppdrag: att sno ritningarna till rymdimperiets nya supervapen. Med det första smakprovet ges vi en inblick i en igenkännbar värld, mer hårdnackad och actionpackad än någonsin tidigare. Kort sagt, här krävs en analys.

Till tonerna av en minimalistisk tolkning av John Williams klassiska ledmotiv – än är det okänt ifall filmens kompositör Alexandre Desplat ligger bakom den – introduceras filmens hjälte Jyn Erso, spelad av Felicity Jones. Vi får hennes brottsregister uppläst för oss och det är uppenbart att hon inte är någon att jävlas med, samt perfekt för den dödliga plan hon kommer erbjudas en roll i. Precis som i förra årets återkomst till en galax långt borta är protagonisten alltså en kvinna, men Jyn tycks med sin rebelliska attityd vara raka motsatsen till Rey. Inte helt oväntat har en del manliga fans redan höjt sina kränkta röster över att Star Wars har blivit en del av någon större feministisk konspiration – jävla foliehattar, hur kan ni ens klaga över mer Star Wars, är min fråga.

Platsen är onekligen en rebellbas och här har vi även ett ansikte från förr, eller ja, inte riktigt. Karaktären är utan tvekan Mon Mothma, rebelledaren med den numera klassiska raden om bothanernas uppoffring i Return of the Jedi. Då spelades hon av Caroline Blakiston, men nu har rollen tagits över av Genevieve O’Reilly, vilket egentligen inte är första gången då hon hade en liten cameo som Mothma i episod 3.

I mötet med Jyn finner vi även Diego Lunas karaktär vars namn ännu är okänt, men han är förmodligen något av ett toppnamn bland rebellernas hierarki och ifall jag skulle gissa kommer hans roll vara att leda gruppen av opålitliga rymdbovar på det stundande uppdraget.

På tal om uppdraget, här har vi ändamålet, den första Dödsstjärnan på den tiden då de sablans rebellerna inte sprängde imperiets leksaker efter första användning. Regissören Gareth Edwards leker allt med förväntningarna här och bara denna korta glimt av massförstörelsevapnet sänder gåshud, eller rysningar, längs armarna på en. Med Rogue One lär vi förmodligen få veta vem arkitekten bakom denna massiva skapelse är och förhandssnacket lutar mot att det är Mads Mikkelsen i en ångerfull roll inspirerad av J. Robert Oppenheimer, fysikern känd som ”atombombens fader” och användningen av det dräpande hinducitatet ”nu har jag blivit Döden, förstöraren av världar”. En minst sagt intressant vinkel för skapelsen av Dödsstjärnan och något Mads säkert kan använda sig av för att ge mytologin ett ännu mer plågat djup.

Det är bara att falla på knän och titulera ens kärlek för hur levande Star Wars känns igen. Visst, CGI är nödvändigt, men efter The Force Awakens vet vi vad de kan göra med en kombination av animeringar och praktiska effekter samt scenerier, vilket ger galaxens alla trakter en äventyrlig lyster vi endast känner igen från originaltrilogin.

Här är kanske den största anledningen till min hype, Ben Mendelsohn i rollen som filmens stora big bad. Känd från tv-serien Bloodline samt filmer som Animal Kingdom och Slow West, den australiensiska skådespelaren kan spela en förbannat bra skurk och ger utöver det alltid sina karaktär några extra dimensioner. Den vita outfiten med kappan skriker bara ikonisk Star Wars-karaktär – kostymdesignen i Rogue One är över huvud taget, från vad trailern erbjuder, helt galen – och dess visuellt svulstiga drag tog mina tankar tillbaka till de klassiska serieromaner jag konsumerade under 90-talet. Märkena i rött och blått talar även för att han är högt uppsatt i imperiets rang, och med den massiva laserpistolen i vänstra handen är han förmodligen någon att frukta.

Vem Forest Whitaker spelar är, som så många andra roller, fortfarande ett mysterium – men den något rostiga metallkonstruktionen han bär på sina axlar verkar nästan vara en del av honom. Då imperiet är en samling pseudonazistiska arier kan vi knappast räkna in honom bland dem. Den skuggbelagda omgivningen han rör sig i talar mer för att hans allierade befinner sig i den kriminella undre världen och gissningsvis har han där en betydande roll att spela – och tänk ifall filmen är minst lika bra som när Whitaker spelade en roll i en annan sci-fi-rulle.

Genom hela trailern ser vi en rad nya spännande plastuniformer för stormtrupperna, men denna i svart är kanske den allra häftigaste och något fans kommer dregla över fram till premiären i december. Enligt snacket bakom kulisserna tillhör det svarta lacket den absolut dödligaste falangen av imperiets soldater, en styrka specialiserad i att lämna ren och skär död efter sig. De ställer inga frågor, men våra hjältar kommer nog snart önska att de gjorde.

Det vi vet om den legendariska kampsportsaktören Donnie Yens karaktär är att han är blind och stormtruppernas val att underskatta honom kommer visa sig idiotiskt. Det är sen tidigare sagt att några jedis inte kommer bli av i denna film, eftersom de är ”utrotade”, men vem behöver dem när vi har Donnie Yen med en käpp och en dos smisk att leverera till fascisterna.

Tappade andan nummer ett.

Tappade andan nummer två. Med foto likt det vi ser ovan är jag helt såld på Edwards i registolen. Visst, Godzilla, var för många en besvikelse men ingen kan ifrågasätta hans talang för att sätta ihop storskaliga och spektakulära scener. Det vita i matchning med den brinnande skyn liknar inget vi tidigare har sett i Star Wars, och det är väl ändå det vi förväntar oss från de nya filmerna?

Okej, tappade andan nummer tre här. Darth Vader är bekräftad för filmen – i hans klassiska robotrustning från 1977 med de rödnyanserade ögonen och allt – men huvan säger mig att detta inte är han. De rödklädda vakterna är dock, och har alltid varit, associerade med kejsaren och om det är någon som älskar att hänga i huva så är det han. Känner ni av hypen?

Enligt Gareth Edwards är Rogue One i grunden en krigsfilm vilket det här fantastiska klippet talar för. Men utöver bombastiska scener bland skyttegravarna kan vi nog även räkna med att denna film kommer ge en ny skildring av rebellernas kamp, råare och mer brutal än tidigare, där konsekvenserna av ett uppror mot en fasciststat är dyra. Och om jag är redo för all skitig skoningslöshet? Ja, så länge AT-AT:sen hänger på är jag för allt.

Trailern avslutas med ett klipp på vår hjälte, mitt uppe i vad som förmodligen är stölden av Dödsstjärnans ritningar. ”What will you become” frågar Whitaker i  sin voiceover och öppnar upp för spekulation. En stormtrooper? Nej, knappast. Men det här är ett tillfälle att fråga sig varför de valde en skådespelerska så pass lik Daisy Ridley? Är Jyn Erso morsa till Rey? Ja, karaktären är i alla fall rätt identisk Mara Jade i sitt manér. Och vem är Mara Jade? Jo, ingen mindre än fanfavoriten och Luke Skywalkers långlivade flört i det nu skrotade expanderade universumet av serier och böcker. Jag tänkte faktiskt på mer än bara Mendelsohn när jag sa att trailern tog mig tillbaka till den tid då Star Wars-filmer bara var en relik. Men nu är de tillbaka och jag är allt för hysterin det bär med sig – nu finns det en viss chans att hysterin färgar av sig och jag bara köper ovanstående hejvilt, men vad ska vi göra tills premiären då?

16 december känns långt långt borta just nu. HYPErspace ta mig dit.

I början fanns endast mörker, en tv-ruta och tio ord: ”A long time ago in a galaxy far, far away.”  Min plats var dock Gotland, under mina barndomsår, hemma hos några vänner till min familj. Jag kunde höra deras skratt, säkert ett antal öl och vinglas rikare, sippra in i det lilla nedsläckta rummet jag befann mig i. Snart skulle dock allt jag visste konsumeras av en enda sak, de hade nämligen låtit mig få smyga undan för att ta del av en VHS-film, närmare bestämt Star Wars. Omgiven av kuddar i det dunkla rummet skulle väggarna färgas av Tatooines sandslätter, Luke Skywalker gnistrande lightsaber och Dödsstjärnans fruktansvärda slagkraft. Och jag, en liten grabb på sju år, skulle få uppleva en tidlös hjätesaga med en mytologi lika fängslande som värdslig. En saga som skulle komma att färga hela min framtid.

Än idag minns jag kassetternas detaljrika omslag – som nuförtiden är något av en raritet bland alla nyutgivningar – och hur de fångade min fantasi, som filmerna sedan infriade och förlöste. Själv ägde jag ingen av dem då jag ändå var rätt ung, men när vi väl besökte dessa vänner till familjen – eller ja, Yttergren, vilket de faktiskt heter – fanns det bara en destination i mina tankar. Jag återvände alltid till det där lilla rummet, och till en galax långt borta, där X-Wings och Tie-Fighters lämnade rutan för att lysa upp mörkret med laserstrålar och explosioner.

Målningarna som prydde VHS-omslagen.

Ett år senare gör sagan som tog sin början 1977 sitt återtåg till biografer med första delen av en ny trilogi. Jag är fylld med en förtrollande sinnesstämning när jag ser episod 1 Det Mörka Hotet tillsammans med mina föräldrar, samt glädje då jag med deras sällskap faktiskt kunde se filmen trots 11-årsgränsen. Efteråt svävar jag fram längs kullerstenen i Visbys innerstad, redogörandes för familjen om Skywalkers släktträd, vars början vi precis hade tagit del av. Dock vill jag minnas att jag fann det lite skumt att pojken Anakin en dag skulle få barn tillsammans med den till synes mycket äldre Padmé.

Under den här tiden i mitt liv ville jag omge mig med allt som var Star Wars, från lego till faktaböcker, dock är minnet av en viss glass kanske det starkaste. Under den PR-cirkusen som alltid ackompanjerar en ny del i rymdoperan presenterade nämligen Hemglass en samling glassorter på temat. Men när den blåfärgade bilen tog sin tur kring Stenkumla, där jag då bodde, missade vi den av någon outgrundlig anledning. Jag skulle dock bestämt ha tag på denna marknadsföringsploj och tillsammans med pappa jagade vi efter den sirenljudande farkosten i hans bil som om vi var stormtroopers med rebellvittring. Glassen fick vi tag i, och det om något bevisade för mina föräldrar att den här Star Wars-hobbyn, ja, den var på allvar.

Spola fram bandet tre år och jag bor då i Leksand, Dalarna med min mamma sen mindre än ett år tillbaka, medan pappa bor kvar på Gotland. Mina föräldrar är nu skilda, vilket kanske var en bidragande faktor till att intresset för kriget bland stjärnorna – den där perfekta tillflyktsorten gjord för ett barn med en ständigt expanderande fantasi – var starkare än någonsin.

Det är friluftsdag och jag skryter för mina vänner om hur jag under natten ska få uppleva världspremiären av episod 2, Klonerna anfaller. De undrar hur det kan komma sig, vi gick trots allt bara i årskurs fem. Förhoppningsvis svarade jag något i stil med ”för min mamma är världens tyngsta” då jag nämligen, efter en del tjat, hade lyckats övertyga henne om låta mig se den genom att göra mig sällskap – även fast en skoldag väntade morgonen därefter.

Tanken på att ens mamma skulle ställa upp på något sådant var kanske för en del befängd, men tur nog var det bara en av alla gånger min mamma gjorde det för mig. Klonerna anfaller var en av flera filmer mina vänner under den tiden antingen inte var intresserade av, eller helt enkelt inte fick se, men mamma, hon var alltid redo – trots att filmerna kanske var peak likgiltighet för henne. Även ifall det betydde att hon fick tillbringa tid i den där tonårsdominerade kön en majnatt, medan de längst fram skrek att de skulle sparka in dörren om de inte fick se filmen. De trodde att hot var den rätta vägen in i biosalongen, men jag, likt de jediriddare jag beundrade, visste att skrämseltaktiker endast ledde till den mörka sidan.

När jag väl hade nått tonåren – den kanske jobbigaste tiden att vara ett dedikerat fan av rymdoperan – fanns fortfarande intresset där. Som 13-åring drev jag en fansida, tillsammans med en äldre kille från Norrtälje, vid namn moseisley punkt se. Det var ett hängivet men kortlivat projekt där mina första och förmodligen nu oläsbara recensioner skrevs. Vi hade nämligen konkurrens av en betydligt mer etablerad, men enligt oss sämre, fansida vilket gjorde det omöjligt att överleva i ett nördfattigt internetsverige.

Men även ifall hemsidan gick under så min levde Star Wars-dyrkan vidare, och nådde nog sin kulmen med premiären av den då nya trilogins sista akt Mörkrets Hämnd. Puberteten hade ännu inte gjort sitt och jag lustade ännu inte efter halsbloss eller hemmafester, utan satt istället igenom en plågsamt lång skoldag för att sedan springa mot den lokala biografen Visir tillsammans med mina vänner. Först var vi inte, men nästan, och där köade vi i vårvärmen fram till midnatt. Visst, jag saknade någon nördenlig kostym – då jag av någon outgrundlig anledning ansåg att jag var för cool för sånt trams – men hjärtat bultade allt med en kraft som hade gjort Yoda stolt.

Mer än tio år har gått sen jag lämnade biografen frälst än en gång och ja, jag har gjort en del reflekterande sen dess. Star Wars-fadern George Lucas återkomst till den revolutionerande filmserien var uselt författad och spelad, filmad som om en mediastudent satt bakom kameran, och ja, all den där CGI:n behöver vi inte ens diskutera. Den kunde inte mäta sig med familjedramat, i mitten av det rymdbelägna inbördeskrig, som de första filmerna skildrade. Där fick vi se en galax vars miljöer kändes levda i sen tusentals år tillbaka – inte några livlösa scenerier gjort på en dator – med en atmosfär byggd på sympatiska karaktärer, gripande drama och svindlande äventyr, vilket skulle visa sig vara svårt att kalkera.

När detta faktum med åren uppenbarade sig mer och mer dog intresset för Star Wars. Jag växte helt enkelt upp, tog ner tavlorna från min vägg och begravde dem på en vind tillsammans med resten av en rätt imponerande samling serietidningar och böcker. Det betyder dock inte att Star Wars inte levde med mig – sagan Lucas skapade skulle bana vägen för den jag är idag och sparka upp dörren för alla mina populärkulturella passioner.

Under min uppväxt älskade jag till exempel att rita, och var rätt duktig på det – min mormor anser nog än idag att jag borde bli serietecknare framför allt annat. När jag tröttnade på att teckna superhjältar började jag istället fantisera ihop mina egna filmomslag, inte helt olika de jag en gång fann i det där nedsläckta rummet hos Yttergrens. Det började med egna idéer till Star Wars-filmer men skulle komma att utvecklas till alla möjliga befängda blockbusterskapelser. Men filmprojekten behövde skådespelare, och för att lista ut vilka som skulle utgöra rollbesättningen i mina frågade jag oftast min pappa – när jag tillbringade mina lov hos honom på Gotland – om vilka som vore perfekta i vilka roller. Snart skiftade fokuset i hjärnbanken, planeter i en galax långt borta likt Hoth och Korriban förlorade fokus medan skådespelare och regissörer tog plats på inspelningen av mina påhittade kreationer. Lägg sedan till moseisley.se och ni förstår vad rymdsagan la grunden för.

Star Wars har uppenbarligen varit en essentiell del av mitt liv sen jag var sju år gammal, vare sig jag var medveten om det eller ej, och nu planerar den att göra en storslagen comeback. Episod sju, The Force Awakens, har premiär ikväll och spänningen ligger minst sagt i luften. Biljetterna är bokade till den premiärvisningen och kanske för första gången sen Yttergrens vet jag inte riktigt vad som väntar.

Filmen i sig har varit insvept i hemlighetsmakeri, men huruvida Luke lever eremitlivet, eller ifall Rey är Han och Leias övergivna avkomma, är inte det som jag står mest ovetande inför. Utan istället undrar jag exakt hur denna film kommer påverka mig på ett känslomässigt plan, för jag har själv helt ärligt ingen aning. Det är en kittlande ovishet som sträcker sig tillbaka och kan liknas med känslan av att låta det där kassettbandet med episod fyra rulla för första gången.

Samtidigt planerar Disney att pumpa ut Star Wars-filmer var och varannat år tills långt efter att vi alla är döda. Det är tyvärr så dagens filmindustri fungerar, ett maskineri magin i de filmer vi har lärt älska knappast kan överleva. Förr eller senare lär vi nog alla känna att ”det finns för många Star Wars-filmer”. Men vi är inte där än och först ska de minnen och känslor så starkt anknytna till denna saga kulminera ikväll efter en lång väntan. Även ifall The Force Awakens är en succé, medelmåttig likt Return Of The Jedi eller en avart som hör hemma bland prequeltrilogin, så är kanske känslan och anspänningen jag bär på tillsammans med de andra 100 miljoner fans just nu det allra kraftfullaste. Den känslan med makten att förvandla vuxna män och kvinnor till förväntansfulla barn igen, och väcka fandömet i en familjs alla generationer, från morfar till barnbarnen.

Agreed, John Boyega.

För några prisvinnande mästerverk var, och lär Star Wars aldrig vara. Däremot bevisade de och illustrerade sagoberättandes långlivade magi, en magi som alltid funnits och med Star Wars förtrollade en hel värld. Filmerna demonstrerade fantasins makt och hur det med den inte finns några gränser.

Därför spelar det egentligen ingen roll ifall filmen är perfekt eller ej. Utan så länge jag i biomörkret kan transporteras tillbaka till det känslomässiga stadie jag befann mig på som sju år gammal hos Yttergrens, åtta år vandrandes tillsammans med mina föräldrar genom Visby eller elva år i en kö med min mamma mitt i natten, ja, då är The Force Awakens sanna kraft med den och även mig – en kraft vi, i tider då fascistiska rymdimperier känns som tagna ur verkligheten, behöver mer än någonsin.

Syntolkning: en 8 år gammal jedi möter den mörka sidan i Danmark.

Imorgon har Star Wars: The Force Awakens premiär här i Sverige och vi kan nog alla, mer eller mindre, känna av fansens darrande nervositet, fruktandes att den nya filmen faktiskt skulle kunna vara i närheten av prequel-filmernas bedrövliga kvalité. Den rädslan går dock inte att jämföra med den en annan grupp av dedikerade stjärnentusiaster känner just nu.

Star Trek har kanske aldrig varit associerat med action, utan istället sätts som den pretentiösa tänkarens alternativ till Star Wars rymdfantasi. Men när Paramount Studios bestämde sig för att återuppliva sina gamla franschiserättigheter så var det med en nytappning befriad från alla fördomar. Helt plötsligt var Star Trek roligt, explosivt och framför allt en biosuccé.

Fansen, även kända som trekkies, har aldrig riktigt kunnat smälta detta. Visst, en del kanske förstår att med det rådande filmklimatet var det bara en tidsfråga innan Star Trek skulle bli en del av Hollywoodmaskineriet. Dock kvarstår en enad oro inför den kommande, tredje installationen, i denna nya serie filmer, regisserad av Justin Lin – känd från Fast & Furious-filmerna och förmodligen det sämsta möjliga valet av regissör, om du frågar en trekkie.

Med den första officiella trailern kommer dock en chans till en inblick i detta fandömes psyke. Jag med min erfarenhet av så kallad nördkultur tänker nämligen spela djävulens advokat, eller ja, en trekkie, och ge er den analys av trailern som hundratals internetforum säkert redan har gjort . Ska jag dock vara ärlig så gör jag detta främst för möjligheten att äntligen kunna blotta mitt värsta missbruk: Star Trek-gifs.

”Is that music?”

Helt klart berättigad fråga, Scotty. Trailern börjar till tonerna av Beastie Boys klassiska mosh-rap-anthem Sabotage, för människorna bakom dessa filmer vill inte sluta distansera sig från sina fans. Nej, det enda jag vill höra i min rymdeter är Alexander Courage, och när det kommer till främmande språk föredrar jag klingon framför rap (på riktigt har trekkies faktiskt klagat över hur denna trailer, till skillnad från tidigare, inte har någon symfonimusik).

USS Enterprise, kronjuvelen bland United Federation of Planets stjärnflotta. I de gamla filmerna med den klassiska konstellationen, bestående av bland annat de intergalaktiska legenderna William Shatner och Leonard Nimoy, förstördes den endast en gång. Men nu är det 2010-talet och då måste allting sprängas 200 gånger om, vilket betyder att denna revitalisering än en gång ska fördärva det vackraste vi har – passande metafor va?

Leonard H. ”Bones” McCoy är en av stjärnflottans allra mest respektabla doktorer, ingen komisk sidekick ämnad för prekära situationer. (Okej, jag chanser faktiskt hejvilt här, men tänker att någon av alla dessa karaktärer kan ju inte ha varit en punchlinemaskin i originalserien.)

Kirk, motorcykel och en trickramp på en främmande planet – detta kan väl ingen rimlig människa dissa?

Om det inte vore för att du med Into Darkness uppfann ett läkemedel för ungefär all död i världen hade jag kanske svurit över ditt svek just nu, JJ Abrams, vilken bedrövlig ursäkt till Star Trek-film det var. Men ändå, lightsabers framför phasers? 

En ensam och mystisk krigarkvinna, den sci-fi-klyschan har vi inte sett tidigare – vi kan ju låtsas att en trekkie skulle finna något negativt i denna ironiska kommentar, dock verkar hon rätt kickass, ärligt talat.

Star Trek handlar om The Final Frontier, det ändlösa rymdtäcket av oupptäckta stjärnor, ämnade för storslagna äventyr. Men till och med i Star Trek måste någon av vår planets städer jämnas till marken i äkta blockbuster-manér. Skärp er, det finns en anledning till att allt inom denna franchise utspelar sig på ett skepp i någon sektor långt ifrån vår egen, ingen bryr sig om Tellus aka världens mest osexiga planet med en atmosfär som endast blir dödlig efter 100 år av luftföroreningar – när syre byts ut mot syra, då kan vi kanske börja snacka.

Ja, de sticker ju knappast under stolen med att detta är BEEEYOOOND Star Trek. Paramount, erkänn bara att ni är Star Wars-fans som älskar varenda minut av detta.

Nej, men om jag ska ge upp lajvandet här i slutet och medge att detta faktiskt ser rätt lovande ut. Justin Lin verkar vara helt rätt person för att ta en till synes klassisk Star Trek-esque äventyrspremiss och pumpa den full med all den där Fast & Furious-hästkraften. Gedigna trekkies lär aldrig bli helt nöjda med de nya filmerna, vilket detta nästan religösa samförbund kanske aldrig borde bli heller – de har trots allt inte genomlidit alla fanproduktioner för att nöja sig med en popcornifierad version av Star Trek. Fans av rymdenlig sci-fi-action likt Guardians of the Galaxy däremot:

Varför inte bara hålla hysterin levande, eller hur? Under natten till igår debuterade den nya trailern till Star Wars: The Force Awakens, och jag har ärligt talat inte kunnat tänka på någonting annat sen dess. Tyvärr fanns det ett flertal som inte delade min obeskrivliga hype, och då talar jag inte om bittra fans fruktandes en ny The Phantom Menace, utan rasister predikandes all möjlig galenskap.

Ja, ifall någon har missat spelas karaktären Finn – stormtroopern som överger de ondas tjänstegöring för en flygtur med Millenium Falcon, för vem hade inte gjort det, egentligen – av den svarta skådespelaren John Boyega. Etnisk mångfald blev kanske inte en grej i Star Wars-universumet innan episod fem och sex, då producenter började se problematiken i att varje karaktär var vit. Därför kan man tycka att fans vid det här laget borde ha vant sig vid faktumet att det bara är det ondskefulla rymdimperiet vars likhet med en SD-stämma är slående, men nej, inte om du är av den rasistiska sorten.

Två äkta trolls tillika Trump-supporters – vilket knappast är chockerande – startade hashtagen #BoycottStarWarsVII, då regissören JJ Abrams dolda budskap med filmen tydligen är vitt folkmord? Turerna kring detta är bisarra, och stundtals svåra att egentligen ta på allvar, när det efter ett tag mer började likna ett skämt taget alldeles för långt. Tur nog har vi Trevor Noah, The Daily Show-värden som har imponerat sen han nyligen tog över satirserien, redo att attackera det sanna problemet.

Idioter har hatat på rasifierade i fantasy-, sci-fi- och superhjältefilmer sen en tid tillbaka nu. Vare sig denna bojkott var menad som ett skämt eller ej, visar den ändå på att befänga åsikter av denna sort faktist existerar i dagens samhälle. Nej, jag håller med korrespondenten och Star Wars-fanatikern Jordan Kleeper, det sanna brottet här är inte vitt folkmord utan den uppenbara slakten av rymdeposets Expanded Universe – de serietidningar och böcker författade utanför filmerna vars relevans nollas med The Force Awakens.

Vi har karaktärer som Lukes flickvän Mara Jade, Solo-kidsen Jacen och Jaina samt den utmärkta antagonisten Grand Admiral Thrawn, alla reducerade till simpel fan-fiktion. När ska Lucasfilm stå till svars för när dessa miljontals serietidningsröster skrek ut i skräck, för att med detsamma tystas? Där har vi det sanna brottet mot dem och alla fans.

På snart ett dygn har den senaste trailern till Star Wars: The Force Awakens setts nästintill 20 miljoner gånger. Känslor har flödat över, söderfarsor har sparkat barnen ur lekrummet för att gå loss med Star Wars-legot och någonstans planerar George Lucas lustmordet på Jar Jar Binks.

I efterskalvet av denna världsomspännande sensation kommer reaktionerna. Bland sociala medier finner vi kanske mestadels cyniska människors koleriska försök att hålla tillbaka de överflödiga känslorna av nostalgi, för en bitter tweet på 140 tecken är ändå allt. Men var sluter de fans som vill bada i hysterin och Millenium Falcon-replikor upp? Sen en tid tillbaka har de funnit ett hem på Youtube med egeninspelade reaktioner av populärkulturella bombslag. Star Wars är något nördkulturen vurmar för så självklar gick det att hitta en rad inspelningar bara minuter efter att den nya trailern offentliggjordes.

Något lite mer oväntat var kanske att Matthew McConaughey — ja jag talar om surferduden tillika romcom-skådespelaren vars återkomst till mer seriösa roller har hyllats de senaste åren — delade med sig av sin reaktion, vilket är något du lär se innan han försvinner in i ett svart hål igen.