Vad är egentligen mest överraskande? En remix av Chris Brown – Loyal från Växjö eller en tv-spelsinfluerad låt från Japan? Okej svaret är kanske rätt givet men det gör inte den här veckans installation av BeatGenerationen mindre värd för det; speciellt när två av mina absoluta favoriter än en gång idgar synthmagi, ni hör det hela nedan.

Förra fredagen prisade jag Child Actors nya låt Never Die som veckans bästa singeln och nu har deras ständiga samarbetspartner Blue Sky Black Death gjort en fantastisk remix. Originalet kunde liknas med en drömliknande molnfärd och nu har producentduon skruvat ner pitchen men samtidigt lagt i en desto högre växel, likt en musikalisk illustration av hur våran atmosfär överges för kosmos oändlighet. Tankarna går även till de mer tveksamma svartklubbarnas dansgolv när små beståndsdelar av den tidigare synthkollektionen här blandas ut med ett storslaget ensemble; resultatet blir en minst lika eskapistisk flykt, med några doser av euforiska droger. 

Det går knappast att klanka ner på Chris Browns låt Loyal för att ha något annat än ett medryckande beat; samtidigt som sexismen i refränger är något skrämmande, speciellt när den yttras av ärkesvinet Brown. Svenska çVRL lyckas hantera båda dessa hinder väl med sin remix av pop-hiten. Med ett mer tillbakalutat tillvägagångssätt byts de roterande bubbelgumtuggande syntharna ut mot en tät dimma till atmosfär. Men hur var det med refrängen? Ja den är knappt närvarande vilket gör det hela till en fenomenal samt lättsmält lyssning. Från detta till trap och techno, producentens Soundcloud har mycket mer att erbjuda.

Den kanadensiska producenten Ryan Hemsworth verkar ständigt vara någon annanstans än i hemlandet; ändå har hunnit stifta bekantskap med en rad mindre kända nykomlingar genom Soundcloud. Under gårdagen presenterade han senaste samarbetet med en av dem; japanska Tomggg. Under låten Cream Soda blir det stegvis mer och mer uppenbart hur de båda delar en passion för gamla Nintendo-soundtracks vilket gör det hela till en minst sagt färgstark produktion med Super Mario-doftande ackord; vår spelbloggare Michael Gill vet säkerligen vilket spel de egentligen härstammar ifrån. Något säger mig hursomhelst att människorna under hans Japan-turné i oktober kommer älska denna låt.      

Veckans singel

Elektroniskt drivna popakter inom indieuniversumet är knappast svåra att komma över dessa dagar. Här i Sverige är vår stoltaste export den fenomenala duon JJ – snart med nytt album – och vi finner en liknande konstellation i Child Actor. De två kusinerna Max Heath och Sedgie Ogilvy har agerat drömfångare sen 2012 med sin pop driven av eskapistiska visioner. Den 2 september släpper de sitt andra album Never Die och nu har vi äntligen fått ta del av titelspåret med en tillhörande musikvideo. Låten ger intrycket av att vara sommarnattens sista andetag, när idén om att aldrig dö lever genom ett dussin hynotiserande synthslingor.

Veckans album

Grime, trap, hiphop och typ allt inom EDM; den skotska producenten Rustie vet inga gränser. Många har väntat ivrigt på att denna mångsidiga talang ska ge oss en uppföljare till 2011:s fantastiska Glass Swords och nu är väntan över – typ. Albumet Green Language har ännu inte nått butikerna men genom hemsidan rustie.net kan du ta del av alla spåren genom ett interaktivt spel som doftar av Minecraft-influenser. Det är en utmaning att finna alla låtar i denna labyrinten men jag är redo att anta den då jag ärligt talat har tröttnat på den överrepresenterade NPR-mediaspelaren. Du kan lägga beslag på plattan den 26 augusti där bland annat rappare likt Danny Brown, D Double E och Face Vega från hiphopduon Gorgeous Children gästar.

Veckans Kanye

John Lennon sa att The Beatles var större än Jesus; ett påstående Sir Paul McCartney verkar ha tagit avstånd från. För tro det eller ej, den legendariska musikern har spenderat tid i studion med ingen mindre än allas vår Yeezus. Ryktena kring detta är vaga men Huffington Post menar på att ett samarbete är fullt möjligt; men hurvida låten Piss On Your Grave – som många har spekulerat – är resultatet kan ingen svara på än. Alla dedikerade Beatles-fans tillika Kanye West-hatare gör kanske bäst i att förbereda sig för ett skivbrasa á la Missouri 1966. Låt oss dock minnas att radiostationen bakom hatmanifestationen träffades av en ödesdigern blixt dagen efter – tänk då bara vad en Beatle och en gud skulle kunna åstakomma tillsammans!

Veckans sorgligaste

Ett sorgset tjut från Skandinaviens djupaste skogar kan höras när vi nu går över till betydligt tråkigare nyheter på hemmafronten; den älskade electroduon The Knife planerar skilsmässa. De ständigt fascinerande syskonen Karin och Olof Dreijer kommer att gå skilda vägar i november efter en sista turné. Detta är så klart en enorm förlust, men med tanke på all musik de har givit oss – inklusive en opera – vågar jag nog ändå påstå att de har gjort sig förtjänta av en paus från varandra. Den 31 oktober besöker de Annexet i Stockholm samt Göteborg Film Studios dagen efter; se till att vara där för fan. 

Ett instagramflöde som tycks kontrolleras av en skyltdocka. 

En Youtube gästad av Justin Biebers nattliga eskapader.

Samt en Soundcloud fylld med ballader och potentiella hits producerade av raps största uppstickare.

Det är bara några av alla de egendomligheter som gör Atlantas iLoveMakonnen till ett av hiphops mest spännande namn. I en värld där Lil B fortfarande plockar hem tusentals tittare på sin Youtube-kanal, där Yung Lean turnérar genom USA och där elitistiska rapteoretiker ännu inte har listat ut mysteriumet som är Riff Raff är kanske Makonnen den mest häpnandsväckande.

Under 1990-talet var Atlanta känt för dess smått excentriska rapkaraktärer likt Outkast och Goodie Mob. Texter samt instrumentaler tycktes gå en själavandring från den amerikanska södern till stjärnorna i vintergatan. Inte helt oväntat växte sig en motreaktion allt starkare när det nya millenniumet närmade sig och med den en ny subgenre som skulle bli den allra mest vitala utvecklingen inom rap. Bland öronbedövande 808s, synthdrivna symfonier och råa gatuskildringar från namn som Gucci Mane och Young Jeezy fann trap sitt hem i staden under 2000-talet. Någonstans under detta maktskifte skulle vi kanske kunna finna början på Makonnens DNA-stege.

För det finns något lättsamt och avslappnat vid 25-åringens närvaro som liknar andan av en smått bakåtlutad Big Boi i musikvideon till Da Art of Storytellin’. Men här existerar även ett mörker med sitt fäste i mer än musiken. Uppvuxen på gatan i Los Angeles där Marvin Gaye mördades – Makonnen flyttade under sin skoltid till modern i Atlanta och började sakta men säkert drömma om en framtid inom musiken. Hans liv tog dock en ytterst mörk vändning vid 18 års ålder då han anklagades för mordet på en av sina vänner. Risken fanns att han skulle få spendera upp till 25 år bakom galler vilket resulterad i en husarrest under två år fram tills att fallet lades ner. Men det som inte dödar gör en endast starkare och allt det där, för det var under denna period iLoveMakonnen skulle komma till liv.

Nu är vi här, sju år senare och en skapelse född i misär likt Frankensteins monster har förvandlats till en frisläppt själ allt fler förälskar sig i. Den karismatiske artisten verkade tillsynes okänd för endast några veckor sen men nu talar alla om honom – till och med Miley Cyrus. Det är dock inte helt oväntat med den uppbackning han har haft på sina ep:s I Love Makonnen och Drink More Water 4. Producenterna Metro Boomin, Sonny Digital och DunDeal ligger bakom några av de största hitsen från rappare likt Young Thug, Future och Kevin Gates. Men tillsammans med Makonnen har de skapat något som är bland det mest genreöverskridande inom rap just nu. För visst finns spåren av Futures raspiga röst dränkt i autotune i mer än bara beatsen men vår huvudkaraktärs sångröst drar främst inspiration från helt andra genres. 

I sin intervju med Noisey nämnde rapparen/sångaren/renässansmannen bland annat Steven Tyler, The Beach Boys och främst The Killers som sina största influenser vilket lyser igenom på låten On & Off där han lyckas anamma Brandon Flowers på en barnsligt smittsam refräng. Att Makonnen skulle ha ett lika brett register som Flowers är en uppenbar lögn men samtidigt finner han styrka och charm i sina brister. Resultatet är unikt samt roingivande – men även adrenalinkickande – där hans känsla för melodier och låtskrivande lever i en innerligt droginfluerad symbios. Detsamma gäller Sarah, ett galet experiment där känslor mixas likt partydroger bland melankolisk synthpop och klassiska trapmönster – för att sedan hantera det alltid lika delikata ämnet förlorade relationer. Makonnen lider dock inte av några svagheter när det kommer till ämnen associerade med klyschor, något hela hans portfolio skvallrar om.

För hurvida det handlar om att langa mdma att pudra näsan med, stämpla ut från jobbet på en tisdag eller bara renodlade under för dansgolvet så talar vi om något utöver det vanliga. iLoveMakonnen verkar leva inom sina egna ramar där mångsidighet är essentiell – samt befriande när nya artister suktar allt mer efter genombrottslåten från första startskottet. Makonnen har istället släppt musik stadigt utan några hämningar sen långt tillbaka och verkar vilja ta allt i sin egen takt. För i dessa tider när RnB-stjärnor floppar likt Johnny Depp-filmer krävs det att kunna balansera både kvalité och kvantitet, något Atlantas nya nyckelspelare bemästrar. Det finns liksom inget att hata när en artist gör musik att dansas till medan maskara blandat med tårar rinner längsmed kinderna. Inget!

Med tanke på hur allt fler verkar ta del av detta växande momentum kan sommarens andra hälft bli en i Makonnens tecken. Men var kommer vi finna honom ett år härifrån? På turné genom Europa? Eller blir han endast ett av alla de namn vi har glömt? Jag gissar på det förstnämnda för byggandet av mytologin inom detta alternativa Atlanta är långt ifrån över. Vänta bara tills han ska gå till klubben på en lördag, kommer världen ens kunna hantera det?

Dags och ge credit where it is due. Det var ändå Hugo från VBDFR som tipsade mig om iLoveMakonnen och han skrev även några ord tidigare denna månad. 

En till bild på Makonnen, han är för fin.

Midsommar står för dörren. Med andra ord är det dags att skåla för färsk potatis och sill ännu en gång. Alkoholen kommer flöda med nationalismen. Men istället för att gråta över hur fantastiskt detta land och dess traditioner är tycker jag vi istället ska se till våra musikaliska talanger. Kanske finner du här ditt alternativa soundtrack för fredagsnatten.

När vi bekantade oss senast med GRVGXR så var det samarbetet med UV boi som låg i fokus. Det är dock icke att förglömma vilken sällsynt talang han är på egen hand. Nu återvänder Dalarnas instrumentella Robert Smith med spåret Lynch, en titel som kanske är inspirerad av det mest Twin Peaks-esquea samhället du kan finna bland landskapets mytomspunna skogar? De mörka och skräckinjagande syntharna består i alla fall när bilden av en ”dungeon” – eller fängelsehåla om vi nu ska tala ren svenska – målas upp. Trummorna balanserar dock mer på technorytmer än det etablerade trapmönstret. Summan blir en danslysten historia för det knarkigaste av uteställen, med ett outro som fångar allt den atmosfären lär innebära.

Här har vi ännu en veteran bland BeatGenerationens alster i form av Nite Flights. För er som kanske minns är detta Stockholm-drömpopparen Azure Blues sidoprojekt tillsammans med den grafiska designern Slobodan Zivic. Tidigare i år debuterade de med en självbetitlad EP och redan nästa vecka släpps uppföljaren, turligt nog har vi nu blivit givna en singel nu för att lätta på väntan. Låten Enterprise är inte helt oväntat en analog rymdopera med discoinfluenser av cinematiska proportioner. Gömmer det sig här kanske en konspiration likt sammanbandet mellan Trollkarlen från OZ och Pink Floyd – The Dark Side of The Moon? UFO-fanatiker är mer än välkomna att testa med en valfri scen från 2001: A Space Odyssey.

Molniga produktioner med trapflödande trummor tycks frodas i Skandinavien just nu. Därför är det anmärkningsvärt att flera inte har fått upp ögonen för Krater. Från den instrumentella EP:n Get Down till ett flertal remixer; göteborgaren gör musik som ena stunden kan starta en moshpit, för att sedan bjuda upp till den emotionellaste av tryckare. Han bemästrar sitt hantverk som bäst när några av rapparens Futures allra tyngsta låtar förvandlas till fjäderlätta romanser med ambienta synthar. Ett ytterligare konststycke är när han gör motsatsen med Seinabo Sey – Younger där den finstämda hitsingel förvandlas till en orkester styrd av brassinstrument. Behöver jag säga det igen? Bara och börja ta dig igenom hans Soundcloud.

Nu är Beat Generationen tillbaka för att stanna. Segmentet där jag kollar närmare på den växande rörelsen av remixer, mash ups och instrumental musik som angränsar till cloud rap, trap med mera. Denna vecka ska vi kolla närmare på musik från USA, Australien och även Sverige.

Vi börjar i staterna, närmare bestämt regniga Seattle, med produktionsduon Blue Sky Black Death. De två beatmakarna har sakta men säkert vuxit med sin musik de senaste åren och nya produktioner från dem är alltid något extra. Soundet befinner sig i samma vatten som cloud rap men har helt klart en egen, dimmigare, ton färgsatt av hemstaden. Var det kanske att ena halvan av duon växte upp i ett spirtuellt hem som ägde samtliga CD-skivor från Enya och Clannad? Satt andra halvan uppkopplad till en dator under sin barndom, likt valfritt barn från en sci-fi film, lyssnandes på Vangelis Blade Runner soundtrack? Detta är endast spekulationer från min sida men en sak står säkert: deras remix av alternativa RnB-sångaren JMSNs låt Walk Away är fantastisk. Ifall Ridley Scotts nya Blade Runner (uppföljare/remake/reboot eller vad de vill kalla den) behöver ett oväntat namn till soundtracket så är killarna i BSBD som gjorda för uppdraget.

Härnäst är ett samarbete som härstammar från två geografiska motpoler: Australien och Sverige. Från landet down under har vi UV boi, förmodligen den producent som älskar snabba hi-hats och selfies mest på Soundcloud. Sedan har vi den mystiska pseudonymen Grxgvr från djupet av Dalarnas skogar. Under sin tid (förmodligen) undangömd i en stuga längs med Siljan har den svenska producenten tagit ett melankoliskt, men bombastiskt, nästa steg i cloud rap. Något bland annat Yung Lean har upptäckt. Inte helt oväntat då att detta nya samarbete är en fenomenal sonisk resa från Dalarna och morgondaggen till de australienska slättlanden. Det är mörkt, spöklikt men samtidigt hoppingivande och med andra ord perfekt för alla deprimerade dyrkare av Sad Boys.

Av alla mångsidiga producenter du kan finna på Soundcloud så är det få som bemästrar alla falanger av trap likt Hucci. Den brittiska producenten har med en kärlek för FL Studio och adrenalinpumpande trummor byggt upp ett imponerande följe under ett års tid. Han verkar knappast trappa ner med sin nya låt ? där han fångar eskapist oden Babylon av SZA och släppar den ner i den mörkaste av källarvåningar. De ekande rösterna blandade med vildsinta synthar för tankarna till ett rave inne i en katedral. För när Hucci släpper nytt så vet du att till och med de dunkla kryptorna täckta av spindelnät börjar twerka.