Det var inte alls längesen vi fick se de första officiella bilderna från X-Files nya miniserie till säsong (sluta kalla den för en reboot skribenter) som har premiär nästa år. Men fast jag vurmar för mys mellan Fox Mulder och Dana Scully så går det inte alls upp emot det nya, rörliga, materialet som Fox nu har släppt.

Kultseriens hemvist planerar nämligen att visa alla nio säsonger av X-Files fram till i januari när den nya installationen har premiär, i ett försök att bygga hype — för att sedan döda den med de tre sista säsongerna antar jag? I trailern för denna kampanj är all utomjordisk foliehattsestetik på sin plats med glimtar av gamla fiender och mysterier samt Mark Snows mytomspunna ledmotiv så klart, dock vänds min — och säkerligen eran — värld upp och ner med det sista korta klippet taget från inspelningen av den högst eftertraktade återkomsten.

En del anar kanske överdriven nördhysteri här, men jag finner ändå mening i att analysera av dessa få sekunder:

”I’ve heard the truth, Mulder. Now what I want are the answers.”

Dialogen vi får ta del av är inte en ny sådan, utan tagen från den tredje säsongens andra avsnitt Paper Clip — näst sista klippet med Mulder och strålkastarljuset är även därifrån — dock kan citatet tänkas säga en hel del om den nya säsongens objektiv. När vi lämnade tv-serien med dubbelavsnittet fyndigt nog döpt till The Truth fann Mulder och Scully sanningen: utomjordingar har planerat en attack mot vår planet för slutet av Mayakalendern. Som flera säkert känner till är denna kalender inget påhitt, men faktumet att dess slutdatum — 21 december 2012 — skulle betyda jordens undergång, var en galen felberäkning endast karaktärer likt The Lone Gunmen skulle kunna ge upphov till.

När vi åter finner våra agenter i deras fiktionella 2016 har varken jorden transformerats till ett levande helvete, eller invaderats av utomjordingar. Just varför är kanske svaret de kommer söka? Vilar ett hot om invasion fortfarande där ute som inte är — och detta är ingen diss mot Jeff Goldblum — uppföljaren till lndependance Day? Min teori är kanske inte av Mayakalenderns proportioner, men Scullys ord kan helt klart spela en stor roll. ”Svaren finns där ute.”

På tal om Scully så gömmer sig faktiskt även en ledtråd av genus-genren här. Vid första ögonkastet tänkte vi tittare kanske inte på att det är Gillian Anderson som stormar in först i det nedsläckta (ritual?)rummet, men det har viss betydelse.

När serien sändes under 90-talet var den feministiska revolutionen inte lika påtalad, därför är det inte heller chockerande att Mulder vid ett fall oftast var först fram vid dörrarna — antingen för att knacka eller sparka in dem — medan hans kvinnliga kollega befann sig några meter bakom. Efter otaliga google-sökningar kan jag inte bekräfta ifall det är ett rykte eller fakta, men det sägs i alla fall att detta var på direktiv från producenter. Vilket inte vore allt för chockerande med tanke på att de försökte skapa ett kärleksobjekt för Scully i början av serien, då det var enda sättet att ”göra henne intressant”. Älskade 90-talet, eller vad säger ni?

Men utöver förlegade könsroller sa även procedurerna kring dörrentrérna en hel del om Mulders karaktär, alltid suktande efter sanningen, medan Scully var den vetenskapliga skeptikern med en något mer tillbakadragen tro på det paranormala. Nu när producenter inte längre är helt främmande för starka kvinnliga rollfigurer behöver ingen hålla tillbaka tv-historiens bästa FBI-agent, och vem vet, efter att ha funnit sanningen kanske det är hon som åtrår svaren mest. Det hela faller sig logiskt då Mulders korståg alltid var ett utan ände, där svaren aldrig räckte till, så när de två väl återvänder fruktar han kanske dem till och med?

Ovanstående borde måhända inte chockera, då Dana Scully alltid var något av en feministisk superhjälte. Men svårt att ändå inte gilla hur samtidens skiftande bild av könsroller skildras subtilt här. Scully behöver trots allt inte bevisa något för någon, hon behöver bara vara Scully och nu är det kanske dags för alla andra att anpassa sig — inte tvärtom.

Till sist ska ljussättningen nämnas. X-Files var från första början en säregen serie gentemot andra, inte minst pågrund av hur mörk den var — alltså verkligen supermörk och då snackar vi foto, inte bestialiska incestfamiljer. Chris Carter tycks inte ha gett upp sin fäbless för de mörka färgskalorna i det nya klippet vilket glädjer mig, Fox har ändå blivit kända för att använda sig av generiska miljöer gång på gång igen men jag antar att deras tro på Carter överväger allt just nu — sanningen, eller ja svaren, är trots allt inget som borde besudlas. 

Vad mer som gömmer sig i skuggorna är svårt att spekulera i. Andas Kryceks spöke högt i något hörn vid första glimten av en lika odödliga David Duchovny, kryper Eugene Tooms omkring i ventilationen eller har The Cigarette Smoking Man bara tappat bort batteriet till sin e-cigg? Att röka på tv är trots allt inte lika accepterat nu som för 20 år sen. Svaren är i alla fall på väg, och som alltid är jag redo att analysera dem med er.

För varje dag som går är vi lite närmare sanningen kära konspiratörer, ufo-fanatiker och allmäna foliehattar. 24 januari nästa år återvänder X-Files med sex nya avsnitt och vi har äntligen fått de första officiella bilderna från inspelningen.

Men med nyheter kring denna mystiska serie följer såklart frågor, speciellt ifall vi kollar på omslaget till nya Entertainment Weekly där Mulder och Scully ser hetare ut än någonsin tidigare. Hur är det möjligt? Är evig ungdom något utomjordingar kompenserar med efter alla experiment? Om så är fallet stråla bara upp mig till moderskeppet, jag har redan en mängd gråhår någon behöver se över.

Med de nya bilderna erbjuds vi även första glimten av några nya birollsfigurer, vi har bland annat Joel McHale i rollen som en konservativ Bill O’Reilly-esque talk show-värd som sänder våra kära FBI-agenter på spåret efter en misstänkt ”abductee” spelad av Annet Mahendru — chockerande nog vill inte den amerikanska högern ens ha utomjordingar i sitt land.

Denna återkomst kommer dock inte vara centrerad kring ett ufo-mysterium, utan istället erbjuda sex avsnitt enligt det klassiska ”monster-of-the-week”-konceptet med en röd tråd i seriens paranormala mytologi. Utöver skaparen Chris Carter återvänder även författarna James Wong, Glen Morgan och Darin Morgan. Även fast de två sistnämnda är bröder så är radarparet här James och Glen, hyllade för avsnitt som den amerikanska — samt bannlysta — mardrömmen Home och När Lammen Tystnar-homaget Beyond The Sea. Darin har dock klarat sig väl på egen hand, känd för att ha tillfört de mer lyckade humorelementen till serien med bland annat Emmy-vinnaren Clyde Bruckman’s Final Repose. Mina förhoppningar går helt enkelt inte att hålla tillbaka längre.

Carter noterade även — i ett samtal kring vad vi kan förvänta oss — att seriens originalgång slutade precis efter 9/11. USA är en annan plats nu och likt hur X-Files under 90-talet tog sig an den amerikanska befolkningens farhågor och fobier kommer de nu tackla detta decenniums värsta mardrömmar. Kommer en viss bildmapp vid namnet ”For my Scully-baes eyes only” hamna i fel händer? Helt okej med mig. Kommer laptops i alla stater bli besatta av mytomspunna internetkaraktärer som Slender Man? Även här kan jag inte hitta några problem, bara det inte mynnar ut i något ovetande CSI: Cyber-fiasko där  Lil’ Bow Wow hackar datorer och Patricia Arquette kör mun mot mun-metoden på en bebis.

Men var finner vi Mulder och Scully när jakten efter sanningen åter är igång om sex månader? Den manliga delen av duon är tydligen hemskt nere och deppig vilket förklarar pappajeansen, dock borde han vara glad över faktumet att han återigen jobbar för FBI — eller? Gillian Anderson säger hur som helst att hon ”gillar var Mulder och Scully befinner sig i deras förhållande” vilket endast väcker en tanke hos mig: det existerar inget förhållande längre. Dock är jag säker på att de kommer bli intima vid första glimten av en alien, så det finns ingen anledning till att spilla annat än lyckotårar just nu.

Sanningen finns där ute och lita inte på någon annan än mig när jag guidar er hela vägen, ackompanjerad av Mark Snows klassiska vinjettmusik. Förresten, besök EW:s hemsida för alla bilder från inspelningen.

Bilder via Fox & AMC.   

I dagarna chockerades många av faktumet att den första säsongen av Better Call Saul abrupt hade nått sitt slut med förra veckans avsnitt. Samtidigt blev det nyligen klart att X-Files återvänder nästa sommar med en miniserie. Istället för att spilla tårar över faktumet att vi inte kommer återse Jimmy McGill — i sin transformation till Saul Goodman, kriminaladvokaten med betoning på kriminal — på flera månader finns det här en möjlighet till att fira. Före Better Call Saul och dess föregångare Breaking Bad var nämligen skaparen Vince Gilligan manusförfattare till kultserien där vi följer FBI-agenterna Mulder och Scullys jakt efter sanningen. Under fem år var han en del av tv-seriens högsta skik av kreativa sinnen, vi återfinner även där hans stilmässiga uttryck som numera är synonyma med blå meth och västernesquea dödlägen i Albuquerques öken.

Från fascinerande karaktärsskildringar och nyskapande narrativ till den humoristiska fallenheten eller den pulshöjande spänningen — vare sig du är insatt i X-Files eller ej, här är 8 avsnitt som kan bota din Better Call Saul- och måhända även Breaking Bad-abstinens.

8. Dreamland (S06E04 & S06E05)

I Better Call Saul spelar han elallergiska Chuck som vi lär älska men samtidigt hata då han föraktar lillebrorsan Jimmys advokatambitioner. I detta dubbelavsnitt finner vi dock humorlegenden Michael McKean i en rollen som den osympatiska Men In Black-agenten Morris Fletcher, med karaktärsdrag mer identiska den sliskiga advokaten Saul. Under en något utomjordisk olyckshändelse byter Fletcher kropp med Mulder och möjligheterna börjar florera för de båda. Den ena har helt plötsligt kroppen tillhörande 90-talets största babe, medan den andra nöjer sig med en före detta Spinal Tap-sångare så länge han kan nörda runt på Area 51. Premissen ger smakprov på den komiska ton Gilligan ofta erbjuder, här flörtandes med seriens mytologi förankrad i klassiska konspirationsteorier.

7. Folie A Deux (S05E19)

Att sitta instängd på ett kontor hela arbetsdagarna kan vara en mardröm, inte minst om din chef är en gigantisk kackerlacka med kraften att suga livsenergin ur dina kollegor som om han vore Madonna. Gilligan tar här skräcken för en evighet vid ett hopplöst kontorsjobb till gastkramande nivåer i äkta X-Files-manér. Titeln är i franska och betyder ”galenskap delad av två” vilket kan syfta till avsnittets förmåga att vara psykologiskt skrämmande men samtidigt rysligt kittlande. Saul Goodman kan skatta sig lycklig att han började langa kanelbullar efter Breaking Bad istället för att spendera sina sista dagar på denna horribla arbetsplats — hoppas de har bra förmåner för zombies i alla fall.

6. Hungry (S07E03)

Från Walter White till Heisenberg och Jimmy McGill till Saul Goodman — Vince Gilligan har alltid varit som främst i sin hantering av moraliskt mångsidiga karaktärer där till exempel en sympatiska familjefar kan förvandlas till en maktgalen knarkkung och fortfarande väcka empatin inom oss. Denna skicklighet illustrerar han även i detta avsnitt där vi får följa den allt annat än X-Men-kompatibla Rob Roberts, en mutant med en fäbless för människohjärnor vars helvetiska vardag som anställd på en snabbmatsrestaurang är en identifierbar sådan — förutom hungern för människohjärnor då. Vad som gör denna historia unik är att den berättas ur den mordiska hjärnslukarens perspektiv och vi som tittare känner oväntat nog i slutändan med vad som annars hade varit ett klassiskt monster för X-Files. Hajliknande mutanter och terrorbenägna gubbar som spränger ålderdomshem — att vi till och med kan ömma för dessa vidriga figurer är ett bevis på den imponerande talang Gilligan besitter.

5. Sunshine Days (S09E18)

Ta Michael Emerson känd från Lost och ge honom telepatiska krafter samt en fanatisk passion för den ikoniska sitcomen Brady Bunch så har du upplägget för ett fenomenalt underligt avsnitt. Den nionde och då sista säsongen av serien var en glanslös sådan med Mulders frånvaro där ersättarna Doggett och Reyes knappast passade i en utomjordisk värld sedan länge etablerad utan dem. Men i detta komiska och känslofyllda avsnitt — samt seriens näst sista — där Gilligan även stod för regin finner serien en balans vi sedan länge trodde var förlorad. Scully erbjuds även någon form av upplösning — efter ett nio år långt sökande efter sanningen — mer värdig än det dubbelavsnitt som följde.

4. Drive (S06E02)

Better Call Saul hade inte varit något utan Breaking Bad och med detta avsnitt blir det uppenbart att Breaking Bad inte hade varit något utan X-Files. Före han gav upp jobbet som kemilärare för att koka meth med en gammal elev förlorade Walter White vettet en första gång i detta klassiska avsnitt. Bryan Cranston spelar här en man med en outhärdlig huvudvärk, så pass att om den kidnappade Mulder stannar bilen de båda färdas i så kommer huvudet explodera. Det var i denna hysteriska nagelbitare Cranston visade prov på de kvalitér som tio år senare skulle leda till erbjudandet om hans livs roll.

3. X-Cops (S07E12)

Vad är egentligen tv-serien Cops? En realityfantasi som glorifierar poliser samt dryper av rasism och klassförakt? Ja att den oftast skildrar när vita, självgoda och överlag manliga poliser städar upp diverse förorter är något som borde bädda för kontrovers. Men med nästintill 1000 avsnitt är den numera inbäddad i den amerikanska populärkulturens DNA. Gilligan såg dock en möjlighet i detta och gjorde våra agenter till gäster i en skakig jakt på en mystisk entitet som röjer längsmed Los Angeles gator. Avsnittet är filmat och klippt likt ett vanligt Cops-avsnitt vilket blir till ett perfekt exempel på hur underhållande lättsamt X-Files faktiskt kan vara, med Mulder — vars lustfyllda klamrande efter sanningen här yttrar sig i ett rampljus han kan sprida sin konspiratoriska prosa — som dess charmerande essens.

2. Pusher (S03E17)

I den tredje säsongens kanske bästa avsnitt ställs de två FBI-agenterna mot en karismatisk men ack så dödlig sociopat med förmågan att kontrollera andra genom sina tankar. Idéen var ursprunligen en Gilligan hade planerat för en film men av anledningar okända slutade det upp som en av de bästa X-Files-avsnitten han författade. Vi lär dock alla vara tacksamma för att Fox i slutändan tillät det Deer Hunter-esquea klimaxet som producenter fruktade skulle uppmuntra barn till några tveksamma beslut av lekar. Som att barn ens borde vara nära en tv-apparat när X-Files är ingång. Faktumet att antagonisten Modell la ner mer tid på fantisera kring japanska samurajer och sätta eld på människor än att vinna en dejt med till exempel Scully är också hemskt tvivelaktigt.

1. Je Souhaite (S07E21)

Med detta avsnitt som även är Vince Gilligans regidebut återfinner X-Files den värme och känsla för egendomlighet som till stor del saknades under det sena 90-talet. David Duchovny och Gillian Anderson är fantastiska när de tillsammans återfinner seriens kärna i vad som hade kunnat bli ett passande avslut efter sju säsonger. Istället skulle Duchovny överge serien för endast några sporadiska återbesök medan kvalitén sakta förföll i ytterligare två säsonger. Turligt nog tycks Je Souhaites ande i lampan ha hört min önskan om att åter stiga ner i FBI:s källare för att finna sanningen och gottgörelse, ni kan tacka mig i kommentarsfältet.

Bild via Fox.     

Sanningen är där ute och för att finna den gör vi bäst i att inte lita på någon — förutom på faktumet att Fox är officiellt redo att åter besöka FBI:s källare.