Jag är inte en sån som dör om jag inte får sjunga, jag ba vet att det känns som att Peter André har mig fången i sin gelé burk om jag inte gör det. Därför har jag skrivit låtar mer eller mindre hela tiden sen jag lärde mig stava i typ 20-års åldern. 2012 släppte jag en EP och en singel. Sen dess har jag skrivit musik och manus till 2 säsonger av SVT serien Full patte. Just det, Jag heter Tiffany.

Nånting i mitt liv fick det att kännas typ som när man försöker springa i en dröm, ni vet, man tar i som fan men kommer ingenstans. Det kändes som att jag sprang i en 2 liters burk hårgelé från Galne Gunnar, det kliade under skinnet och det ända som hjälpte va att skriva.

När jag jobbade på Skopunkten i Länna gick kvittokostnaderna upp typ 2000 procent för att jag bara stog i kassan och skrev låttexter på kvittopappret. Som smala, superlånga pergamentrullar. När jag jobbade som Mönsterkonstruktör på H&M kom jag till jobbet 7, jobbade in lunchen och drog vid tre. som en ensamstående småbarnsmorsa kutar till dagis kutade jag till pendeln för att hinna va i Kvarnbergsplan i Level9 studion och spela in så länge som möjligt innan sista bussen hem. Det va inte jobbigt, jag gjorde det inte för att jag dog annars, utan bara för att jag hata kliet. Jag sa upp mig från H&M när vi släppt första säsongen av full patte och kände att jag äntligen hade jag vaknat och sprang så snabbt och lätt jag nånsin kunnat.

Nu har jag skrivit skämt och sjungit om fitta i över två år, så jävla härligt!
Men i våras kom kliet tillbaka. Jag fattade ingenting, Men ett par dagbokssidor och filosofi sessioner på fyllan kom jag fram till följande:

1. Jag hade bott i min lägenhet i 10 år. vår lägenhet har vart som ett fucking hostel, alla vi känner har bott där fram och tillbaka. Folk har kommit och gått. Alla utom jag. I vårt hostel var jag den där oklara Australiensaren som är typ 15 år äldre en alla andra och som man undrar, hur länge har han vart här…? Jag kände att crazy cat ladyn stog i farstun. Jag behövde flytta och den där awkward-crazy-catlady-packpacker-australiensaren behövde dö och begravas. The cure? Flytta till Berlin. Först tänkte jag dra till Amsterdam för att det ligger nära vattnet, men folk lät mig veta ganska snart att man inte kan flytta nånstans bara för att det ligger nära vattnet; Vart ska du bo? vad ska du jobba med? känner du nån där? Så vart det Berlin pga. alla dom rimliga anledningarna. Plus att alla i min Släkt har bytt land nån gång. När min syrra Bianca va liten trodde hon att man va tvungen att flytta utomlands när man blev stor. Så vem var jag att bryta traditionen?
2. Jag älskar full patte, av hela min patte! Och jag är så sjukt glad över att vi har börjat skriva på en ny säsong! (Om du inte visste det så skriver vi en till säsong!!!! WOHOOO!!!) Det är också som en dröm för mina guilty pleasures att få göra låtar i alla möjliga sjuka genres. Jag menar, vilken sångerska vill inte sjunga Disney ballader? Vem vill inte riva av en räp om korv och majo och spela hårdare än 50cent och Sebbe Staxx tillsammans när man gör det? Ni fattar ju, en dröm. Men, det är inte samma som att skriva en låt som kommer ur en själv för tt den måste det. Det är inte en cure för kliet. Det är distraherande från kliet, men det är bara inte samma sak. Jag insåg helt enkelt att jag måste börja skriva musik för mig igen.

Så det som händer här är att ni får haka på när jag chillar i Berran, jobbar i Stockholm och splittar min tid/hjärna/hjärta mellan Full Patte, min musik och alla andra tankar som slinker med där emellan.

Vill du veta hur det kan gå till när nån som aldrig gjort en skiva ska göra det eller hur man gör en TV-serie är det här the place to be. Jag hoppas att jag kan inspirera nån annan till att fatta hur dom kan bli av med sitt kliande, eller få någon att våga ta steget från tanke till handling. Det är läskigt, men inte så svårt. Kör vi!