Jag älskar måndagar. Ja, du hörde rätt, jag ba älskar måndagar. Kanske för att mitt söndags soundtrack är ”My neck, my back, my Netflix and my snacks”. Därför vaknar jag oftast på måndagar och känner mig som Buzz Lightyear, mot oändligheten och vidare! Fast istället för cool rymddräkt har jag förstora trosor på mig och ser ut som Sune i håret.

. 

Om jag skaffar tinder nån gång kommer det här va min profilild. 

Jag och min snubbe, Ryan, har startat ett musikprojekt ihop. Vi vet inte vad vi ska kalla det än, men jag tror verkligen på det (där av Buzz light year feelingen i morse). Men det är mycket svårare att jobba konstnärligt med sin partner än med andra.

Det är långt ifrån nån slags John Lennon och Yoko Ono- stämning hemma hos oss.

Tänk er hur arga par med lågt blodsocker blir på varandra när dom är på IKEA. Du vet, man ser dom i kassan, den ena står och surar och den andra  kastar demonstrativt ner saker i IKEA-kassarna ”Ska du ha den där fula lampan får du betala för den själv! Du får bära, jag väntar i bilen!”

Så arga och lättsårade har vi varit mot varandra i typ 3 månader när vi försökt göra musik ihop. Det har verkligen varit en utmaning att hitta ett gemensamt språk och kunna säga till varandra ”jag gillar inte din idé” utan att den andra ska ta det som ”jag gillar inte DIG”. Och så är det nog i dom flesta samarbetena i början, det är bara att man inte håller tillbaka känslorna med sin partner. Men nu har vi hittat ett flow och resultatet kommer bli fett!

Han kommer mer från elektronisk musik och jag från RnB, reggae och pop. Men båda har hiphop gemensamt. Så det kommer bli en salig blandning, men definitivt mörkare än något jag tidigare gjort.

Idag har vi har jobbat med att utveckla flow och melodier hela dagen och så här så det ut!

För utom allt det här går Svenska humorgalan ikväll och Full Patte är nominerat i årets humor och Bianca är nominerad i Årets kvinnliga humorprestation. Allt går live på Kanal 5, in och kolla!

Granne med mig ligger en hårsalong som är så cool att vilken hipster som helst kommer i brallan när dom går förbi (jag tar omvägar ibland för att  inte behöva byta trosor så ofta).

Låt mig förklara vad vi har att göra med här

Dom har ascool guldig inredning, pride-flaggor överallt, och alla som jobbar där har tatueringar och galna frisyrer. Dom ser ut som att dom just kommit från Berghain, men är ändå mirakulöst fräscha, som en smoothie med gurka och selleri.

Anyway, En dag jag gick förbi och såg en av frisörerna sitta utanför och ta en cigg. Den här karln hade en tjock, orange, krullig hockeyfrilla. Tänk familjefoto gone wrong-hockeyfrilla. Min blick fastnade och innan jag hann censurera mig själv hör jag min hjärna säga: Shit va coolt, jag fucking älskar det! Sen blev det ett litet vakuum innan mitt medvetna kom i kapp och frågade mitt undermedvetna vad fan det höll på med.

Vissa saker ska aldrig upprepas. Vissa saker hör hemma i historiens skamfack.
Men jag är inte helt säker att hockeyfrillan är en av dom. Vi får se…

om inte jag kan övertala er att 80-talet är amazing kan kanske den här videon göra det!

När Olle Strandberg var 19 år var han en av världens bästa akrobater. En dag gjorde han ett minimalt misstag vilket ledde till en förödande krasch. Olle bröt nacken och blev förlamad från nacken ner. Läkarna sa att han aldrig skulle gå igen. Nu, 10 år senare, har han fått världens bästa sämsta idé.

Inför föreställningen slå pattarna i taket som sattes upp förra hösten hade vi cirkusträning med Olle. Vi kom till Cirkus Cirkörs lokaler och tänkte nu satan ska vi lära oss coola grejer. Det första som händer är att Olle ber oss göra en kullerbytta. You heard me, en kullerbytta. Uppenbart  förolämpade av den simpla uppgiften kasted vi oss ut. Alla klarade av att på ett eller annat sätt kura ihop sig till en boll typ välta. Men ingen kunde göra det som en cirkusartist kallar en kullerbytta. När vi äter lunch/försöker bli av med blodsmaken i munnen fån tusen svindåliga kullerbyttor frågar vi Olle vad han jobbar med just nu. Han svara att han övar på volten som fick honom att bryta nacken, han vill göra den igen. Shit vad läskigt säger jag. Mmm, men det är nog rätt lugnt, det är mer det här med Luftballongen och molnet jag ska göra volten igenom som jag tänker på, svarar han och sippar lugnt på sin kaffe.

Alla projekt, oavsett om dom ses som kreativa eller inte, har med- och motgångar. Jag kan inte ens föreställa mig hur det är att gå igenom den här processen. Jag ringde Olle och frågade.

Det här är Olle, tänk på följande när ni läser. Jag har mer stressad ton när jag ber om mer dipp till chipsen än vad Olle har när han pratar om att göra en volt från 4000 meters höjd. Foto: Mats Bäcker.

Att vara med om en sån upplevelse måste ju vara svårt på alla sätt, hur känns det att någon som jag pratar om det på ett rätt okänsligt sätt?

Olle: Jag har haft perioder då jag inte pratat om det alls, och jag har haft perioder då jag pratat jätte mycket om det. Men nu har det gått så länge så det känns rätt lugnt, det är inte som att jag tackar herren varje dag att jag lever. Jag vet inte om det här performancet kommer göra att jag kan lämna det helt bakom mig eller om det kommer bli en ännu större del av min identitet, vi får se.

Hur kom du på att du vill göra det här preformancet?

Olle: Det började med att jag gjorde en föreställning om olyckan som heter Underart.  Den handlar om hur det vara att komma tillbaka efter kraschen, lära sig gå och allt sånt. Men i det  projektet är jag regissör och artisterna på scen kan ju aldrig relatera till olyckan och hållet. Jag insåg att jag ville göra något om kraschen själv.  Så jag pratade med lite folk om att vi borde göra om hoppet, men mer episkt. När vi snackade hamnade vi i ett bra flow och kom fram till att jag borde göra hoppet från ett moln, haha! Och det låter ju fett, men sen fick vi ju sätta oss och tänka; Ok, Vad behöver jag göra för att kunna göra en volt genom ett moln?

Det första steget var att lära sig hoppa fallskärm.

Och du hade aldrig gjort det förut? 

Olle: Nej… och det visade sig vara mycket mer komplicerat än att bara hoppa. Jag var ju tvungen att lära mig hoppa själv, kontrollera fallskärmen, landa…

Hur kändes det första hoppet?

Olle: Det va skönt när det var över. Det kändes som att första gången jag hoppade var det 50/50 att jag skulle överleva och nu hade jag förbrukat ena 50, så det var ångest att åka upp andra gången. Men efter 20 hopp kände jag att jag kunde slappna av och börja leka lite. 

Är du fortfarande rädd?

Olle: Ja, men på ett annat sätt. Man måste vara med och ha sjukt fokus för att inte bli för loj. Det är lätt att tappa koll på typ höjdmätare och sånt som kan vara rätt bra att ha koll på om man vill överleva. Rätt var det är så inser man att man är rätt nära marken och ba, oj, kanske dax att dra ut fallskärmen.. sånna grejer. Det finns skräckhistorier om folk som fått så loj inställning till hoppandet att dom glömt sätta på sig fallskärmen och hoppat utan. Det kan man ju kalla höjden av lojhet.

Sa du lojhet eller LOLhet? 

Olle: Jag vet inte, haha, det är väl båda.

Hur många gånger om dagen har du hoppat som mest? 

Olle: Nio tror jag.

Jag orkar fan inte ens jogga 10 minuter en gång i veckan! Hur påverkas man av att hoppa så många gånger?

Olle: Det är fucking tröttsamt, för det är en hel ritual man går igenom. Packa fallskärmen, planera hoppet och sen hoppar man. Håller man på för länge kan man börja blöda näsblod och så. Men man får ju massa adrenalin, så det är ju en kick, men man kan jämföra det med att komma, det är nice att komma ibland men man behöver ju inte komma 10 tio gånger om dagen.  

Hur många hopp har du gjort hittills? 

Olle: Närmare 200. Jag har åkt runt och försökt lära mig så mycket jag kan, men jag är fortfarande nybörjare.

Så vad var nästa steg? 

Olle: Vi funderade vad jag skulle hoppa från, flygplan, helikopter? Och till slut kom vi fram till att det bästa var en luftballong, för under den kunde vi fästa en plattform där jag kan stå och där vi kan fästa språngbrädan. Så samarbetade vi med konstruktörer som byggde den. Men det var ju inte klart där. Vi var tvungna att få tillstånd från Luftfartsverket eftersom det visade sig att vi gjort en egen luftfarkost och man inte får flyga hur som helst med vad som helst. Så det var ju lite meck. Men det känns bra, vi får se hur väl den håller.

Har ni inte testat den?!

Olle: Jo, en gång. Det känns jävligt ensamt där uppe, som att stå på ett bord mitt i luften, plattformen är 100 meter under ballongen. Men vi har inte utfört hela proceduren. Jag vet inte vem jag skulle göra det för om jag jag gjorde 7 gånger själv och sen en gång för publik. Det här ska vara en one off. 

Vad gör ni om nått går fel? Jag vill inte vara den, men en vindpust borde ju räcka för att fucka med ett bord som hänger 4000 meter upp i luften…

Olle: Vår ballongförare är helt vild, men han verkar fatta väder. Han släpper upp helium ballonger och sånt som han kollar med. Men vädret kan ju slå om så det finns olika säkerhets grejer. Vi ska nog gå igenom det snart… I värsta fall får jag väl bara panikhoppa. 

Får jag fråga vad allt det här kostade?

Olle: …Nej… Men det spelar ingen roll för att det handlar om inte om det. Det handlar om människor som samarbetar och om jävlar anamma. Jag fick ta lite av mina besparingar och lite små lån, men man kan inte fokusera på pengar när det är något man verkligen vill göra. 

Att inte ha pengar verkar ju vara standard när det kommer till konst. Hur får man folk att vara med på projekt i alla fall? 

Olle: Det är det jag menar, det finns ingen ekonomi, det är fett slitigt. Man gör det för att man älskar det. Så om du verkligen tror på din idé och om den är viktig kommer folk vilja vara med. Jag älskar relationerna i processen, samarbetet är halva grejen. Och är det någon du vill ha med dig, våga fråga! Prata med folk om din idé och börja labba med den så fort ni kan, bara ut och gör det praktiska, då går folk igång. Sen kanske man stöter på problem och det kan få folk att deppa ihop men efter två veckor kan det vara någon som kommer tillbaka superpeppad och ba: jag har en allgorytm! Så är man på det igen.

Jag tänker spontant att dom flesta skulle ge upp när dom bröt nacken. Men du går på det igen. På projektets hemsida finns den här serie strippen som e rätt talande:

Illustrerad av Emelie Ryan.

Måste du offra något för att vara så produktiv och målmedveten?

Olle: Ja, för i helvete! Jag vill ju göra massa saker. Jag skulle vilja bli bra på musik, men jag kan inte sitta vid ett piano 7 timmar om dagen som jag skulle behöva göra.

Har du några tips på hur man kan bli mer produktiv?

Olle: Lägg din tid på det du vill ha gjort. Jag vill till exempel förbjuda e-mail. Det är ingen som någonsin har förstått ett e-mail. Det kan gå 15 mail fram och tillbaka, sen ringer man varandra i 1 minut och så är det löst. Folk vill inte så mycket ändå, så jag har bara slutat svara. Mailande är typ 80% av folks liv. Man blir bara stressad och tror att man missat nått, kollar jobbmailen på semestern och så känner man sig duktig, viktig. Det kan man hitta på andra ställen. Slutat kolla mailen och hoppa från ett moln!

Hur känns det att närma sig slutet.

Olle: Nu kommer ju Rocky montaget; man måste bli sjukt fit, man gråter lite, blir arg, snabba klipp och musik, så är det roligaste är kvar. Sen kommer det kanske bli tomt som fan eller kännas som en revansch. Vi får se, om inte annat har jag en bra story som farfar.

vad ska man göra för att se hoppet IRL?

Olle: Det kommer ske i Berlin och det är gratis, men man måste va jävligt alert, hålla kolla på hemsidan, och vara villig att ta sig till platsen. Performancet är ju väder och plats beroende å det grövsta. 

Vad drömmer du om?

Olle: Jag vill ta Cirkusen ifrån scenen och ut i verkligheten, det ska vara gratis och det ska vara på riktigt, folk lever hela livet utan att se cirkus, så kan det inte vara.

Om du är i Berlin, men missar The broken neck jump kan du gå och kolla på Underart! Den spelar till februari, här finns biljetter och info och här är den fina trailern! 

Jag var på en skivförsäljning i helgen. Jag har ingen LP-spelare, Spotify gör jobbet utmärkt för mig, men jag blir orimligt provocerad av folk (läs snubbar) som ba ÄÄÄLSKAR LP-skivor så jävla mycket att dom typ kommer bara dom tänker på dom, ”Det blir as mycket bättre sound med LP”, För det är därför du köper dom? För att du själv hör skillnaden? inte för att nån som verkar coolare än du har sagt att det är bättre och du bara repeterar det den sa? Du är pojke med ett lillebrorskomplex och våta 70-tals drömmar, sitt ner i båten och låt dina färska tatueringar läka.  Ni hör ju, Jag lackar bara jag skriver om det. SKIT SAMMA, det va inte det jag skulle skriva om.

Jag gick alltså inte dit för att köpa skivor, utan för att kolla på roliga skivomslag och blev välkomnad av en smyg-pull direkt! Ett bra tecken!

Tyvärr visade det sig att jag köpte pullen i säcken. Det var en del grejer som va rätt off på den här Berlinska skivförsäljningen. Bland annat det här med kategorier.

”Female rock/Ladies” kanske 10 skivor i den högen. Den här ”ladies” kategorin fanns i typ alla genres. Woopdi-wooo! Men det tog inte slut där…

Den här märkningen? Är jag för PK eller känns det här helt jävla stört? Det var så många frågor som kom till mig när jag såg den här. Den första frågan var WHAT THE FUCK?!?! Och sen var det typ 1000 frågor till innan jag samlade mig och kom till den sista frågan som var WHAT THE FUCK?!?! Förvirrad och frusen gick jag vidare.

Det skulle jag inte gjort. Det här är en barnbok som heter Hannibal. Vid  det här laget kan man säga att jag was grasping for straws för att det här stället skulle verka rimligt. Försökte tänka att det kanske är jag som missat nått? Finns det kanske nån snäll farbror i Bibeln som heter Hannibal? Eller är det som den gamla visdomen säger; om det ser ut som skit och luktar skit är det förmodligen skit. Jag vet inte men jag hoppas att det inte är  en barnbok om en psykopatisk kannibal som har kar kläder av människohud.

När jag ser sånt här kan jag inte hjälpa att tänka på hur många människor som är involverade i skapandet av en skiva och att inte en enda av dom vid nått tillfälle sa att det här va en dålig idé.

Sist men inte minst vill jag presentera vinnarna av bästa bandnamn: I pooh.

Jag tror att jag måste ta med mig en vuxen som kan hjälpa mig att bearbeta intrycken nästa gång jag kastar mig in i LP-världens mörker. Har ni några favorit skivomslag? please, dela med er!

Taco hej!

Första delen av veckan var jag i Malmö med Bianca, vi uppträdde på Nordic Panorama filmfestival som bland annat WIFT, Women i film and television, var med och arrangerade.

Asså Wift, det är en hejdundrans bra grej! Det startades i LA på 70-talet av ett gäng brudar inom filmbranschen  som tröttnade på att ingen gav dom plats, Så dom organisera sig för att förändra sin situation. Idag finns det WIFT organisationer över hela världen. Och det som e fett med att va med iWIFT (förutom att du får ett fett kontaktnät av awesome ladies & feta event) är att om du känner att du behöver hjälp eller vill ha råd kan du vända sig till dom och få det. Det är en knivig bransch och får man vettig hjälp är det bra att ta den.

Nog med gratis reklam till dom. Men jag tycker att dom är feta och samarbeten är ända sättet att få makt. Så därför får dom en big up av mig idag!

Jag och Bianca uppträdde som sagt.  Och det jag tänkte berätta om idag är hur vi bygger vöra föreställningar och hur vi jobbar med nytt material.

Steg 1, Vad finns?
Vi tittar på vad vi har för material som vi kört inför publik förut som vi vet funkar. Utav det väljer vi grejer som funkar till den specifika tillställningen. Tillexempel var temat på den här festivalen kropp och sexualiet.

Steg 2, Nya skämt
Sen tittar vi på vad var och en har för nyskrivet material, vi skriver upp allt kul vi hör eller ser, så passa dig vad du säger i närheten av oss, vi kommer sno det med 100% säkerhet. Så vi går igenom det och vad av det som passar temat.  Det är det roligaste, känns som julafton! Båda läser upp vad dom har skrivit på varsitt håll och så skrattar vi åt våra egna skämt orimligt länge och sen hjälps vi åt att skruva skämten så mycket vi bara kan.

Och som om det inte kunde bli bättre satt vi  den här gången på Jalla Jalla när vi gjorde det #blessed. Skulle fan kunna ta deras falafel intravenöst, ba rätt in i hjärtat.

minns inte om jag ville få med Bianca eller menyn på den första bilden, båda är lika vackra.

Steg 3, Bygg ditt set
Sen lägger vi ett pussel av allt material både nytt och gammalt för att få ett nice flow med stand up och musik, humor och allvar. Vi tittar också på hur mycket nytt contra testat material det är, vi brukar köra typ 20/80. asså lite nytt men mest testade grejer.

Ibörjan tänkte vi att det va förbjudet att köra samma skämt flera gånger, Tänk vad pinsamt om nån redan sett en show och sen ser den att det e samma skämt igen! Men har man sett vilken stand up komiker som helst mer en en gång fattar man att det är normalt. Det va bara vi som led av duktig flicka syndrom som tänkte att det måste vara unikt och perfekt varje gång! Men det är omöjligt att nya skämt blir klockrena jämt. Det är därför du tar typ 80% testat material och sen smyger du in dom nya skämten. För att skulle det va så att allt det nya sög så kommer din publik ändå känna att dom fick en fet show.

Steg 4, Just do it! 
Gör din feta show! (dööh?)

Steg 5, Festa som Kanye.
efter giget får man bara säga vad som gick bra. Det är viktigt för självförtroendet och vibben att tilllåta sig själv va glad över vad man gjort. Plus vem vill ha efterfest i en loge med en massa folk som sitter och hatar sig själva? låt din innre Kanye kliva fram och ba götta dig i hur grymma ni var.

Steg 6, Time to get real
Dagen efter sätter vi oss i mer arbetsaktiga förhållanden och går igenom vad vi vill behålla, vad som kan utvecklas och vad vi kastar. Vi går också igenom allt runt om, förberedelse arbetet, eller om det va några andra problem så vi inte gör om dom. jag fick tillexempel tillsägelse att inte dricka 80% vodka innan ett gig, det är ett exempel på rimlig feedback. Det som är fördelen med att vänta är också att man inte är så inne i det, man har hunnit få distans till sin prestation och då kan man ta kritik bättre utan att bli en kränkt surpuppa.

OBS. Var inte för hård mot dina nya grejer.
Du blir bättre på att framföra skämten ju fler gånger du kör dom. Du vågar ta i mer, maxa rörelserna och utveckla din karaktär. Det blir ju också så att när du kör material som du är säker i och som du vet funkar kan du lättare improvisera runt det. Du kan spela på reaktionerna från publiken (tex. mobba nån med ett roligt skratt) eller ta referenser från platsen du är på (typ ”so you’re from wisconsin, im sorry…”) för att du känner ditt material och vet att du har en punchline som du kan komma tillbaka till när som helst. Det är skit bra att våga flyta iväg lite, för det är ofta då man kommer på nya punchlines och kan utveckla skämtet.

Vi gjorde vart tvugna att göra det på ett fik eftersom Biancas internet SUGER RÖV.  Då träffade Ronnie Sandahl som regisserade filmen ”Svenskjävel” som Bianca är huvudrollen i. Han satt och skrev på nått som såg hemligt ut, så jag våga inte fråga vad det va, men så här gulliga va han och Bianca på bild.

Gull-pullor.

Sen kramades jag och Binaca i 45 minuter innan flög jag till Berlin igen.

Har du några frågor? vill du ha tips på nått speciellt eller har du nått bra tips till andra om hur du gör? kommentera här under!