Det var då ett helvete att googla fram en bild på 50 Cent och Iamsu tillsammans. Jag var helt säker på att jag skulle hitta en direkt från videoinspelningen av Up! remixen 2011-2012 eller när det nu hände. Jag scrollade uppåt två minuter men inte en bild. Det kanske var fotografernas som konspirerade då den version av Loverance hit som tillslut pushades av skivbolaget var den utan verser av sångens refräng-sångare, låtskrivare och producent: Iamsu. Även en kille som heter Skipper fick en vers skrotad.

Istället ser ni omslaget till Iamsus kommande skiva Sincerely Yours.

Undrar om 50 Cent vet att han var delansvarig till ihopsamlandet av Iamsus första miljon. För alltså, stim-pengen på båda komposition och skrivande av Up! måste ändå gett en slant och Fiddys medverkan gav säkerligen sången en miljon värt av extra stiminkomst. Trots att Fiddy lät väldigt out of place och i jämförelse med Iamsus vers på orginalet blev helt förnedrad. Lyssning: orginal här, versionen med Fiddy och Iamsu här, och den sista utan Iamsu-vers här.

Nu är 2014 fuckin här. Loverance är inte längre med i HBK, om han nånsin var det? Men 50 Cent jobbar med HBK igen. Och som inläggets rubrik antyder så är 50 Cent jättebra på den här nya sången. Lyssna direkt:

Det är ingen twerk-hit som Up! direkt. Det är ingen post-hyphy-aka-based som Jay Ant slog igenom med 2006. Just det, kanske ska nämna det, det är alltså en Jay Ant-sång med Jay Ant-refräng på ett Jay Ant-beat. Vad tycker ni?

Själv älskar jag när Iamsu börjar sjunga typ direkt. Och jag blev helt slagen av ej-out-of-place 50 låter. Ni förstår ju vad jag förväntat mig efter hans tidigare arbete med HBK. Men en aningen autotunead (eller?) 50 sjunger ju mky mysigt på detta beat. Jag är chockad. Och glad. Så peppad på att hela Jay Ant-skivan ska låta så här nu. Gärna med lite fler Iamsu-samarbeten, gärna lite som Ant och Susies samarbetsskiva Stoopid från för några år sen. Varför gör de inte en skiva tillsammans bara: Jay, Curtis och Suzy.

Så här ser Jay Ant ut:

Av: Hugo

Jag började skriva om att denna skiva fanns för säkert 2 dygn sedan, men precis som vanligt drabbades VBDFRS datapark av allvarliga problem och hela inlägget om Sage The Geminis tionde trappsteg på Sage karriärstrappa raderades vid webbläsarens krash.

Fy fan för VBDFRS datapark.

EJ Fy fan för Sage The Geminis debutalbum Remember Me.

Trogna lyssnare och läsare vet ju så klart att jag är ett stort fan av Sage The Gemini och hans rapgäng Halmstad Bollklubb aka HBK aka HBK Gang. Ni kanske till och med minns varenda ett av Sages trappsteg i hans karriärstrappa, från födsel via Bayonnaise-bevakning och Vine-succé tlll dubbelhits på topplistorna och det Kanada-relaterade nionde trappsteget. Denna vecka är hursomhelst Trappsteg 10 här: Sage The Gemini har släppts sitt debutalbum och det är jättebra.

Produktionen är toppen. Det mesta är gjort av hans husproducenter The Invasion (Iamsu, P-Lo, Chief och Kuya) och de mesta av gästerna kommer från HBK. Det var praktiskt för Sage att ha västkustens kanske mest intressanta producenter och musiker i hemmalaget när han skulle skapa ett album tror jag. För det är alltså min åsikt. De är så bra. Som jag skrivit om tidigare: P-Lo är ett geni.

Nu håller jag inte tillbaka just nu om ni undrar, kanske låter det som att det är det bästa albumet någonsin såsom jag beskriver det? Det är det inte, jag är väldigt lättad över att det är SÅ PASS bra bara. Jag kommer inte att vara exakt lika exalterad i sommar typ, men det beror också på att hans bästa sånger Red Nose och Gas Pedal är så pass gamla att jag redan har hört dem hundratusen gånger ca. Båda tillhör de kanske tio sånger VBDFR har spelat mest när vi var DJs de senate åren t ex.

Kanske kommer Bad Girl och Don’t You bli nya favoriter. College Drop är redan en favorit sedan den kom i julas.

Ni kan lyssna på albumet på lite olika streamtjänster såsom den nedan här och det finns på iTunes såklart.

Här är en gif på barn som dansar till Sage musik:

Så här ser han ut:

Av: Hugo

Här om dagen publicerades ett långt reportage om Bay Area-gänget HBK Gang aka Heart Break Kids skrivet av Naomi Zeichner online på The Fader. Och nån dag senare la Naomi upp delarna av reportaget som inte komma med när redigerana var klara på sin Tumblr. OMG dom här är så gulliga. 

Asså ni som lyssnat på podden och läst bloggen är ju väl medvetna om att jag älskar detta gäng. Jag har ju t ex lyssnat en Jay Ant, en av HBKs grundmedlemmar, sen hans karriär tog fart med sin grupp Diligentz sen de kom upp jämte The Pack runt 2006. Vad fan hände med Prank från Diligentz förresten? Han var den första ur kvartetten som släppte solotapes och de var ju fantastiska.

Hursom, läs gärna texterna och erkänn att detta gäng är gulligast. Alltså helt förutom deras musik.

Det är inte just deras gullighet jag tänkte ta upp nu dock – det är den här grejen med att det trots allt verkar finnas någon sorts schism kvar på västkusten. Det sound vars poster-boy är LA-producenten DJ Mustard har ju sitt ursprung i Bay Area, och framför allt har det hämtat sin inspiration från den post-hyphy som kallades based eller fruity pebble punk rock. Detta har jag pratat om massa i podden och på bayonnaise så kommer inte ta upp hela processen igen (läs här, här, här och lyssna här vid intresse för fördjupning).

Så schismen är alltså att även dagens rätt framgångsrika bukt-artister känner sig lite otillfreds med att stå i bakgrunden till utomsocknes artister och producenter som härmat deras sound. Denna sorts schism är ingen ny grej för bay area-artister. Efter att ha läst intervjuer med Bay Area-artister från 90-talet och vågar jag påstå att det väldigt länge funnits en känsla bland de aktiva av att de inte får de props de förtjänar. De menar att Snoop Doggs fashizzle-my-nizzle snack är rakt av hämtat från thizz-rörelsen. De är båda glada och ledsna över att någon lyckades kapitalisera på hyphy-rörelsen, glada för att de fick höras men ledsna över att det var Lil Jon-produktionerna och inte Rick Rock/EA Ski som blev hits. När Drake släppte The Motto gav han massa props till Bay Area genom att nämna både bukten och dess favoritlegend Mac Dre i refrängen, men varför var det tvunget att det skulle bli en kanadensare istället för en inhemsk bay area-artist för att soundet skulle få en hit. Nu har dessutom Macklemore vunnit grammisar med ett sound som en döv skulle kunna härleda till Project Blowed (LA) och Hieroglyphics visst (detta vet jag inget om pga inte hört Macklemore, bara läst om det).

Sällan är det bukt-artisterna som kapitaliserar på sin egen kreativitet. Vad det beror på är en helt annan fråga. Allt jag vet att är att bitterheten is real och vid liv.

I reportaget, som ju är från nyss, klagar Sage The Gemini över att få öppna för DJ Mustard och hans gäng – DJ Mustard har ju snott grejer hämningslöst från bukten och när han berättar om sitt sound ger han props till t ex Baton Rouge-producenten Mouse On Tha Track. Men att han varit uppe i bukten och bett P-Lo om trummor sägs det inget om. Sage tycker att det borde vara LA-artisterna som öppnar för buktartisterna, kan vi gissa oss till. Berättat ur Halmstad Boll Klubb-killarnas perspektiv. 

Jag tycker att det är extremt intressant att följa den här schismen, t ex eftersom jag har följt det här soundet en stor del av mitt vuxna liv. Kommer ni heja på HBK? Jag gör ju det, jag hoppas verkligen Obama skickar ut en instagram-bild där han gör det #airchair och säger att bukten var först.

Avslutningsvis lyssnar vi på en ny sång där DJ Mustard samarbetar med buktveteranen Clyde Carson: 

BTW! Vi har precis fått hem våra nya sweatshirts, t-shirts och tygpåsar. Och de finns att köpa på internet numera på: vbdfr.tictail.com. Det blev trycket med händerna ni vet, det som är så JÄVLA snyggt. Här nedan är våra extremt proffsiga bilder på grejorna. De är tagna med min säkra hand på mitt jobb, mot en dörr.

Fotografierna är lite hemmagjorda i alla fall. Det känns lite vemodigt nämligen, för framtill den här beställningen har vi screentryckt alla tröjor och påsar själva hemma i min lägenhet. Ni vet belyst en egen ram med UV-lampa, massa kemikaiegrejor och ditten och datten och kladdig jävla färg. Allt på mitt matbord med massa tidningar utlagt så vi inte skulle spilla på mattan. Hela processen var mysig och genererade massa snygga kläder vi var stolta över, vi hade ju tryckt dem själva! Vid några rare tillfällen cirkulerade bilder på min soffa och mitt strykjärn på sociala medier. Vi släppte en trailer. Mysigast var det när vi strök baksidan av trycket i kombination med förfest. Här är en rare instavideos på fest/jobb:

Anledningen till att det känns lite vemodigt är att denna beställning är VBDFRs första där tröjorna är tryckta av nån annan än oss. Vi har alltså inte screentryckt själva längre :( … Inge mer förfest/tryckning. Inge mer UV-belysning av ramar inne på toan. Inge mer rare VBDFR hantverkssamarbete där Sanna placerar tröjan på den där trägrejen, jag placerar på ramen för hand och Petter bestryker med färg. Ofta high-fiveade Sanna och Petter exalterade efter ett lyckat tryck. Den sista meningen må eller må icke vara sanning, men nu har ni den mysiga bilden i huvet :) 

Jag och min romantiska kompanjon får helt enkelt inte plats med nån jäkla tryckarstudio hemma längre. Vår son har ju både fötts och flyttat in (mega <3 !!). 

I samband med beställningen satte jag upp en sån tictail-webshop som nämnt (vbdfr.tictail.com). Den blev ju superproffsig eller hur, trots mina mobilkamera-bilder!

Av: Hugo