En av förra årets gladaste överraskningar var att Fabo från den ofta jävligt bespottade snap-gruppen D4L, ni vet gänget bakom Laffy Taffy*, släppte en låt *typ* från ingenstans (okej han hade precis gästat ett Trinidad James-mixtape, men ändå). Låten hette Catch Me On That Molly och lät såhär:

Jag älskade den direkt och tyckte att det var extremt kul att få höra Fabo igen. Efter att D4L splittrades någon gång runt 2006 har det varit hyfsat tyst från honom. Han släppte ett mixtape 2008 som inte fick så särskilt mycket uppmärksamhet, och ungefär samtidigt gick D4L-kollegan Shawty Lo och blev oväntat populär. Fabo la musiken på hyllan ett tag, skaffade ett high school diploma och började plugga på college. När jag hörde Catch Me On That Molly blev jag verkligen överlycklig, jag älskade hur låten var en snabb lite trapig låt om Molly som kändes väldigt väldigt mörk. Kolla på videon ovan liksom, det verkar mest skrämmande att poppa molly med Fabo, en hyfsad kontrast till D4Ls glada snaplåtar. Fabo har i och för sig varit en mångsidig rappare sedan D4L-dagarna, han har alltid haft ett jävligt speciellt sätt att rappa (hackigt och kul, hårt som fan, ibland angränsande till sång), och många trodde att Fabo skulle få den mest framgångsrika solokarriären av D4L-killarna. Jag har alltid gillat Fabo. Älskar på Laffy Taffy när han sjunger ”Don’t be shy – I’M FABO”, älskar när han som enda kille gästade Rasheedas Bubblegum Remix. MEN jag har aldrig tidigare älskat Fabo så mycket som jag gör idag, efter att ha lyssnat igenom hans nya mixtape We Amongst U, som kom för ett par dagar sedan.

Var ska jag ens börja? We Amongst U är bland det bästa jag hört på länge. Produktionerna varierar från hård trap till mer glada låtar som låter väldigt Roscoe Dash/Travis Porter. Fabo sjunger, skriker, rappar och hummar fram sina texter på ett sätt som gör mig så jävla lycklig. Och vilka texter sen!! Här finns allt från jävligt mörka knarklåtar (där han tex rappar ”let me have my gateway drugs”), skrytlåtar, glada sånger om pengar, en låt om Fabos obehagliga mardröm och självklart en låt om snygga tjejer, producerad av K-Rab som även producerade Laffy Taffy.

Men det som imponerar mest på mig är Fabos mer introspektiva och blottande texter, där han berättar om saker som hänt honom de senaste åren. Särskilt How The Fuck Did I Get Here berörde mig, Fabo rappar om sina misstag, hur han ångrar att han hoppade av skolan, hur hans morsa gav upp på honom, hur han hamnade i fängelse, kom ut och försökte satsa på musikkarriären. Fabo rappar ”just when I thought that I can really get it right/ my baby mama died and my brother got life, damn”. På sista versen berättar Fabo om hur han kom tillbaka till sitt område innan det revs (Atlanta ska som första stad i USA riva alla sina housing projects för att ersätta med ”mixed-income developments”, och bland annat har Bankhead Courts och Bowen Homes i Fabos Bankhead rivits). Fabo avslutar sin sista vers med att berätta hur han söp och knarkade som fan, tog en överdos, vände sin familj ryggen och till slut gjorde en helomvändning och nu försöker bättra sig.

Jag tror att We Amongst U är bland det mest överraskande och mångfacetterade vi kommer få höra på hela 2014. Jag skojar inte. Det här mixtapet har allt! Fabo är extremt ärlig, adlibsen är geniala (FABO! GIK!) och produktionerna låter ibland som nån sorts crunkinspirerad utomjordisk skräck-trap. På vissa låtar låter han som en smutsigare Kevin Gates. JAG ÄLSKAR DET. Kan inte Juicy J bara avgå och så kan Fabo ta hans plats?

Och hur mycket älskar man inte en revansch? Fabo har varit mer eller mindre bortglömd de senaste åren, han är dessutom en sån rappare som klumpats ihop med typ Soulja Boy och gjorts till nån sorts symbol för hiphopens förfall. Jag älskar att han är tillbaka och det med fucking besked alltså.

Hela mixtapet hittar ni på livemixtapes.

PS. Fabo har egentligen bytt namn till 2$ Fabo, jag har ingen aning om varför. Jag vet vad han heter, men jag kallar honom Fabo ;)

*Förlåt men Laffy Taffy-videon är ett sånt tidsdokument. Att den liksom inleds med att  Mike Jones (WHO?) står och vouchear för att Laffy Taffy kommer bli en sån extrem hit. Jösses.

Mitten av december handlar alltid om att lyssna ikapp mig på de album och mixtapes som legat på min telefon helt orörda från sommaren framåt typ. Oftast handlar det om den musik som inte är så tidsberoende. Tidsberoendet beror dels på artisternas ambition med musiken, men det beror nästan främst på hur engagerad min omgivning är i musiken. Det hade varit helt sjukt för mig att vänta tills andra advent med att lyssna på Abidaz-albumet t ex, alla pratade ju om det när det kom. All Baton Rouge eller Dallas-rap jag lyssnar på är lite tvärtom, det spelar ingen som helst roll när under hösten jag lyssnar på Spitta eller Yung Nation. Kevin Gates och Beatking är nog undantagen som bekräftar… 

Nu när jag betar igenom olika album upptäckte jag hursomhelst att jag nästan glömt bort Starlito och Don Trips Step Brothers 2, trots att den enda låt jag hört från skivan förändrade hela mitt humör första gången jag hörde den. Jag tittade på videon till Leash On Life så fort jag såg att den fanns när jag såg att Kevin Gates gästade. För även om jag gillar Nashvilles Starlito så har jag inte varit besatt av honom i snart fyra år, såsom jag har med Kevin Gates. Sanna och Petter har tjatat om Starlito så länge jag känt dom känns det som, för mig är han artisten som slår rekord i nedladdade-sen-slängda-innan-lyssnade-på-mixtapes. Jag har laddat ner alla Tenn-a-Keyan-tapes och sen slängt dem, jag vet inte hur det blev så men jag gav honom aldrig chansen.

Nu älskar jag honom så klart. Stepbrothers 2 har fått blandad kritik, framförallt i jämförelse med ettan. Jag älskar skivan. Starlito har exakt det där vemodiga och melankoliska inslaget som jag älskar, det där som en del södern-rappare har. En förmåga att vara ledsen på ett sätt som fungerar så sällan, samma egenskap som gör att jag och hela världen älskar Kevin Gates. Så jag är ju inte jätteledsen över ryktena om att Starlito och Kevin Gates kommer att spela in en skiva tillsammans. Det finns fler bevis än videon ovan på att de gör fantastisk musik tillsammans, här t ex.

I videon längst upp får vi höra Starlito och Memphis-rapparen Don Trip rappa om ett jävla skitliv, Kevin Gates sjunger en fantastisk refräng. Det är skådespelarinsatserna i videon som gör den extra gripande, vi får följa en ung killes helvetesvardag och vi får se hur han hanterar det.

Av: Hugo

Allra första gången jag någonsin bloggade här på Nöjesguiden skrev jag om min före detta favorit-tonårs-rapduo Yung Nation. Yung Nation-killarna är nu fullvuxna typ 21-åringar nu och de har efter chock-lång tid äntligen släppt uppföljaren till 2011 års mixtape iYess.

Min första reaktion när jag snabblyssnade igenom iYess 2 igår var ändå lite lättnad, de har kvar nästan lika mycket studsande energi som när de fortfarande var tonåringar (t ex här). Jag var rädd att de dels skulle ha blivit lite sunkigare typ, rap life osv. Jag var även rädd att de skulle ha övergivit sina rätt opolerade Dallas-hyphy-beats för nån proffsvariant av nån erfaren producent med studiovana typ. Skräcksenariot är alltid att det ska gå som det gick med Yung Chops I Don’t Like när nåt vuxet doucheface petat sönder beatet (det är 100% objektivt sant att remixens beat är sämre, imho). Vuxna 

Men jag tycker vi klarar oss denna gång, Yung Nations energi gör att det fortfarande låter väldigt mycket som rå ungdomlig energi. 

Min andra reaktion var följande: en klapp på min egen axel. Sedan jag första gången noterade (märkte aldrig hans gästspel på Snoops skivor) att jag lyssnade på LA-rapparen Problem har jag tänkt för mig själv, fan vilken fet röst han har. När Problem gästrappar på Pimp ungefär halvvägs in på iYess 2 kommer jag på mig själv med att älska Problems röst mer än någonsin. Så jag håller fortfarande med mig själv och känner av någon anledning nöjd med det(?).

Lyssna på hela iYess 2 i spelaren nedan, eller ladda ner som fysiska greppbara mp3s här (deras egna länk).

PS. Min utlovade post om Dallas alla danser kommer! Här kommer ett smakprov, barn som dansar ricochet på en parkeringsplats:

Av: Hugo

I helgen började både jag och PMOG på olika orter skriva om nya GA Gurlz ny fantastiska sång BWA 2.0 (som ni hörde på bloggen imorse). Vi skrotade mitt inlägg pga onödigt med exakt samma inlägg. Vi hade t ex båda snott bilden på GA Gurlz från petter417.wordpress.com och pratat om hur kriminellt ohörda de är. Just den lilla infon (nämn inte googles anpassade algoritmer nu) att Petters flera år gamla blogginlägg innehåller det översta sökresultatet när en (mitt chrome) bildgooglar GA Gurlz säger väl ändå en del om hur jävla försvunna de har varit de senaste åren.

Hursomhelst, i min research inför inlägget började jag lyssna på en lika ohörd grupp (dock mer förtjänt ohörd) som också släppt en sång med namnet B.W.A. Chicagos GCG Gurls har till och med släppt ett helt mixtape med namnet B.W.A., helt N.W.A.-inspirerat omslag och allt. Min reaktion på denna info under fredagsnatten var en enorm lycka. GA Gurlz har ju varit så sjukt saknade. Men men, jag hade läst fel. Jag trodde att GA Gurlz släppt ett hemligt mixtape 2012 som alla på något sätt missat, och att den nya GA Gurlz-sången B.W.A. 2.0 var uppföljaren till deras egna ohörda B.W.A. Jag hann till och med bli missnöjd när jag lyssnade och insåg att standarden inte var vad jag väntat mig. Det tog faktiskt chockerande lång tid innan jag insåg att jag blandat ihop GCG Gurls och GA Gurlz (ingen av dem ska heller blandas ihop med 90-talets GA Girlz).

Men! Men nu så här på måndag tycker jag inte längre att GCG Gurls var så där oerhört mediokra som jag kände under helgen. Antingen är det måndagsmusik eller så är det videon här under som vann mig över helt enkelt. Refrängen klickar fortfarande inte med mig helt, men Desire som har första versen gör ändå något jag gillar. Jag tror ändå detta kan bli nåt, så snälla GCG Gurls hoppas ni gör några hits och att det blir nån sorts synergieffekt där GCG Gurls och GA Gurlz ger varandra massa mer lyssnare. Ni kan åka på turné tillsammans med GA Gurls. Turnén kan heta GA/GCG/GA rapping ass Gurlz/Girlz/Gurls. Det skulle vara den näst-mest efterlängtade samarbetet efter Coco Brown, Coco Kiss, Coco Jones och Coco Chanels förhoppningsvis snart verkliga projekt Hot Coco. Lyssna och titta på Clear Cups-n-Henny nedan, och lyssna på B.W.A.-tapet här.

Av: Hugo

För det gäng som lyssnat på vår podcast de senaste månaderna är detta knappast förvånande: idag, dagen Beatkings Club God 3 släppts, har jag endast enbart lyssnat på Beatkings album Club God 3. Jag kommer antagligen inte vilja höra något annat på hela vecka 27 eller 35 eller vilken vecka det än nu råkar vara just nu. För det lilla gäng som ibland festar och dansar när VBDFR spelar musik på lokal kanske det inte heller kommer som en chock när jag berättar detta: ni kommer få höra några av dessa Beatking-sånger nästa gång vi spelar musik på lokal (vilket råkar va vår 2årsfest den 5 december). Inte lika ofta som jag spelar hans twerk-hit Miley Cyrus, men nästan.

Fan vad taggad jag är på denna skiva. Har ni mot förmodan aldrig hört Beatking innan så kan vi väl säga så här: han är Texas svar på Solnas Ivory On The Beat. Lyssna på Club God 3 stremat på thafixx.coms audiosmack här nedan eller gör ett försök att lista ut hur ni tillförskaffar er mp3s från googles butik här (av nån anledning finns inte skivan på datpiff eller livemixtapes som normal musik).

Bonus!! Här nedan kan ni kolla på den supertunga videon till den supertunga U Aint Bout That Life från 2011 typ:

Av: Hugo