I avsnitt 49 av vår pod som vi släppte tidigare idag pratade vi lite om rap från Oakland och om filmen Last Stop: Fruitvale Station. Filmen behandlar det tragiska mordet av den 22-årige Oscar Grant III på pendeltågsstationen i Bay Area den första januari 2009. Oscar Grant hålls till marken på perrongen av flera poliser och gör inget motstånd. Plötsligt tar en av poliserna ut sin pistol ur sitt hölster och skjuter Oscar Grant i ryggen. Oscar avlider av skotten. Händelsen filmas av flera passagerare som befann sig på det tåg som stod inne på stationen. Jag tänker inte bädda in youtube-klippen från dödskjutningen här på Nöjesguiden, de är rätt obehagliga. Om ni vill se dem ändå finns de på min gamla blogg.
Fler detaljer kring händelseförloppet under kvällen och vad som skett innan och vad som skett efter Oscars död finns överallt på internet. Se gärna filmen.
Som nämnt kan ni se två av tågpassagerarnas filmer på min gamla blogg Bayonnaise där jag skrev om några av de många tribute-sångerna till Oscar Grant som Bay Area rappare släppt. Det var det blogginlägget vi refererade till när vi pratade om händelsen i avsnitt 49. Det är dessa sånger jag vill att ni ska lyssna på idag. Både för att det är var för sig rörande sånger som talar för sig själva. Men också eftersom sångerna är goda exempel på hur bra rap är på att fånga upp hur människor i samhället känner och tänker, hur bra rap är som uttrycksform i kristider. Från ångest och sorg till ren ilska riktad mot överheten.
Vi börjar med Grant Station av Oakland-rapparen Young Gully och Young D. Grant Station är titelspåret till Gullys väldigt känslosamma och enormt bra skiva (albumomslaget är längst upp) som behandlar Oscar Grants dödskjutning och relaterade aspekter såsom diskriminering, polisbrutalitet, sorg, hopp etc. Videon under Gullys är Misatah FAB, Jennifer Johns och Codany Holidays My Life. Den här sången var lite av en vändning i Mistah FABs karriär. I mitten av 00-talet var Mistah FAB den självutnämnda talesmannen för den helt och hållet ignoranta och underbara genren hyphy och han rappade om dans, fest och oansvarigt chafförsskap. Jag och världen älskade hyphy-Fabby så jag tror att det var fler än jag som förvånades över hur mycket hjärta han visade i denna Grant-hyllning. Han mår nog bättre som en talesman för de som behöver en talesman än som hyphyns talesman.
När Gully och Fab spelat in sånger där de uttrycker besvikelse och sorg över samtiden bidrog Ap 9 och Beeda Weeda med sånger som osade av ilska och polishat. Ap 9 är idag mest känd för att han under 2012 skaffade instagram och utan att direkt tänka skapade en skvallerskandal genom att lägga upp lite väl intima bilder på sig själv och TV-stjärnan Coco (Cocos teveserie handlar om henne och hennes man Ice-T). Inom Bay Area-rap har han alltid varit känd som en snabbrappande gangster som trots att han nästan aldrig lyckas hållas sig ur finkan släppt typ 100 album. I sin Oscar Grant tribut försöker han förklara hur människor från hans sfär ser polisen som fienden. Beeda Weeda är ett uttryck av ren och skär ilska. Beeda Weeda kanaliserade känslorna hos många unga människor i Bay Area i början av 2009, när han deklarerar att de inte tänker lyssna på några bortförklaringar. De är förbannade.
Jag är glad att alla dessa känslor i rap har ett fungerande format att uttryckas i. Och jag är glad över att rappare som vanligtvis rappar om att rappa (Gully), eller om ecstasy (Fab), eller om maffialivet (Ap 9) eller om absolut ingenting (Beeda Weeda) finns där som en röst åt åtminstone några människor. Jag hoppas att folk som läser det här och på något sätt känner att dessa bay area-rappare har rätt till att uttrycka dessa känslor i sin musik i relation till händelser som Oscar Grants död kan känna samma sak för svenska rappare som uttrycker sig i relation till händelser i vårt svenska samhälle.
Av: Hugo
