She Money aka Passion från Double Trouble har signat till med No Limit (eller vad de kallar sig nu för tiden) och släppt ett mixtape som heter Colombiana. Detta upplyste Norges Fredrik Strage aka Øyvind Holen mig på igår på Facebook. Tack!
Att leva i vårt samtida samhälle och lyssna på rapartisten She Money är som att leva 2006 och lyssna på rapartisten Lil Boosie. Det gick säkert att hänga med om man bodde i Lousiana, men så här som en europeisk rapnörd som använder internet så var det typ omöjligt. Ska man behöva googla varje dag eller? Nä det är fan inte rimligt, nu när vi har vant oss vid att information om musiksläpp dyker upp framför näsan på oss i våra skärmar vare sig vi vill eller inte. Antingen är det nån kompis som berättar att t ex The Sauce Factory ska släppa ett mixtape snart, eller så säger det de själva genom sociala medier, eller så skickar nån algoritm in informationen via ett pinterest-mailutskick typ. All information hamnar i min telefon, förutom informationen om She Monys släpp. För att hänga med i hennes karriär i år hade jag behövt googla varje jävla vecka som att det var 2006 igen. Man behövde inloggning på massa jävla forum för att ens höra Gucci Mane på den tiden.
Orimligt!
Så tur att du håller koll åt mig Øyvind! Tack igen.
Colombiana är ett helt vanligt She Money-tape, men lite mer förfinade beats (kanske t o m mixade och mastrade?). Baton Rouge-tempot, råheten och bounceen är fortfarande där. Plus några Master P-verser. Och She Money låter för det mesta fortfarande helt livsfarlig och jävligt arg. Det är bra för musiken, för hennes bästa arbete hittills har helt klart varit när hon låter helt hatisk och förbannad. I videon ovan hör ni Copycat där hon är arg på copycats, den är bra. Men lyssna hur jävla tung hon var när hon var förbannad på riktigt:
Red och She Money verkar vara vänner igen, eller så på pass goda termer att She Money tipsar om nya Red-låtar på sin IG iaf (Reds karriär är exakt lika svår att följa som She Moneys, multiplicerat med två. Hon verkar ha skaffat en Soundcloud iaf så kanske blir lättare i framtiden).
She Money är så här ett år senare, sen jag var uppdaterad sist, sig lik på det sätt hon lyckas kombinera extrem råhet med en hög dos av gullighet. Båda karaktärsdragen är kopplade till det faktum att hon är så jävla ung. 19 år nu. Typ 17-18 på Double Trouble-tiden. Den här ofärdiga och direkta tuffheten i hennes musik hade inte varit lika intressant om den kom från en 35+ rappare, och kontrasten mellan musiken och hur gullig hon är på instagram hade inte varit densamma om det här var en facetime-selfie från en äldre rappare:
På Colombiana hör vi alltså den She Money jag vill höra, men vissa saker ha förändrats i hennes artistliv från förra året: hon har gått från att rappa med okända Baton Rouge-rappare till att rappa med okända New Orleans-rappare som är signade till No Limit. En till sak är sig lik, hon är överlägset bäst och placerad i slutet på posse-låtarna. Såsom här:
She Moneys Colombiana går att höra och ladda ner på alla de största sidorna där man lyssnar på objektivt bra musik, t ex audiomack, indy.livemixtapes, datpiff och soundcloud. Skivan finns inte att strömma eller höra på hemsidor såsom tidal, apple music eller spotify av nån anledning.
Det som texterna har gemensamt som gör att jag skriver om dem i samma inlägg är att båda behandlar varsitt av allmänheten underbevakade och ouppmärksammade rapstäder: Dallas och Baton Rouge. Grejen är att båda dessa städer har en bakgrund som varit direkt avgörande för hur rap överallt låter idag, men det har inte uppmärksammats. Alltså det är inte två random-ställen som visar sig ha haft några hyggliga akter om man sätter luppen till, Dallas klubbrap har skapat trender som vi hör spår av idag och Baton Rouge råa berättande med både röster och beats har hjälpt till att sätta ribban för den nivå av ärlighet och ratchetness vi hör över hela världen idag.
Det här har jag tjatat om till alla som velat lyssna i snart tio år. Först till vänner och bloggläsare, de senare åren till podcast-lyssnare och andra bloggläsare.
Frankie The Lucky Dog. Foto: Victor Michael
Jag vet dock att jag aldrig på allvar försökt förklara och visa med stycken av musik etc vad som gör de här scenerna speciella. En stor del av anledningen till det är att det är ett jävla stort jobb att leta upp stycken och visa likheter och paralleller till samtida musik, en sammanställning jag inte tagit mig till att göra varesig för mig själv eller för nån läsare/lyssnare. En annan anledning är att nog tänkt att jag gjort min del genom att försöka beskriva hur ny rap och nya sound blir till: genom ett myrr av influenser och inspiration, en blandning av lokala sound och samtida radiotrender och allt annat i världen.
Men ibland försöker jag, t ex som i avsnitt 74 när jag försökte (kanske ej lyckades) härleda hur dagens bubblande Houston-sound influerats av Dallas klubbrap (som influerats av Houston) och NEW ATLANTA (NEW NEW NEW ATLANTA snarare)(som i sin tur har klara rötter till gamla Atlanta och Memphis etc).
Och ibland gör andra jobbet. Så över till lästipsen och några ord om de båda texterna.
Doggystyle består av ett enormt intressant poträtt av Frankie The Lucky Dog skrivet av David Drake, världens mest engagerade bloggare som de under ett antal år hårdbevakat Baton Rouge rapscen på frankiethaluckydog.blogspot.se (den gör om det till .se för mig, antar att .com funkar också). Frankie har asperger och han skriver väldigt underhållande. Helt ärligt så är jag säker på att några av VBDFRs lyssnare tänker på oss (kanske framförallt mig !! ) som vi tänker på Frankie, en rapnörd som tagit allt lite för långt.
”Like many who have this form of high-functioning autism, Frankie speaks with a loud, flat affect, even as he adopts certain facets of black dialect. He also fixates on certain subjects, both in conversation and more broadly in life—for Frankie, that means lottery tickets and Louisiana rap music.”
Enormt intressant text, så läs den. Och glöm för guds skull inte att Frankie hade rätt, Baton Rouge-rap är något speciellt. Ni har inte hört snacka fram tre-fyra magisteruppsatser i längd i podcastform om Kevin Gates utan legitim anledning.
”In many ways, it’s an anachronism from the time before social media, an era when the Internet—and the people who lived most of their lives on it—seemed, well, a little weird.”
Om VBDFR tar sitt raplyssnande för långt eller inte får nån annan avgöra. Jag känner dock att det är 100% allmän sanning att resten av världen inte gjort sitt vad det gäller lyssnande och bevakning av Baton Rouge-rap. Hur kunde det annars ta över ett år innan jag fick reda på att de bråkande gamla VBDFR-favoriterna från Double Trouble, Red och She Money släppt ett beef-mixtape med faktiska fysiska greppbara mp3s. Och hur kan det ogranskat hända att nån random låter Red vänta nästan 4 min innan hon börjar rappa (och slakta artisten hon gästar). Utan Frankie The Lucky Dog hade vi inte haft en chans.
Klicka på bilden av Frankie för att läsa texten (bild Victor Michael).
Mel of The Outfit, TX har delvis gjort precis en sån sammanfattning jag inte orkat ta mig till, och han inleder med att förklara varför texten behövs.
”By now it’s safe to say that Texas’s place in the hip-hop canon is well understood, and Houston stands as one of the genre’s most important musical hubs. As a state, we love that, but ignoring the remainder of the state is a little like talking about West Coast hip-hop and only mentioning Los Angeles. Dallas has always existed as Texas’s Bay Area: a diverse, cultured, ratchet festival of Badus, Boosies, and Bilals.”
Jag har alltid känt att jag inte gått djupt nog in i Dallas-scenen, jag valde bort den helt enkelt och började fokusera på det område som Mel jämför staden med: Bay Area. Men jag har alltid fattat att det är något jävligt speciellt med Dallas-scenen. Redan vid en ytlig granskning är det tydligt att scenen där har några jävligt positiva egenskaper när det gäller att skapa bra rap (eller rap som jag gillar snarare): innovation premieras*, flytet går före allt, klubb-hits / dansvänlig musik premieras.
Dallas gör musik för två kategorier av lyssnare: de som vill känna musiken och high school-kids.
”Around 2007, a number of Dallas artists began to soundtrack a sort of inner-city war dance—residents of various Dallas neighborhoods would hit their respective variations of the dance before or after brawling—that became the Dallas Boogie”
Artikeln går in det här på ett sätt jag verkligen uppskattar, en kortare genomgång om stadens raphistoria och en ordentlig presentation av dagens Dallas-scen. Även om jag aldrig hann gå in i djupet rejält så har jag lyssnat en hel del på Dallas-rap, men jag har missat tusen gånger mer. Min tid var typ 2007-2012, när legend-posset Dirty South Rydaz (DSR) hade haft sin storhetstid och några yngre medlemmar skapade Dallas City Council (D.C.C.). Tum Tum, Lil Ronnie, Treal Lee & Prince Rick, Dorrough, Fat Bastard och Yung Nation är veteranerna jag kan bäst från Dallas. Den klubbiga versionen av Houston-rappen (som Beatkinginfluerats av och återuppväckt Houston med ni vet). Mels radar upp typ 25 nya artister som helt oförvånande är lika jävla nyskapande och intressanta som min tids Dallas-rappare var.
”Then, in 2009, right as this two-year-old movement seemed on the cusp of going national, the LA rap group Cali Swag District made an homage to the movement, influenced in particular by North Dallas rapper Lil Wil’s “My Dougie.” Their song, “Teach Me How to Dougie,” became a global phenomenon”
Klicka på varenda jävla youtube artikelförfattaren har bäddat in. Klicka på bilden för att läsa artikeln (foto Karlo ramos):
Bonus: Om ni vill höra lite otroligt bra rap från Dallas, nedan är ett av mina topp 10 bästa album någonsin inbäddat. Fat Bastard och Lil Rick aka Sonnys Amerikaz Most Throwdest släpptes i vanlig och S&C version för tio år sen 2005. Det är fortfarande idag nåt av det bästa mest svängiga som vi nånsin kommer få höra.
Double Trouble är tillbaka! Eller det är de inte, men medlemmarna Red och She Money aka Passion är tillbaka med nytt. Red har skaffat ett gäng som heter Red Gang, det verkar bestå av henne och t ex Al Kapone (ej memphis-gubben). Jaha! Hur ska jag hålla koll på detta ens.
Men dessa videos då. Wow! Jag inser själv att detta inte är perfekta ljud eller whatever men det är ju knappast därför jag lyssnar pådessa barn. Det är ju sjukt störiga beats, studsiga och klangiga och jag älskar det. Enbart energi och ingen jävla finess.
Ni får kolla på She Moneys Tear It Down med Steve först för jag tycker She Money är helt klart intressantast av dessa fyra rappare. Det är ett långt jävla intro men snart börjar sången och She Moneys första vers. Under den videon hittar ni en studiovideo där Red Gang uppträder. Denna sång har ett så jävla Baton Rougeigt beat, hoppas de skickar mig mp3s på detta snart så jag kan lyssna i min hemmiljö.
Tear it Down hör ni även i nya avsnittet av Jenny & Vänner förresten, det har dykt upp på iTunes och dyker säkert upp på deras Soundcloud snart. VBDFR minus en arbetande Petter417 gästade igår, tack Jenny det var supermysigt! Ikväll spelar jag och Sanna in ett eget nytt avsnitt där vi tänkte spela bra rapmusik, lyssna på radioskanstull.fm 19-20 för att höra det live. Annars dyker det upp på vår Soundcloud och iTunes som vanligt imorn typ.
Trots att artistnamnet på Datpiff till albumet Da Future stod så här: Passion (She Money) var det först idag jag fattade att Passion från duon Double Trouble använder sig av de två namnen Passion och She Money (och ibland $he Money). Jag är även besviken på att ingen läsare heller upptäckt det! Det var nu över fyra månader sedan jag första gången (andra gången var här på NG) uppmanade er att titta på alla 156 filmklipp från Youtube-kontot Str8 Up Entertainment, ändå verkar ingen ha upptäckt detta namnbyte. Ingen har sagt något till mig i alla fall.
Eller så borde She Money kommunicerat detta bättre. T ex släppte hon sitt mixtape som Passion (She Money) flera veckor efter att hon som She Money (formerly Passion) gästat Lil Mooks (inte samma som Alabama-Lil Mook (ja det finns två Lil Mook och jag känner till båda)) våldsamma video till Go Down:
Nu när jag vet att She Money rappar både som She Money och Passion så har jag huromhelst upptäckt fler sånger hon rappar på. Så tummen upp-torsdag ändå!
Alltså jag tycker hon är extremt tung. Jag har lyssnat extra mycket på Killed The Club den här veckan av nån anledning, ni förutom när jag lyssnade på den extra mycket förra gången jag bloggade om henne. Det blir också extra tydligt hur fet hon är jämte andra rappare. Trots att hon rappar sönder Snug och Lil Juice hamnar hon dock av nån anledning sist i ordningen på Ima Do Me. Hennes vers är efter refrängen som börjar 02.37 här nedan. På U A Hater gästas She Money av de lite kapablare rapparna Kevin Gates-kompisen Percy Keith och den extremt Boosie-låtande personliga favoriten Mula Pugh. Sången låter extremt Baton Rouge och beatet låter således extremt Mouse On Tha Track-skapat. Här rappar dessutom She Money först.
Den andra medlemmen i Double Trouble är ju Red, och även om hon inte är riktigt lika tung som She Money så är det sjukt kul att se att min favoritproducent Mouse On Tha Track använt henne till att göra adlibs på den nya Thug Brothers-sången*. Även om det är lite synd att hon inte får en vers.
Red har dock en vers på sin egen sång Pop It For Scott, dock är det sista versen (varför??). Sången är en aningen ovanlig RIP-sång till rapparnas vän Scott där stämningen snarare är upppumpad och manar till dans än till tyst begrundande i fåtöljer, lite i samma anda som Meek Mills RIP-sång till den unga BR-rapparen Lil Snupe.
Al Kapone som gästar sången ovan är alltså inte samma Al Kapone som rappat i Memphis sen tidigt 1990-tal. Det skulle kunna vara Memphis Al Kapones son dock. Det finns säkert ännu fler Al Kapones som är varken BR- eller Memphis-Al Kapone.
Det finns ju faktiskt en liten chans att någon av er har lyssnat på dessa sånger i videosarna ovan och är intresserade av att få reda på mer om Red och She Money. Tur då att jag har letat fram denna preview till en dokumentär om Double Trouble, en dokumentär som kanske/kanske inte kommer att sändas på Str8 Jack Entertainments youtube-konto. Om den kommer alls. Ha det gött.
FREE BOOSIE FREE KEVIN GATES
Av: Hugo
*Lätt hänt kära läsare, att blanda ihop den samtida rapgruppen Thug Brothers från Baton Rouge med den legendariska Baton Rouge-gruppen Concentration Camps (som var för Boosie vad Digital Underground var för Tupac) tredje album ThugBrothas. Ni vet, skivan vars Swisha House screwed-version tog mig genom universitetet. De verkar inte ha nåt med varandra att göra.
