Tur att Elis bloggar om seriösa böcker för jag är inne i en fas där jag bara läser “spänningslitteratur”/inte så konstnärliga böcker.

De är bra för man läser dem fort så då känner man sig duktig över att ha läst en bok så fort. Igår (!) läste jag Martina Haags nya efter att ha hört om den både i Fredagspodden och En varg söker sin pod.

Martina Haag är verkligen Sveriges drottning på att exotifiera/förlöjliga Norrland, det är roligt att hon är aktuell med två verk samtidigt som gör detta – den här boken och sen filmen Glada hälsningar från Missångerträsk.

Det är något som inte stämmer är liksom ganska kort och handlar om alter egot Petra som bor själv i en ödslig fjällstuga men ändå hinner Haag få med en massa norrlänningar som är ”JÄTTEKONSTIGA”, muttrar, inte svarar på vad man säger, sen plötsligt säger dom nånting om att snart kommer räven eller nåt annat som visar att de har en urålderlig kunskap om naturen nedärvd genom hundratals generationer. 

Tänker att Martina Haag skriver roliga böcker för det säger hennes alter ego Petra i boken flera gånger att hon själv gör. Har inte läst nån annan av hennes böcker men sett filmen Underbar och älskad av alla och den tycker jag är bra och rolig. Men så har jag också usel smak inom allt, varför skriver jag ens denna recension.

Dock känns “komiken” kring Norrland inte så rolig, inte extremt provocerande heller utan mer konstigt om nån ens skulle tycka det var roligt. Det ska väl spegla fördomar på ett charmigt sätt lite som Aftonbladets Missenträsk-text men spär snarare på dem. Antar att det är samma med Missångerträsk-filmen som jag inte sett men trailern är i alla fall outhärdlig för det är avdankade stockholmsskådisar typ Ola Rapace och Sven-Åke Varg eller vad han heter som försöker prata norrländska men misslyckas, aahh man kan liksom inte tro att det är riktiga vuxna människor som försökt göra en riktig film. Önskar verkligen att Martina Haag uppdaterat sin humor till nästa bok/film för detta känns verkligen som den sämsta sidan av 90-talet – ni vet Felix Herngrens filmer om ”hur det är att vara man och hur det är att vara kvinna”. Fast Haag kör mer på ”hur det är att vara från Norrbotten respektive Stockholm”.

I Det är något som inte stämmer så åker Petra till Ráhnukka (antar att Haag hittat på detta ortsnamn för den har bara 1 googleträff och det är ett utdrag ur boken) som stugvakt för att läkas efter skilsmässan från sin exman Anders och skriva en bok. Men Petra störs hela tiden av fjällvandrare som ska bo i stugan samt så finns det många ”läskiga” inslag med ugglor som knackar på fönsterrutan och en sjö som man inte får gå till för där har nån drunknat osv. Så själva grundhistorien är ganska pajig men vi får också ta del av boken som Petra skriver på och handlar om skilsmässan Jag tänker inte ens säga nånting om fakta/fiktion när det gäller Det är något som inte stämmer, typ ”detta är en bok, inte verklighet”. Hela poängen med att man läser den är ju för att det baseras på ett verkligt triangeldrama. Och man får verkligen vad man söker. T.ex. detta sms som Klara Boman (läs Lotta Lundgren) skickar till Anders (läs Erik Haag) på julafton och som Petra smygläser: 

Martina Haag hämnas verkligen skickligt, det står liksom aldrig någonting om “Klara” specifikt, det är Anders som får skiten, men hon lyckas ändå förnedra Lotta Lundgren genom att hänga ut “Klaras” astöntiga sms. Sen kanske de är påhittade av Martina Haag men det spelar ju mindre roll. Det är intressant med fakta/fiktion-diskussionen som ofta förs på kultursidorna för även om man är anhängare till att ALLT ÄR FIKTION så måste man inse att “faktan” spelar roll, för den hör till fiktionen. Invävt i fiktionen finns ofta en illusion om fakta – och det är en del av fiktionen. Den här boken t.ex. skulle vara hundra gånger sämre om det inte fanns en illusion om att den är sann. Jag hade nog inte orkat läsa ut den ens. 

Bitvis påminner den om Lena Anderssons böcker om Ester Nilsson, inte för att Ester och Petra känns särskilt lika men för att båda är kära i män som beter sig helt olidligt och inte kan säga sanningen. Det dröjer in i det sista innan Anders kan säga att han blivit kär i en annan, långt efter separationen ägt rum. Det tror jag försvårar för Petra för hon kan inte veta VARFÖR det blev som det blev, Anders säger ingenting, han bara drar, och hela tiden förnekar att han skulle träffat någon annan. Det är klart att det är skitsvårt att acceptera en stor förändring om man inte förstår varför den skett. Och det gör verkligen ont att läsa dessa delar av boken, och här har Haag verkligen lämnat de enkla poängerna och när det är roligt här är det roligt på riktigt för att det också är genuint smärtsamt, som i scenen när Anders ska berätta för barnen om skilsmässan: ”- Ja, men jag kommer finnas kvar under dagen för att svara på frågor, om det är något ni undrar över, säger Anders som någon jäkla företagsledare som just har varslat sina anställda på varvet”.

När jag läser tänker jag att det största sveket oftast är oärlighet. Säg mig sanningen den kan jag ta, som Veronica Maggio sjunger. Då ger man liksom personen en chans att gå vidare, för för att göra ett val måste man ju ha överblick, alla korten på bordet så att säga. Att inte veta vad som hände är nog det värsta som kan hända på kärleksfronten. Precis som jag antar det är lättare att sörja en död om man vet hur den dog än om den bara försvunnit. Då kommer man alltid hoppas att den kommer tillbaka.

Slutligen vill jag säga att Martina Haag, Erik Haag och Lotta Lundgren är så härliga människor, man älskar liksom alla dom och skulle vilja att de hade ett tre-förhållande.

Första meningen: “Jag springer över heden.”

Sista meningen: “Nej, det var väl ungefär så som jag trodde det skulle vara i Norrland.”