Hej! ”Vi som aldrig skrev prosa” (har börjat skriva det med citattecken, lite störigt kanske) tog sig ett litet chattsnack med en favoritpoet som kommer äga 2016 minst lika mycket som hon ägde 2015, stjärnan bakom bästa bloggen TEXTER OM OSS, the one and only Felicia Mulinari!

”de här känns väll som ett queerkommunistiskt foto”

okej, felicia mulinari, haha vad sjukt att skriva ut folks hela namn i en chatt, det ser helt konstigt ut!… men, men, journalistik måste få vara proffsig… är du redo för 3-4 bloggiga poet-frågor?

ja e redo!!!

fast det låter lite läskigt nu

hahaha

haha, du behöver inte vara rädd. vi som aldrig skrev prosas läsare är väldigt snälla!

hahaha, dom e kära i er ju, de e bara underkastelse

okej kör!!

ja det kanske är sant!

okej. första frågan. varför skriver du poesi?

okej tusen olika svar: det privat narcissistiska att ge mig själv värdighet när jag är bakfull, men jag vet inte, det lite finare svaret är kanske att försöka formulera något jag ännu inte förstår – typ politiskt, som kollektivitet och hopp. jag tänker att jag förhandlar mellan olika gemenskaper i skrivandet, jag tänker att skrivandet är en konstig kombination av kompromisslöshet och kluvenhet, jag tänker att jag inte vet om skrivandet har någon legitimitet men att jag vet så lite saker, kanske förutom aktivismen, som har legitimitet i det här samhället. jag tänker att skrivandet länkar mig till traditioner av oansvariga brudar och blattar, och att jag älskar att få snacka med dom. ibland skriver jag också för att komma ihåg allt våld som har hänt och ibland skriver jag kärleksdikter till mitt gäng eller rörelse eller min familj för att, jag vet inte, formulera beroende för att det kanske e d jobbigaste o finaste ja vet

ja kan inte svara kort???

förlåt

äsch behöver inte va kort!!

fint!

ju

kanske ja skriver för att ingen ska avbryta mig för att utforska den manliga monologen??

ja vet inte

åh ja hade liksom velat fråga tillbaka

dig

men de e inte så en intervju funkar kanske

vilka är dina 5 senast besökta hemsidor i webhistoriken? detta säger mycket om ens poetiska praktik!!

okej assååå mina mail, facebook, veckorevyns astrologi, en youtubedokumentär om gramsci som min bror skicka till mig och icabanken

bortom intervjun, de här e min astro för veckan för övrigt, bam wow: ”Det blir en vecka med hög mysfaktor, kära Skorpion, men också goda nyheter kring ditt finansiella läge. En bonus, chans till extra eller en helt ny inkomst kommer åt ditt håll och sprider god stämning. Många Skorpioner njuter av cash nu som kommer från en investering eller ett uppdrag som du inledde för länge sedan. Det blir också en produktiv vecka, där ditt fokus är 100% och ingen eller inget kan stoppa dig från det du måste göra. Helgen hettar till kärlekslivet och du och en sötnos har ögonen fastklistrade vid varandra. Här finns mycket att bygga på.”

vi tar med astrot i intervjun.

kanske får jag jobb om astrot e med

varför är det soft att ha en blogg och att dela sina texter??

(vi på ”vi som aldrig skrev prosa” tycker det är supersoft, vi har en blogg där vi delar texter, det är den här bloggen, den heter ”vi som aldrig skrev prosa”, jag tror inte vi behöver länka till den)

jag tänker att jag började med bloggen innan jag kände nån som skrev poesi

det var fint att mina polare läste mina dikter

och var tvingade o likea dom,

och kanske tror jag, att det fick mig att börja skriva till dom

också

nu känner jag folk som skriver för ja går på skrivarskola och har festat med typ dig….

jag vet inte, för mig är skrivande utan riktning ganska ointressant. jag vill någon något

asså inte läsande utan riktning

men för mig

skrivande är som att snacka med sig själv och historien och sina syskonbarn och alla som är ensamma idag typ på samma gång eller bakfulla eller hopplösa kanske

fint!!! (jag känner lite likadant… *går utanför intervjurollen*)

ja ja tycker de e fint med dig

ja tänker att folk kommer kalla oss ängsliga och med bekräftelsebehov

o ja tänker att dom kommer ha rätt

men att det nödvändigtvis

inte behöver vara fel

idag i skolan läste vi trotzig o hon sa att de värsta va typ att inte vilja världen något

ja vet inte om ja håller med

men de var ändå fint

haha ja

lite som den banala ondskan…tänker typ på alla liberala privilegierade medelklassidioter som tror på tystnad o att flytta till ensamma hus på landet, renhet etc

men ja kände visst folk som skriver poesi innan förresten, typ min polare fatuma e bäst men vi snacka kanske mer om d nu när jag tänker att jag skriver

du fattar

jag fattar. en helt annan fråga: hur är livet på skrivarskola egentligen? enligt rykten ska du flytta till stockholm, tongue emoticon, smile emoticon

de e glassigt

so ive heard!!

vår kurslärare e amazing

min klass är jättefin

och så där…

o man får lägga tid på skrivandet o snacka med folk som håller på med det blabla

men sen

e de också läskigt

jag vet inte

det är ett rum så förknippat med makt, litteraturen och det är svårt att hitta en vettig strategi

i helgen snacka ja me min kompis yoko, yoko carlsson heter hon hon e världens bästa poet

vad sa hon?

ja vet inte kände mig för mkt, kände mig kroppslig o onormativ o okvinnlig som man gör i skolan för såna skolor är ju ändå vita o allt sånt där… men att bo där… och sen så sa hon att hon kände sig intellektuellt osäker av samma klasstrukturer och snubbighet o sånt… de var fint för vi snacka om hur vi blev fakkade av samma förtryck och hur vi visste bättre än att tro oss sämre och hur vi splittrades så länge vi inte snacka om det… ja sen e man ju alltid ensam på d sättet, men ändå, de va fint. de svåra är ju att alla känner sig osäkra o dumma och att alla samtidigt är priviligierade som är här – av olika skäl

sen har vi bara en fråga kvar! (rosanna vill spela schack och jag borde ställa upp och förlora). om vi ska spå in i framtiden lite, vad hoppas du på av poesiåret 2016?

okej bra fråga

björn ranelid tycker att det svenska politikerna gör allra sämst är att de använder ordet ”okej” när de pratar haha. förlåt, fortsätt

jag hoppas på en kommunistisk rörelse av poesi som är vacker, jag vill att den ska vara kollektiv och smutsig och ändå få mig att känna mig vacker, jag vill att den ska bäras upp av alla viktiga migrantröster vars texter bara har börjat komma (men det har ändå hänt något, tack antirasistiska rörelsen för d) vi ska bli så många blattar på skrivarskolorna och uppläsningarna att dom vita skall ses som ett integrationsprojekt… jag vill att texten skall vara begärsdriven och ansvarsfull på samma gång. jag vill att texten skall inordna sig i den antifascistiska kampen, underkasta sig den och bråka med den på samma gång, och på 30 november och när miljöpartisterna gråter vill jag se poeter med darriga cigaretthänder kasta sten och dikter på nazister och fascister.

sen vill ja ha ett fint gäng också

och en plats där vi kan va

hahaha

ja tror ja säger okej hela tiden i text

d e ett bra ord