Jag har varit i Oslo hela dagen och hela dagen har jag längtat hem till mina Bodil Malmsten-böcker, nu är jag äntligen hemma. Jag kände inte Bodil personligen men jag kände släktskap, jag var lite rädd för henne personligen, eller jag hade respekt kanske man ska säga, och för övrigt fick jag aldrig chansen att träffa henne. Så jag beundrade på håll, Elis brukade klippa ut delar ur mejl och klistra in i facebookchatten. Elis gav mig Det här är hjärtat. Den är så bra, det står: kärlek är att jag vill att du finns. Det är en redan klassisk rad. Jag har tänkt på den ofta. Som nåt som slår i bakhuvudet. Det är så vackert, hela boken handlar om att ropa på ett väldefinierat du, att skrika, att skriva istället för att skrika, om en förlust helt enkelt. Hur kan den då vara så hoppfull, Bodil har sagt nån gång att hon inte vill att man ska läsa hennes dikter och känna hopplöshet, och det gör man inte, fast de handlar om hopplöshet ibland. När jag läser Ingenting får hända dig / nej vad säger jag / allt måste hända dig / och det måste vara underbart, då känner jag hopp, framtidsutsikt (säger man så?), jag tänker på alla mina vänner som det måste hända något underbart med, oavsett sjukdomar, bråk, avstånd, ångest, krig eller olyckor. Jag får en känsla av Livet snarare än döden och att livet och kärleken, det underbara, står över småsintheten, ensamheten, egoismen, ångesten – och döden. Även fast det kanske inte är så. Det kanske inte är så. Bodil Malmsten har alltid skrivit om döden, men nu är det så på riktigt, att när kastanjerna blommar är Bodil Malmsten redan långt härifrån.
Sigrun gav mig Nästa som rör mig, det var när vi gick på Skurup. Hon tyckte att jag skrev så. Jag blev så glad så att om jag inte redan skrev så så började jag försöka skriva så, ett tag i alla fall och det sitter kvar i mig än, nån har sagt att bli en bra konstnär så måste man måla sig igenom vissa konstnärskap och jag har skrivit mig igenom Bodil Malmsten. Inledningen är så rapp: ”Vad rör det mig vad gatorna i den här staden heter, de rika butikerna i Paris – skit i Chanel”.
Bodil Malmsten var ett sånt 1900-talsgeni, en sån som det känns som det inte finns längre. I stil med Lena Nyman. Att lyssna på Ett Bloss för Moster Lillie med Lena Nymans röst och Bodil Malmstens text är nästan för mycket, för mycket glädje och sorg. För mycket att se upp till, för mycket helt enkelt.
Tack för att ni finns. Fanns.

Man kan också lyssna på Blues för Bodil Malmsten, där sitter Plura och dricker vin och spelar TP med Bodil, alltid när jag lyssnat på den så har jag sett framför mig Elis när han dricker kaffe med Bodil och känt avundsjuka men också glädje, vad stor hon var som tog sig an yngre kollegor, i den här branschen där konkurrensen och missunnsamheten är så stor, tyvärr. Hon lämnade över sitt mod och sin egensinnighet och i handboken ”Så gör jag” lämnade hon över sin erfarenhet. Den finns att hämta där, ta av (även fast hon skriver på Twitter: ”Att man inte kan testamentera sin erfarenhet till de efterlevande när man dör. Vilken enorm mängd misstag som skulle sparas in”). Bodils geni finns kvar, hennes dikter, ord, finns kvar – att lyssna på och att läsa och leva av. Det är det. Ord som man kan leva av. Bodil skriver på Twitter den 18 augusti 2015: Att vara frisk är att vara lycklig. Synd bara att jag inte visste om det. Till dig som är frisk – vet om det! och jag tog till mig det, i realtid när det skrevs, och jag tar till mig det ännu mer nu, förstår att det är sant. Men kommer jag kunna fortsätta veta att det är sant om inte Bodil finns där och dör varje dag och påminner mig? För hon dog bara idag, hon dör aldrig mer, och det är väl i och för sig bra. Ta ett bloss för Bodil Malmsten, ett halsbloss och ett glas rött, ett bloss för Bodil Malmsten för Bodil Malmsten har dött. Jag hade lite ångest för att jag igår twittrade att jag önskar jag var död och var i himlen, men Elis sa att det var profetiskt, och att Bodil var rå. Hon var rolig. Ja. En komiker. ”Jag vill inte bli tröstad, jag vill bli frisk. Så många böcker att skriva, så många tv-serier med våldsbenägna psykopater att se”. Jag tror hennes ord kommer leva kvar länge, bli sådana där som man citerar för evigt. Jag kommer i alla fall göra det hela mitt liv, som förhoppningsvis blir långt. Skål!

/Anna